Marek Prawda lämnar posten som Republiken Polens ambassadör i Sverige. Den 49-årige doktorn i sociologi har tillbringat fyra år här och går vidare mot nya utmaningar.

Ett av hans första officiella framträdanden var i samband med Svensk-Polska Samfundets 75-års-jubileum i Stockholm. Där framhöll han sitt stora intresse för utvecklingen av de polsk-svenska förbindelserna, inte minst inom ramen för Svensk-Polska Samfundet och dess lokalföreningar. Tor Johanson har ställt några frågor till Marek Prawda inför hans avgång.

Varför blev Ni diplomat?

– Jag är sociolog och arbetade efter min doktorsexamen 1984 till att börja med på Polska vetenskapsakademien. Det politiska genombrottet 1989 medförde att många som inte tidigare arbetat med diplomatiska frågor kunde börja nu. Under det kommunistiska styret uppfattades vi sociologer som verklighetens kritiska analytiker och denna vår kritiska inställning till de kommunistiska makthavarna var allmänt känd. Vi var flera som engagerade oss inom Solidarnoscrörelsen.

Efter kommunismens fall blev det dags att bygga upp den nya verkligheten. Jag fick tjänst vid Utrikesdepartementet och kom att tjänstgöra vid vår ambassad i Bonn som förste sekreterare och ministerråd. Det var verkligen en spännande tid eftersom utformningen av de polsk-tyska relationerna var en av de viktigaste frågorna i det fria Polens nya utrikespolitik. 1999 återvände jag till Warszawa och UD, kom att tjänstgöra direkt under utrikesministern för att år 2001 utnämnas till ambassadör i Stockholm.

Det har skett stora förändringar i Polen efter kommunismens fall. Vilka är de egna reaktionerna?

– Polens inträde i EU blev en historisk vändpunkt för oss. Det innebar i viss mån en slutpunkt på den långvariga process som startat 1989 med de fria valen, de ekonomiska reformerna och uppbyggnaden av en demokratisk stat för att så krönas av medlemskapet i NATO samt EU-inträdet den 1 maj 2004. Detta sista mål har varit det viktigaste för oss de gångna 15 fria åren. Vi måste finna en fast position på den politiska scenen. Vi brukar ibland säga att Polen ligger öster om väst och väster om öst, det vill säga ”ingenstans”. Men vi vill inte befinna oss ”ingenstans”. Därför är det ytterst viktigt att definiera och upprätthålla vår tillhörighet med den demokratiska världen.

Vid tiden för EU-inträdet uppmärksammades plötsligt en del problem inom EU.

– Krisen inom EU är naturligtvis inte bra. Vi satte vårt hopp till Unionen. Utvidgningsprocessen pågick samtidigt som integrationskrafterna i det ”gamla” EU blev svagare. Bl.a. togs den brittiska rabatten och den anakronistiska jordbrukspolitiken till intäkt för att se detta som ett resultat av utvidgningen. Förresten den så bekanta ”polska rörmokaren” som fransmännen fäktade emot. Det finns visst 150 polska rörmokare i Frankrike!

Vi möts här av en paradox. Unionens ”gamla” medlemsländer har utvecklat en social standard som man inte längre kan leva upp till. För att klara situationen måste utländsk arbetskraft importeras. Denna arbetskraft anklagas sedan för att ta arbetet ifrån den inhemska! Men jag är övertygad om att utvidgningen och den ökande inre marknaden kommer att utgöra ett båda viktigt och förväntat tillskott till Unionens ekonomi. Sedan vill ju Polen med sina östliga gränser bidra till utvecklingen av den politiska och sociala stabiliteten där.

Hur skall man lösa dessa frågor?

– I de bilaterala överenskommelserna mellan Polen och Sverige har under årens lopp utarbetats nya samarbetsformer som jag tycker är mycket väl anpassade till de nya utmaningarna. 2003 genomförde vi Polenåret i Sverige. Som ett direkt resultat härav stärktes kontakter mellan regioner, städer och kommuner på båda sidor. De nyinrättade polska honorärkonsulaten i Visby, Uppsala och Halmstad har kommit att spela en viktig roll. År 2004 bildades Svensk-Polska Parlamentarikerförbundet med 60 medlemmar från alla politiska partier i Sverige. Det överraskar med sin aktivitet och sina nya idéer. Vi har träffar på ambassaden med 20–25 riksdagsledamöter närvarande varje gång. Just genom denna förankring bland parlamentarikerkretsen har många framsteg uppnåtts.

Under andra världskriget gjorde Polen banbrytande insatser för de allierade. Några decennier senare blev Solidarno-rörelsen katalysatorn till kommunismens fall. Några reflexioner?

Vi har på alla sätt sökt föra ut budskapet om Polens insatser under andra världskriget. Alla har säkert inte klart för sig att Polen var det enda land som kämpade från krigets första till dess sista dag. Omkring två miljoner polacker kämpade inom alla truppslag. Polen kom till slut att bidra med den fjärde till antalet största armén. Den 25 augusti firade vi Solidarnocs' 25-årsjubileum. Detta uppmärksammades naturligtvis på olika sätt. Det är viktigt att dokumentera samarbetet med och stödet från svenska politiker, journalister, arbetarrörelse och enskilda till den polska demokratiska oppositionen. Denna del av vårt förflutna har fått än större betydelse efter inträdet i Unionen. En sann historieskrivning är av största vikt för oss alla. Vi vill också rikta ett varmt tack till de svenskar som på olika sätt hjälpt oss och bidragit till att vi står där vi nu är.

Hur känns det att återvända hem?

– Jag har, liksom min hustru och våra två döttrar, trivts mycket bra i Sverige så vi kommer att sakna Sverige. Men jag tycker också att det skall bli mycket intressant att komma hem och följa utvecklingen nu 25 år efter Solidarno och litet mer än ett år efter inträdet i Unionen.

Marek Prawda var angelägen om att ha god kontakt med Svensk-Polska Samfundet och lokalföreningarna. Han deltog flera gånger i våra arrangemang.

Tor Johanson