13 december 2006

Natten mellan 12 och 13 december 1981 nförde general Jaruzelski krigstillstånd i Polen. Jag var på väg till Sverige, kom till Ystad den 13, alltså med sista färjan och och fick höra om nyheten i hytten på morgonen. Ola Ullsten, dåvarande utrikesminister i Sverige, erbjöd omedelbart alla polacker som fanns i Sverige då möjlighet att få stanna.

Hade jag varit ensam så skulle jag inte tveka, men hemma i Wroclaw fanns mina kära och nära: fru, 2-årig dotter och hunden. Så den 29 december återvände jag hem till familjens och vännernas bestörtning.

I går var president Lech Kaczynski i Wroclaw. Tillsammans med bjudna gäster lyssnade han till Roman Kolakowskis Requiem Pro Pace som sjöngs i Hala Stulecia. Därefter utdelade han medaljer till en rad veteraner som kämpade mot kommunismen.

Och i dag var han historielärare och berättade för eleverna i stadens gymnasieklasser om det som hände i Polen för 25 år sedan, då Wroclaw var ett mycket starkt centrum för oppositionen.

När krigstillståndet infördes i Polen den 13 december 1981 var jag ett barn som tillsammans med sin mamma åkte hem till Poznan från vintersemestern i södra Polen. Jag minns hur morfar hämtade oss på stationen, hur mamma försökte dölja sin rädsla för mig och hur vi snabbt åkte hem genom staden. Jag har inte tänkt så mycket på det här sedan jag som 14-åring flyttade till Sverige.

Mitt minne påverkas säkerligen av den stämning som just idag råder i hela Polen och som jag ser omkring mig i Poznan. Bilder på stridsvagnar, beväpnade soldater och demonstrerande människor har jag idag sett i de flesta tidningar och nyhetsrapporteringar. Ikväll pågår en minnesceremoni i centrala Poznan. Utanför universitetsaulan och den monumentala statyn — två stora kors till minne av kommunistepokens offer — lägger Poznanborna blommor. De minns.

Senare idag framträder bandet Lombard på Adam Mickiewicz' plats. Med hjälp av modern multimediateknik återupplivar de ytterligare bilder från det förflutna. Igår såväl som idag hålls minnesmässor i Poznans kyrkor, bl.a. i Dominikanernas kloster där ett minnesmärke för krigstillståndets kända och okända offer har invigts. Dessutom anordnas i dagarna träffar för oppositionella aktivister, dit unga människor kan komma och uppleva det som i vetenskapliga termer kallas för ”muntlig historia”. Många unga människor i Poznan vill lära sig mer och deltaga i uppmärksammandet av den symboliska och tragiska dagen 13 december 1981. Staden Poznan och dess befolkning har inte glömt.

Om du frågar mig vad jag tycker om krigstillståndet, så måste jag säga att jag kommer ingenting i håg av detta. Det är mina föräldrars uplevelse, inte min. Jag var tre år gammal. Men jag känner sorg när jag tänker på att en polack kunde skjuta till en annan polack.

I Warszawa minns man 1981 — på Plac Zamkowy har man visar dokumentärfilmer från tiden, och varje timme kunde man höra general Jaruzelskis tal till folket. Många kommer ju ihåg det från luciadagen för 25 år sedan. På gatorna var det fullt av militärfordon.

Jag var tre år gammal när krigstillståndet proklamerades. På den tiden bodde jag hos mina morföräldrar i Biala Podlaska. Varje gång min mor skulle komma och hälsa på mig, var hon tvungen att skaffa tillstånd, och när hon kom fram måste hon gå och anmäla sig.

Jag minns från vad de har berättat för mig, att krigstillståndet höll kvar mamma i Biala — det blev för mycket svårigheter med utverka det där tillståndet.

Tågen gick inte, telefonerna fungerade inte, det gick inte att få kontakt.

På gatorna visade militären upp sig, patruller med pansarvagnar, och det infördes utegångsförbud.

För min mor, som hade upplevt andra världskriget, var krigstillståndet en mycket tråkig upplevelse.

När jag nu 25 år efteråt ser på det från en vuxen människas perspektiv, kan jag bara konstatera att krigstillståndet var fullständigt onödigt. Och de skadliga effekterna hänger med än idag. Huvudsakligen rörde det sig ju om att behålla makten för de styrande kommunisterna.

De skyldiga har ännu inte ställts till svars.