Varje land har sitt 1968: i Tjeckoslovakien var det Pragvåren och den sovjetiska invasionen, i Frankrike majrevolten i Paris, i USA Vietnamdemonstrationer och morden på Martin Luther King och Robert Kennedy. Även i Sverige förekom revolter: kårhusockupation i Stockholm, tenniskravaller i Båstad och studentmössbränning i Lund. Polen har sina ”wydarzenia marcowe”, marshändelserna, med långtgående följder, skriver Jan Axel Stoltz, som bevistade arrangemanget "Samtal kring händelserna våren 1968 i Polen" tidigare i veckan i Lund.
Professor Bozena Werbart och dr. Jaff Schatz berättade om hur de själva drabbades när kommunistregimen tog studentdemonstrationerna som förevändning för en antisemitisk kampanj och drev mer än två tredjedelar av landets judar ur Polen.

Mars 1968 – 40 år senare

Varje land har sitt 1968: Pragvåren och invasionen i augusti, majrevolten i Paris, Vietnamdemonstrationer och morden på Martin Luther King och Robert Kennedy i USA, och litet mer i periferin: kårhusockupation i Stockholm, tenniskravaller i Båstad och studentmössbränning i Lundagård. Polen har sina ”wydarzenia marcowe”, marshändelserna, som kanske mer än protesterna i västländerna fick långtgående följder. Ur ett 40-årigt historiskt perspektiv kan man särskilja två händelsekedjor, parallella och sammanflätade, men medan den ena kan firas triumfatoriskt, minns den andra med sorg, bitterhet och vrede.

Den triumfatoriska: Besvikelsen över det polska tövädrets misslyckande började bli tydlig, avstaliniseringen som inletts med Polska Oktober 1956, den period som kommit att kallas för ”lilla stabiliseringen”. De stora förhoppningarna om förändringar inom det kommunistiska systemet hade svikits – var hade tryck- och yttrandefriheten blivit av? Frustrationen hos intellektuella och studenter började ta sig uttryck i protester.

Studentdemonstrationerna i mars möttes av hård repression, batonger, tårgas, misshandel, relegering från studierna, inkallelse till armén, fängelse, stängning av Warszawas universitet, avskedande av professorer. Och de ledde till politiska insikter hos en hel generation dissidenter, som inom några år kom att bli ledande i KOR (Kommittén för arbetarnas försvar) 1976, utgöra Solidaritets främsta rådgivare 1980, företräda oppositionen i rundabordsförhandlingarna med kommunistregimen 1989 och bli ledande i den politiska omvandlingsprocessen. Sommaren och hösten 1989 skördades frukterna av mars 1968. Däri triumfen!

Den sorgesamma och bittra: Kommunistregimen använde studentdemonstrationerna som en förevändning att sätta igång en antisemitisk kampanj, som i slutändan ledde till att 15 000-20 000 av de cirka 30 000 kvarlevande judarna i Polen tvingades lämna Polen. Dagarna efter den stora demonstrationen på Warszawauniversitetets innergård publicerade pressen namnlistor på vad den kallade provokatörer och inspiratörer, ofta studenter av judisk härkomst och deras föräldrar i högt uppsatta positioner i stat och kommunistparti. Antydningsvis hade de sina sympatier hos Israel och det revanschistiska Västtyskland, vilket avslöjade det ”verkliga” syftet med studentprotesterna. Den utrensning av judar inom försvaret, som iscensatts sommaren 1967 efter sexdagarskriget, fick nu en förevändning att spridas till alla samhällssektorer, och den största antisemitiska förföljelse Europa sett efter andra världskriget var igång. Judar som inte kände sig entydigt lojala mot Polen skulle ”få” lämna landet, d.v.s. de sparkades från sina jobb, hindrades ofta att studera vidare, fråntogs sitt polska medborgarskap, fick ta med sig en del av sitt bohag men lämna resten och resa ut med så mycket som 10 dollar på fickan.

Denna bakgrund tecknades av lundasociologen Jaff Schatz, när Judiska Centret i Lund i veckan i en samtalskväll uppmärksammade 40-årsminnet av händelserna i Polen våren 1968. Deltagare i samtalet var också Bozena Werbart och efter Jaffs och Bozenas inledningar också publiken. Polens generalkonsul i Malmö, som var ombedd att delta, hade fått förhinder.

Jaff Schatz är själv en av de inemot 300 polskjudiska invandrare som de närmsta åren efter 1968 kom till Lund. Hans doktorsavhandling, The Generation, handlar om hans egen föräldrageneration, som blev kommunister som unga, ofta satt i fängelse som politiska fångar under mellankrigstidens Polen, överlevde andra världskrigets förintelse – oftast i Sovjetunionen – återvände till Polen och byggde det nya samhället för att sen i förnedring tvingas bort från sitt verk och sitt land 1968.

Av de tre miljoner judar som levde i Polen vid andra världskrigets utbrott överlevde mindre än en tiondel Förintelsen, de flesta i Sovjetunionen. Sommaren 1946 räknade man till ca 250 000 judar i Polen, de flesta med önskan att resa ut. Vid slutet av 1947 fanns 100 000 kvar, 1949 endast 70-80 000. Vid 1960-talets mitt hade antalet reducerats till ca 30 000. De judar som då var kvar i Polen, var de som önskade stanna. De förde ett sekulariserat liv och var väl assimilerade i det polska samhället. Demografiskt bestod den judiska samfälligheten huvudsakligen av två generationer, en föräldrageneration i 40-60-årsåldern, som ofta gått in i ny familjebildning efter krigets slut, varför den andra generationen var en ungdomsgeneration i 15-25-årsåldern. Gruppen var tillräckligt stor för att kunna leva ett judiskt liv – ofta bortom synagogan – i form av produktionskooperativ, skolor, sommarkolonier, social och kulturell verksamhet, tidning och tidskrifter och bokutgivning på jiddisch. Det mesta försvann i det som Schatz benämnde ”den antijudiska tsunamin”.

Bozena Werbart, också hon en ”marsemigrant”, berättade om sina egna upplevelser av den 8 mars och dagarna därefter. Bozena är arkeolog, professor vid Umeå universitet, återbördad till Skåne som rektor för Räddningsverkets skola i Revinge. Det finns ingen gemensam upplevelsehistoria från marshändelserna, menade Bozena. Hennes mars är präglat av hennes judiska identitet, som hon mer fått från Förintelsen än från synagogan.

Som 20-åring 1968 var Bozena andraårsstudent i arkeologi vid Warszawas universitet. Hon visste om att det planerades en sittdemonstration den 8 mars på universitetets innergård med krav på att två studenter som arresterats skulle släppas fria. Trots att hennes äldre bror varnat henne för att det kunde bli oroligt, gick hon dit med sin pojkvän. Plötsligt dök ditbussade uppenbart drogade s.k. arbetaraktivister upp på universitetsgården och började puckla på studenterna. Milis och frivilliga milisreservister ORMO drev iväg studenterna som flydde ner längs Krakowskie Przedmiescie och bland annat in i Heligakorskyrkan. Inte ens inne i kyrkan tvekade ORMO att ge sig på studenterna. Själv hamnade Bozena på en tvärgata, där hon blev vittne till milisens misshandel av en kamrat. Efter att upprört ropat ”Gestapo!” åt milismännen blev hon själv arresterad.

Bozenas föräldrar var utomlands – pappan arbetade i Irak för en polsk exportfirma – och i familjens lägenhet gömde sig bl.a. Jozef Dajczgewand, en av huvudfigurerna under marshändelserna. Brodern var i straffmilitärläger, föräldrarna skyndade hem till Polen, och  hela familjen sökte  utresetillstånd för ”emigration till Israel”. Efter att ha skrivit under på att han ”frivilligt” avstår från polskt medborgarskap, fick Bozenas bror resa ut och kom till Sverige 1969.  Med föräldrarna sparkade från sina jobb, själv tillsammans med sin fästman, som blivit hennes man, relegerade från universitetet, tog det ytterligare två år innan myndigheterna tillät övriga familjen att emigrera.  Två års väntan med svart jobb, studier på kvällarna, trångboddhet, evig oro, eviga avslag, fick den effekten på Bozena, att hon aldrig längtat tillbaka till det "hemland" som så brutalt behandlade henne och hennes familj åren efter marshändelserna.

Jan Axel Stoltz

Till Sverige kom åren 1968-1975 ca 2500 av de polskjudiska marsemigranterna. En slutsats från kvällens publik var, att det som var en tragedi för den polska judenheten kom att bli ett mycket positivt tillskott till svenskt judiskt liv och till svenskt samhälle och kultur.

Jan Axel Stoltz
2008-05-22