Järnvägen var nödvändig för Förintelsen

Om gränserna för (järnvägs)metaforen:

reaktionär modernism, tåg och Förintelsen.

Syftet med den här föreläsningen är egentligen tvåfaldigt: dels att diskutera järnvägssymbolens roll i samband med Förintelsekatastrofen; dels att plädera för att Auschwitz-koden i och med motivet de förarlösa tågen får ett mycket viktigt inslag med flera funktioner. Det faktum att litteraturen om Auschwitz utnyttjar en kod som är väl rotad i den europeiska 1800-talstraditionen måste anses vara i överensstämmelse med Zygmunt Baumans ståndpunkt om Förintelsen som resultatet av den moderna civilisationen.

Ett av de mest originella vittnesmålen från nazisternas dödsläger har skrivits av Tadeusz Borowski, som är en av de viktigaste förintelseförfattarna. Borowskis bild av Auschwitz har en slående likhet med en gigantisk fabrik med ett löpande band som producerar en förbättrad modell av mänskligheten – eller en maskin som ska ”rena” Europa från dess icke-ariska minoriteter. Bilden av det mekaniserade och ”rationaliserade” dödandet återkommer gång på gång. I den mest skrämmande versionen används en allegori om modernitet och framsteg som manifesteras av ångloket som rusar iväg längs ett järnvägsspår. Järnvägen är den stora symbolen för 1800-talet och dess ambitioner att förbättra livet i alla dess dimensioner. Tågen från Borowskis novell bär döden med sig: de deporterade får varken mat eller vatten och många av dem dör innan transporten nått sin destinationsort. Förintelsen tycks vara en avgörande del av moderniseringen.

Men en betydelsefull uppgift saknas i Borowskis järnvägsscener. Vi blir väl informerade om vilka som deporteras med dödstågen, och hur de deporterade ser ut, men – och detta är viktigt – vi får inte veta vem som är lokförare. Utelämnandet av den kunskapen har en dubbel funktion: det antyder både anonymitet och neutralitet. Den osynlige föraren blir en osynlig verkställare i det moderna slaktandet, nämligen gasen Zyklon B. Dessutom tycks föraren (liksom gasen i gaskamrarna) bara vara en liten del i massmördandets avpersonifierade system, en kugge i en gigantisk dödsmaskin.

Det ser ut som om åtminstone två förarlösa tåg dyker upp i modern litteratur, och de måste därför omsorgsfullt skiljas från varandra. I de sista sidorna i Zolas La Bête Humaine inser vi vem som är frånvarande på vagnssteget. I järnvägsscenerna i Borowskis noveller kan vi varken gissa vem som kör förintelsetågen till rampen i Auschwitz eller om de körs överhuvudtaget. Borowskis bild är emellertid obegriplig om man inte förstår sammanhanget med Zolas bok.

Om det finns en Auschwitz-kod som hjälper oss att tala efter och om Förintelsen, så tycks bilden av järnvägen utgöra dess kärnpunkt.