Det kom ett brev – från en av de ungdomar som har levt större delen av sitt liv i det nya Polen, ett spontant brev, en reaktion på dagarna i juni när Poznan mindes revoltdagarna —56.

28 juni 2006

Sankt Martins dag, Poznans huvudgata såg annorlunda ut idag. Den var avstängd för trafik och full av tanks, beväpnade militärfordon och soldater. En fruktansvärd syn, tro mig! Det måste ha varit så gatorna i Poznan såg ut för 50 år sedan. Jag kände mig lycklig över att detta bara var en del av en arrangemangen kring årsdagen av Poznanhändelserna —56.

Jag såg utställningen med bilderna på dem som dog i juni 56 i Poznan. En av dem – Romek Sztrzalkowski  — var bara 14 år. Kan du tänka dig hur landets egen armé sköt på medborgarna — på sina egna landsmän???

Idag har jag insett att jag är lycklig som lever i ett fritt land. Även om Polen måste betala ett högt pris för att bli av med kommunistregimen och vi har långt kvar innan vi kommer ifatt andra EU-länder, så behöver jag inte vara rädd för ett totalitärt system. Jag är fri att resa vart jag vill. Jag är fri att säga vad jag vill (så länge jag inte stöttar de homosexuella förstås!).

Jag är tacksam mot dem som kämpade för det som vi har idag. Och mest av allt är jag tacksam över att den tiden är över.

Sabina Siemaszko är översättare och bor i Poznan. Hon deltar regelbundet i Bulletinens ungdomspanel.