Warszawaupproret – ett tragiskt 60-årsminne

Alla som dött under kriget fick sin hyllning

Den 1 augusti i år högtidlighölls minnet av Warszawaupproret 1944. Huvudstadens invånare kämpade mot de övermäktiga tyskarna. På andra sidan Wisła inväntade ryssarna det polska nederlaget för att sedan gå in och ta över. Gunnel Arbin deltog i minnesfesten.

Den 1 augusti hade exakt 60 år förflutit sedan Armia Krajowa – Hemmaarmén – gav startsignalen till uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Man skulle kunna säga att resningen var det sista av de klassiska polska upproren under de bägge föregående århundradena, då polackerna stred som lejon för att befria sitt land från främst ryska erövrare.

Denna gång gällde det tyskarna,  och upproret grundades på helt felaktiga förutsättningar: man räknade med att få hjälp från Röda armén som intagit den östra Wisłastranden där förstaden Praga är belägen.

Förhoppningen slog helt fel. Inte nog med att den väpnade hjälpen uteblev. Ryssarna vägrade också de västallierades flygplan att landa på Pragas flygfält. Den enda assistans väst kunde ge var att slänga ner vapen i fallskärm från planen, och vapnen hamnade lika ofta i tyska händer som i polska.

Kloakerna var enda vägen

Även kvinnor och barn deltog i försvaret – som förbindelsepersonal eller sjuksköterskor, barnen bar rapporter och sålde AK:s bulletiner på gatorna. Osannolika hjältedåd utfördes. Men trots inledande framgångar stod det snart klart att kampen var hopplös.

Så småningom isolerades stadsdelarna från varandra. Enda kommunikationsvägen var då kloakerna. Även om de flesta lyckades ta sig dit de ville, hände det ofta att människor villade bort sig därnere och omkom.

Efter 63 dagar gav den sista motståndsgruppen upp och kapitulerade för den tyska övermakten, som till stor del bestod av SS-trupper och ukrainska styrkor. Otroliga grymheter begicks. Som ett exempel kan nämnas att tyskarna säkrade fri passage genom att driva tillfånga-tagna polska kvinnor framför sina stridsvagnar.

Engelsmännen fick tyskarna att behandla AK-soldaterna och den civila befolkningen som krigsfångar genom att hota med repressalier mot tyska krigsfångar i Storbritannien. Det innebar i och för sig ingen särskilt human behandling, krigsfångarna fördes till gamla järnvägsverkstäder i Pruszkow utanför Warszawa, där de i höstkylan fick ligga på bara golvet utan filtar, tillräckligt med mat eller medicin.

Hade kunnat hjälpa

I många år efteråt talades det ganska tyst om Warszawaupproret, som ju utkämpats av de borgerliga polackerna. Först 1982 då man ordnat en minnesutställning i en nedlagd fabrik i Warszawa visades det öppet på kartor hur nära ryssarna stod. Att de inte ingrep anses bero på att Stalin gärna såg tyskarna förinta den borgerliga elit som hade kunnat störa uppbyggnaden av Polen som en socialistisk stat.

1994 kunde man högtidlighålla minnet av upproret i frihet. Askan efter flera hjältar från andra världskriget återfördes till Polen från exilen. Redan 1993 kom kvarlevorna efter general Wladysław Sikorski, som omkom 1943 i en flygolycka i Gibraltar. Han vilar nu på Wawel tillsammans med andra nationella förgrundsfigurer som Tadeusz Kosciuszko, Jozef Piłsudski och litterära storheter som Adam Mickiewicz och Juliusz Słowacki.

Det mest gripande som jag bevittnade då jag bevakade minnesfesten var dock ”Apel poleglych” (Mönstring av de fallna). Denna ceremoni känner jag bara till från den polska armén och jag vet inte om den finns i andra länder.

Stupat på ärans fält

På torget där minnesmärket över Warszawaupproret restes först 1989, hade flera tusen AK-veteraner samlats. Trots hettan, som uppgick till 40 grader i skuggan och fick asfalten att mjukna under fötterna, kom veteranerna i sina kavajkostymer med rödvita armbindlar med de svarta bokstäverna WP (Wojsko Polskie = Polska armén). Några hade t.o.m. lyckas bevara de ursprungliga bleknade armbindlarna.

På trapporna upp till monumentet stod Warszawas kommendant och läste upp namnen på de olika formationerna: Batalion Zoska, Batalion Parasol för att ta ett par av de mest kända stridsgrupperna. Fem namn läste han upp i taget och för var gång svarade en grupp soldater från andra sidan torget:

– Polegli na połu chwały! (De har stupat på ärans fält.)

Det fortsatte så tills även de som dött i koncentrationslägren fått sin hyllning.

Till platsen hade kommit veteraner från hela världen, från USA, Kanada, Storbritannien, Australien. Jag talade med en luggsliten äldre man som fått bistånd för att kunna komma till Warszawa från Kazachstan. Dit deporterades nämligen många polacker från östområdena.

Nu lever säkert många av dem inte längre. Men minnet av upproret är ännu levande i Polen.

Gunnel Arbin