Gazeta
Wyborcza är en av Polens mest välrenommerade
dagstidningar, som grundades 1989 av
journalister och aktivister i den
underjordiska demokratiska rörelsen. Man ville
ha en plattform inför de första demokratiska
parlamentsvalen. Chefredaktör blev den redan
då välkände Adam Michnik. Det första numret
hade åtta sidor och såldes i 150 000 exemplar.
Idag är Wyborcza en dagstidning, upplagan är
448 000 ex och antalet sidor ligger i snitt på
110.
Gunnel
Arbin var i Warszawa på den tiden, och hon
blev till och med Wyborczas korrespondent i
Sverige.
”Gazeta har kommit
...”
Av Gunnel
Arbin
Nu när
Gazeta Wyborcza, Valtidningen, har blivit Polens
största dagstidning med eget flott palats som
flaggskeppet i landets största mediekoncern,
Agora, kan det vara roligt att erinra sig dess
blygsamma början, som jag själv upplevde på
plats.
Det var i
september 1989, när jag var på polskkurs på
Warszawas universitet. Det var då vid det
förträffliga Polonicum, som jag verkligen lärde
mig den polska grammatikens mysterier med alla
sex kasusen i singularis och pluralis i alla
deklinationerna för att nu inte tala om alla de
elaka oregelbundna undantagen. Jag minns att jag
protesterade mot att behöva lära mig att böja
”ksiaze” (furste) genom att påpeka att sådana
djur inte längre fanns i den polska hagen. Föga
visste jag då att den polska högadeln efter bara
några år skulle antingen återvända från sin
mångåriga exil eller krypa fram ur hemlandets
gömmor.
Taxi var billigt - om
chauffören fick tag på bensin
En
journalist skall ha tur och det hade jag
verkligen denna höstmånad i Warszawa, där inte
blott den politiska temperaturen var het. Den
polska huvudstaden svettades i en värmebölja,
som var så kraftig att jag fick låna
sommarkläder av en väninna – i affärerna fanns
ju nästan ingenting att köpa.
Men det
var billigt att åka taxi, förutsatt att
chauffören lyckades komma över bränsle. En av
dessa vägens riddare anförtrodde mig att han
hade en kompis i flygministeriet, så att han
kunde tanka den bensin som var avsedd för
departementets tjänstebilar.
En morgon
minns jag särskilt. När bilen svängde upp
framför universitetets vackra gallerport på
Krakowskie Przedmiescie, sade föraren halvt till
mig, halvt för sig själv:
- Czy jest Gazeta? (Har Gazeta kommit?) för att
sedan glädjestrålande utbrista : -Jest Gazeta!
(Gazeta har kommit)! Den fick nämligen inte
säljas i statliga Ruch:s kiosker utan bara av
försäljare från Oberoende studenters Förbund,
som hade slagit upp sina bokbord framför
byggnaderna. (På själva universitetsområdet fick
de inte vara.) Där köpte han (och jag) varsitt
exemplar av tidningen som var det enda
nyhetsorgan som många polacker litade på.
Nyheter som andra tidningar
inte tog upp
På den
tiden såg den helt annorlunda ut än dagens
fullmatade tidning. Det var ett tunt blad helt i
svartvitt med undantag av Solidaritets ilsket
röda logga i övre västra hörnet, tryckt på en
gammal flattryckspress och med tryckfärg som
smetade av sig på läsarens fingrar. Men den tog
upp nyheter som ingen annan tidning i Polen då
publicerade. En morgon minns jag att Gazeta
innehöll en stor artikel om Raoul Wallenberg.
Jag frågade en bekant i Solidaritets
Medborgarkommitté, som jag då samarbetade med,
om han kände till namnet: - Det är er hjälte,
blev svaret.
Sen
passade jag på att lägga just det numret framför
en av de östtyska kursdeltagarna, när vi satt på
en av dagens föreläsningar. Inte utan en viss
triumf, måste jag bekänna, då han i
diskussionerna framstått som en tämligen benhård
kommunist. Han kastade en blick på den
misshagliga artikeln, där det framgick att
Wallenberg blivit fängslad av ryssarna, och
vände bort huvudet.
Möblemanget var i barnstorlek
Ett år
senare hade mycket förändrats – den
kommunistiska regimen hade fallit och
Solidaritet kommit till makten. Gazeta Wyborcza
hade fått en annan press och utökat sidantal och
en bilaga med featurematerial. Det var ont om
lokaler och redaktionen flyttade in i en gammal
förskola i stadsdelen Mokotów. Där satt vi alla
på möblemanget som var i barnstorlek med knäna
under hakan och diskuterade framtida projekt.
Redaktör var den framstående journalistveteranen
Stefan Bratkowski, som var intresserad av
material från det svenska samhällslivet.
Så kom det
sig att jag blev utsedd till Gazeta Wyborczas
featureredaktions Sverigekorrespondent. Så
väldigt många bidrag blev det inte – det jag nu
minns var ett reportage om Kockums nya satsning
i Malmö med ett foto från verkstaden, som
framkallade Bratkowskis häpnad. Där var
ofattbart rent och snyggt, tyckte han.
Sen gick
det 10 år innan jag fick kontakt med Gazetas
redaktion igen. Det var 1999 när jag gjorde en
reportageserie om Polens första decennium efter
”die Wende” (varför finns det ännu inget bra
svenskt ord för detta?). Då begav jag mig till
det stora tidningshuset och gjorde en intervju
med en av cheferna. Men det är en annan
historia. |