Kjell Albin Abrahamsons tacktal

Miljövården kräver kallt huvud och varmt hjärta.

Naturen, skriver Dag Hammarskjöld, är den ”väldiga klangbotten mot vilken de mänskliga melodierna tonar”. I dag 46 år efter Dag Hammarskjölds död tonar hotfullt mörka och dystra melodier fram.

Det var en märklig händelse. Jag var ute och talade på ämnet ”Vår värld må vara eländig men blir faktiskt bättre och bättre för varje år”. Både publiken och jag gillar den föreläsningen eftersom – och nu kackar jag i eget bo – vi matas med så många eländesskildringar. Efter mitt anförande, och den obligatoriska frågestunden, kom det fram ett bekymrat par och sa viskande: Vår son hotar med att ta sitt liv på grund av miljöförstörelsen. Han vill inte leva, för katastrofen har gått alltför långt, allt är för sent.

Detta är nu för två år sedan. Sedan har samma sak inträffat ett par gånger till i olika varianter. Framför allt unga människor är skräckslagna, och skräckslagna människor är handlingsförlamade. Människor är rädda, och rädda människor uppträder irrationellt. De som bara ser hotbilder drabbas av vanmakt.

Miljörörelsen har uträttat mycket gott. Men rörelsens värsta domedagsprofeter har också förorsakat mycken skada. De är medansvariga för unga människors självmord(splaner). Själv har jag lika svårt för nattsvart industrirök som miljömärkt ragnarök.

Om det inte vare så tragiskt är det rätt underhållande att läsa profetiorna av gamla uppblåsta miljögurus. En sådan pajas är Paul R. Ehrlich. I boken ”The Population Bomb” (1968) heter det: ”Kampen att föda jordens befolkning är över. Och förlorad. Under 1970 – talet kommer jordens att drabbas av massvält. Hundratals miljoner människor kommer att svälta till döds oavsett vilka nödåtgärder vi än kommer att vidta nu.”

Domedagsprofeterna älskar uttryck som ”alldeles för sent”, ”om vi inte slutar på en gång” (med tre utropstecken) och ”oavsett vilka åtgärder vi vidtar nu” (gärna med NU i versaler). Tidsperspektivet är alltid det hotfullt dystra ”Före – efter”, för att citera en boktitel från 1971 av miljödebattören Gösta Ehrensvärd.

I själva verket har möjligheterna till positiva förändringar aldrig varit så goda som för närvarande. År 1990 hade 35 procent av jordens befolkning tillgång till rent vatten. 2004 var siffran 50 procent. Och i dag är siffran hela 80 procent. Mycket talar för att de så kallade millenniemålen för en miljömässigt hållbar utveckling kommer att uppnås. Men för att kunna föra en offensiv miljöpolitik krävs engagerade medborgare, med kallt huvud och varmt hjärta. Och det gäller att se upp för alla falska profeter.

Klimatet fluktuerar, jorden har också eller framför allt ett naturligt utvecklingsförlopp. Inlandsisen kom och försvann inte på grund av bensindrivna gräsklippare och för mycket bilåkning. Inlandsisen bara försvann i alla fall. Dinosaurierna försvann. Det berodde inte på att det inte fanns något Miljöparti på den tiden, de jättelika djuren dog ut i alla fall. På väg till Kanada ligger den isfria ön Island och den isbetäckta jätteön Grönland.

Professor Hans Olofsson har åskådliggjort jordens tidsskeden så här:

– Om vi leker med tanken att jordens livslängd motsvarar en utsträckt arm, räknat från bröstbenet – då motsvarar den tid som mänskligheten existerat stoffet som försvinner när man filar naglarna.

Låt mig säga det klart och tydligt. Situationen är allvarlig. Men inte så allvarlig att vi behöver bli självmordsbenägna, vettskrämda eller handlingsförlamade. Kanske kan situationen beskrivas som det gamla österrikiska talesättet inom den kejserliga och kungliga armén: ”Läget är hopplöst men inte allvarligt.”

Den danske miljödebattören Björn Lomborg bok varnar i boken ”Cool it” för ”hysteri och ogenomtänkta utgifter”. Boktiteln, på danska ”Köl af”, uppmanar oss att både hålla huvudet kallt och att dämpa växthuseffekten som mestadels är ett verk av den moderna människan.

Det var de döda sälarna som gjorde att Miljöpartiet kunde ta plats i riksdagen 1988. Nu ska tydligen isbjörnarna se till att miljöpartisterna stärker sin ställning. Enligt Lomborg har beståndet av isbjörnar ökat de senaste femtio åren. Av existerande tjugo isbjörnsflockar har en eller två minskat – i områden där kylan tilltagit!

Kanske är Lomborg ute och cyklar. Men han är i så fall inte ensam. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi, påpekar att vi från Arktis bara har perspektiv från 1950 då mätningarna började. ”Än så länge har vi haft en liten men stabil vattenståndshöjning så långt tillbaka som vi har mätningar. Det finns ingen tendens till förändring. Så varför hålla på och skrämmas?”

Olof Palme varnade i ett tal i Karlstad 1977: ”Det är en fara när ekologin drivs till sin ytterlighet, när varje ingrepp av människan i naturen förkastas. Då blir ekologin inget annat än en vidskepelse med politisk innebörd, som står i förbund med konservatismen.”

Den trettioåriga sanningen står sig. Eller som SMHI: s expert, professorn i naturgeografi, Markku Rummukainen skriver i senaste numret av Internationella studier under rubriken Jorden går inte under på grund av klimatförändringar: ”det går att tackla [utsläppsminskningar], och dessutom till en samlad kostnad som inte hindrar ekonomisk tillväxt eller globala välfärdsökningar.”

Kanske är vi svenskar ett folk av dysterkvistar, domedagsprofeter och nejsägare. En undersökning våren 2007 från UNDP, FN: s globala nätverk för utveckling, visar nämligen att Sveriges invånare har en överdrivet dyster syn på tillståndet för den globala miljön. Som jag sade, hela 80 procent av jordens befolkning har i dag tillgång till rent vatten. Enligt UNDP – undersökningen tror svenskarna att det bara är hälften. Hela 83 procent av svenskarna tror inte att det är möjligt att halvera fattigdomen i världen trots att utsikterna är goda att målen nås år 2015.

Det finns en röst som jag saknar i miljödebatten. Dag Hammarskjölds kloka, analytiska och erfarna röst. Hans stämma i den inflammerade miljödebatten hade varit extra viktig eftersom han var en sådan naturälskare, eftersom han var både storstadsmänniska och naturdyrkare, en person som fann ett inre lugn i den norrländska fjällvärlden eller i kontemplationslunden i skånska Backåkra. På grund av ödets nycker har jag lätt att förstå dessa hammarskjöldska replipunkter, jag är född och uppvuxen i den jämtländska fjällvärlden och mitt hem i skånska Peppinge sedan 1983 råkar ligga några få kilometer från Backåkra.

Vi kommer aldrig att leva i en perfekt värld. Varje år dör 500 000 människor av något så simpelt som influensa, och det går inte att stoppa. Vi kommer aldrig att leva i en fulländad värld.

Men vi måste hela tiden kämpa för en bättre värld. Jag vill att mina barn och kommande barnbarn ska kunna säga om mig, om oss: okej, de försökte, men de kom inte riktigt ända fram. Dag Hammarskjöld har uttryckt det på det här kloka och vackra sättet: ”Kommande släkten kan tänkas säga om oss, att vi aldrig uppnådde vad vi försökte uträtta. Må de aldrig kunna säga att vi misslyckades eftersom vi brast i tro eller tillät egoism att vanställa våra ansträngningar.” Så är det. Egoism får inte vanställa våra ansträngningar, inte heller girighet, rädsla, feghet eller inskränkt nationalism.

Stort tack till Smålands Akademi för 2007 års pris till Dag Hammarskjölds minne donerat av grosshandlaren, ekon.dr. honoris causa Erik Malmsten. Tack så mycket! Priset ger mig ytterligare inspiration att inte brista i tro, att inte hemfalla åt förnöjsamhet, att inte tillåta egoism att vanställa mina små ansträngningar för ett helt och odelat Europa i en globaliserad värld. Kort sagt att i Dag Hammarskjölds anda vara lika sträng mot det egna jaget som mot allas vår moder jord.

Och tack till er alla här i Kristine vackra kyrka för att ni orkade lyssna.

Det är inte så illa som det kan verka

Miljövården kräver kallt huvud och varmt hjärta.