För två år sedan skrev
historieprofessorn Jan Tomasz Gross boken Fear
(Fruktan). Den är en redogörelse för pogromen
i Kielce 1946 och en uppföljning av boken
Grannar, som några år tidigare beskrev
pogromen i Jedwabne. Böckerna har väckt stort
uppseende, inte minst bland polacker som inte
vill pekas ut som bödlar. Men kritiken har
också gällt den brutala beskrivningen av de
förfärliga händelserna, man har anklagat Gross
för att söka provokation med extrema
formuleringar.
Krig tar fram
omänskligheten i människorna
– Många, många polacker
hjälpte judarna under och efter kriget, sade Jan
Tomasz Gross, många höll emot när nazisterna
började med sin systematiska utrotning av
judarna. Nittio procent av mellankrigstidens 3,5
miljoner judar dog i Förintelsen. Men det fanns
områden där antisemitismen var så självklar att
när ryktet kom, att judarna i staden hade rövat
bort ett barn – då gick stadens invånare ut, man
ur huse, och slog ihjäl judarna.
Historikern och författaren
Jan Tomasz Gross har varit på besök i Lund
och talat om sin senaste bok, Fear (Fruktan) som
kom 2006. Den behandlar pogromen i staden Kielce
1946.
Andra världskriget var slut.
En liten rännil av judar som hade överlevt
Auschwitz och deportering var på väg tillbaka
hem. Andra invånare i den krigshärjade staden
bodde nu i de hus som judarna tvingats lämna.
Polacker, som själva hade fått utstå fem års
nazistisk ockupation, var påverkade av den
nazistiska propagandan. De ville inte lämna
ifrån sig det de nu betraktade som sitt.
De återvändande judarna
upplevdes som ett hot mot polackerna i staden,
och ryktet om det bortrövade barnet fick folk
att samlas utanför Judiska kommitténs hus.
Judarna misshandlades till döds.
Barnet – som var ute och
pallade körsbär – kom hem helbrägda, men
masspsykosen hade brutit ut, människorna drog
vidare till järnvägsstationen för att jaga judar
– de som kom med tåget, eller försökte fly med
tåget. 47 människor slogs ihjäl med järnrör,
stenar och träpåkar.
Hur kunde detta ske?
När pogromen i Kielce kort
efteråt blev bekant i Polen uppstod starka
reaktioner. Alla kulturpersonligheter av
betydelse skrev artiklar, protesterade,
förfärades: Hur har detta kunnat hända i vårt
Polen? Vi polacker som själva utsatts för så
mycket – hur kan vi begå sådana övergrepp?
En skam att ha hjälpt
sina medmänniskor
Jan Tomasz Gross blev
intresserad av antisemitismen när han kom över
en liten bok som berättade om människor som hade
hjälpt nödställda judar under och efter kriget.
Polacker som – verkligen med risk för sitt eget
liv – gömde judar, hjälpte dem att fly undan
Holocaust. Polacker som, även efter kriget,
nästan alla bad att judarna inte skulle berätta
vem de hade fått hjälp av: Då kan vi inte bo
kvar i stan.
Vad är det för ett land där
man får skämmas för att man hjälper sina
medmänniskor?
Gross talar om myten: att
judar använder kristna barns blod i sina
ritualer. Trodde man verkligen på det? Eller var
det bara ett argument att ta till?
Gross talar om ekonomin: det
fanns polacker som tog bra betalt för att hjälpa
judar att överleva och som verkligen inte var
beredda att lämna tillbaka judisk egendom till
de forna ägarna.
Gross talar om nazisternas
antisemitiska kampanj som naturligtvis satte
sina spår, gjorde antisemitismen rumsren för
många.
Biskopar ska inte prata
politik>
När kommunismen tvingades på
Polen efter kriget fanns det judar bland de nya
makthavarna. Många polacker uppfattade antalet
kommunistiska judar som oproportionerligt stort.
Och när det rapporterades trakasserier mot judar
var myndigheterna inte beredda att gripa in.
Periodvis använde kommunistregimen själva
antisemitismen som ett vapen för att avleda
polackernas missnöje med svält, dåliga löner,
usla levnadsförhållanden.
Vad gjorde kyrkan?
Sansat folk bad att biskoparna
skulle gå ut och tala sina församlingar till
rätta. En enda, biskop Kubina i
Czestochowa, deklarerade att pratet om
ritualmord var en medveten lögn i syfte att
framkalla brottsliga handlingar.
Vad gjorde de andra
biskoparna? De fördömde Kubinas uttalande och
sade att biskopar ska inte tala politik.>
Polen - en psykisk och
ekonomisk katastrof
– Men är du inte lite för tuff
mot polackerna, frågar jag, hela Polen var
raserat, förött, där låg inte sten på sten. De
överlevande flyttade in i hus, i ruiner som stod
obebodda, de använde saker de behövde, de som
själva hade förlorat allt. Naturligtvis ska man
inte mörda folk, det ska inte behöva sägas, men
var inte hela Polen i ett tillstånd av psykisk
och ekonomisk katastrof?
– Visst var det så, svarar
Gross. Och många polacker hjälpte judar, många
lämnade tillbaka judiska ägodelar när de rätta
ägarna kom tillbaka. Men det fanns andra som
inte gjorde det, och det är dem vi måste
studera.
Kriget tar fram det omänskliga
i människan.
– Intressant är att dra
paralleller med det forna Jugoslavien, med
Rwanda, säger Gross. Där gick människor också ut och mördade
sina grannar. Intressant är också att i de
områden som nu är västra Polen – de som
polackerna fick som kompensation för vad
ryssarna tog i öster – där uppstod inga
pogromer. Där kom alla samtidigt, judarna var
inget hot mot polackerna. Tyskarna hade fått
lämna sina hem och ge sig iväg, och mellan de
nya invånarna uppstod inga onormala
kontroverser.
Gunilla
Lindberg Jan T Gross
framträdde i Lund i ett arrangemang av
Institutionen för Öst- och Centraleuropakunskap,
Centrum för Europaforskning
och den nya Jiddiska institutionen vid Lunds Universitet.
Gross framträdande i Stockholm
>> |