– Vad finns det för garantier?

– Och jag måste naturligtvis svara, att det inte fanns några.

Jag hade läst om henne och beslöt att intervjua henne för Sydsvenskan. I en dokumentärfilmsfestival i Stockholm skulle filmen ”Sendlers lista” visas. Då var hon inte alls så känd som hon senare blev. För att träffa henne vände jag mig till Michal Glowacki, ett av de judiska barn som hon räddat ur gettots osannolika helvete. Glowacki har skildrat sin tillvaro i gettot före och efter befrielsen i boken ”Czarne sezony” ( sv. översättn. En svart årstid), där han särskilt framhäver färglösheten. I gettot, där judarna uppehöll både skolgång för barnen och restauranger, teaterföreställningar och konserter för de vuxna, upplevdes tillvaron som fullständigt grå och färglös.

Michal fördes ut genom kloakerna till en lägenhet på den ariska sidan men gömstället förråddes av de tyvärr talrika polska angivarna, som krävde en ansenlig summa pengar för att hålla tyst. Medan en släkting sprang iväg för att få fram den begärda summan, fick den unge Michal sitta och spela ett schackparti med denne szmalcownik. Han spelade alltså bokstavligen schack med döden. Sedan fördes han till ett kloster i södra Polen där Irena kunde placera flera av sina skyddslingar. Först efter krigsslutet kunde han återförenas med sin mor. I detta fall tog modern risken men inte alltid:

– Ibland ville pappan sända iväg barnet men inte mamman, mindes Irena. Eller mormodern men inte farmodern. Och barnet skrek och grät av rädsla och förtvivlan. Att tveka kunde bli ödesdigert, eftersom hela familjen kunde transporteras till Auschwitz dagen därpå.

Att återförening var möjlig berodde på att Irena Sendler noggrant skrev upp varje barns rätta namn och andra personuppgifter på papperslappar som hon sedan lade i glasburkar. Dem grävde hon sedan ner i en grannes trädgård. Inte mindre än 2 500 barn räddades ur gettot, men Irena själv var angelägen att framhålla att hon hade tio  duktiga kvinnliga medhjälpare.

Att de överhuvudtaget kunde komma in i området som bevakades av beväpnade tyska vakter, berodde på faran för en tyfusepidemi.  Irena och de andra, som var sjuksköterskor, fick tillåtelse att i en ambulans ta in desinfektionsmedel och  samla ihop och föra ut liken. Sköterskorna  tillhörde organisationen Zegota, Rådet för hjälp till judarna. Namnet hade valts för att det inte skulle vara möjligt att genomskåda.

Nu gavs de judiska barnen sömnmedel och sedan stoppades de i säckar. Ingen tysk vågade komma nära och kolla – de var paniskt rädda för smitta. Säckarna lastades på kärror som sedan kördes ut ur gettot. Ett annat sätt var att placera en kartong under sätena på en spårvagn, vars förare var med i motståndsrörelsen. Genom det avspärrade området gick nämligen, egendomligt nog, en vanlig spårvägslinje. Den kände polske grafikern Lech Zahorski beskrev för mig hur han som barn från spårvagnen såg döda kroppar ligga på trottoarerna.

En tredje utväg var att smuggla barnen genom kloakerna, en flyktväg som också användes under Warszawaupproret 1944. Piotr Zettinger, som efter 1968-69 års judefördrivning hamnade i Sverige, har beskrivit hur han som litet barn vandrade genom underjorden tätt efter en ledare. Det är i själva verket hans tidigaste minne.

Till slut greps den tappra hjälperskan av tyskarna. Trots förhör och tortyr förrådde hon ingenting:

– Men när jag skulle föras till avrättningen, sade officeren som vaktade mig:

– Spring! Han hade blivit köpt av motståndsrörelsen.