15 februari 2008

Redaktör Gunilla Lindberg mail

Skakande skildring av massakern i Katyn

Av Gunnel Arbin

Nu har jag sett Wajdas film om Katyn, tyvärr utan svensk text. Att följa med i replikerna är svårt, även om man kan polska, så jag hade stor hjälp av utdrag ur scenariot och kommentarer som föreligger i en bok Delo (Akten), som nyligen givits ut i Polen.

Filmen, som ju hade premiär i Warszawa den 17 september i fjor, den dag då Röda Armén överföll Polen österifrån 1939, kan väl betraktas som den 82-årige Wajdas testamente. Hans far, kapten Jakub Wajda, hörde till dem som aldrig återkom, fastän hans hustru hela sitt liv vägrade tro att han dött, eftersom han i listorna över offren fått namnet Karol.

Katyn är ett mäktigt drama, om än en smula rapsodiskt och sönderhackat i flera episoder. Inledningen är en scen som Wajda haft i tankarna i många år: en folkskara som i panik flyr österut över en bro bara för att mötas av andra människor som flyr i motsatt riktning undan ryssarna.

Centralgestalten är den unga, vackra Anna och hennes lilla dotter Nika. Av en slump får hon möjlighet att ta farväl av sin make, Andrzej, den polska arméns yngste ryttmästare. Han är filmens manliga ideal som vägrar fly när fångarna lastas på de järnvägsvagnar som skall föra dem till tre läger i Sovjetunionen, Ostaszków, Kozielsk och Starobielsk, där internerna sedan blev nedskjutna nästan till sista man.

Tyska och ryska officerare förhandlar broderligt under inlastningen på järnvägsstationen, ett vittnesbörd om Molotov-Ribbentroppakten som inte bröts förrän midsommardagen 1941, då Hitler utan förvarning anföll Sovjetunionen.

En del av de polska officerarna fördes till Kozielsk, där en förfallen ortodox kyrka fick inhysa flera tusen man. Här sover de i sina uniformer på britsar i fem våningar. Den samlande gestalten blir här generalen, som spelas av den kände aktören Jan Englert. På julafton håller han ett gripande tal till sina medfångar och manar dem att överleva med orden ”utan er finns det inget fritt Polen”.

Anna och Nika sitter fast i den sovjetiska zonen men räddas undan NKVD:s razzia av en vänligt sinnad rysk officer. Wajda är angelägen att inte skildra alla ryssar som hänsynslösa mördare.

Andrzejs far, framstående professor vid Krakóws universitet, kallas till ett möte i aulan där en tysk Polizeirat Müller låter häkta hela den lärda församlingen och sända dem till Sachsenhausen, ett koncentrationsläger strax utanför Berlin. Så småningom kommer brevbäraren till hustruns gamla vackra våning med ett paket, innehållande hans aska.

Den 15 april 1943 kommer så den dramatiska dag, då tidningar och radio tillkännager att tyska förband funnit massgravar i Katynskogen i västra Ryssland. I högtalarna på gatorna (polacker fick inte inneha radioapparater) lästes i flera timmar upp namnen på dem som återfunnits. De flesta begrovs nämligen i full uniform med legitimationshandlingar i fickorna.

Men ryttmästare Andrzej återfinns inte på listorna, så Anna fortsätter att hoppas ända fram till den dag, då hans kollega Jerzy som är en av de få som överlevt söker upp henne efter kriget. Själv har han tagit tjänst hos den nya, kommunistiska polska försvarsmakten men uthärdar inte konflikten mellan gammal och ny lojalitet och skjuter sig efter ett dryckesslag i officersmässen.

Dör gör också unge Tadeusz, Annas systerson, som efter flera år som partisan vill söka in på Krakóws berömda Konstakademi. Han nekas inträde av en direktor, som valt att samarbeta med de nya makthavarna och tolererar inte att Tadeusz öppet hävdar att hans far mördats av ryssarna i Katyn. Sedan skjuts han ner av ryska soldater på gatan efter det att han i vredesmod rivit ner en propagandaaffisch om kapitalismens bespottade dvärg.

Direktorns syster väljer motståndet och beställer en gravsten över en bror som tillhör de mördade officerarna. För att få pengar säljer hon, en polsk Antigone, först sitt långa blonda hår till en teater som inte längre har några peruker. På kyrkogården grips hon och försvinner i polska hemliga polisens underjordiska celler.

Filmens avslutande scener återger själva massakern. I en sekvens nästan helt utan repliker rekonstrueras den sista färden med ett ånglok till den lilla stationen Gniezdovo, där fångarna överförs till lastbilar. Generalen är den förste som får ett nackskott och faller till golvet. Andra offer följer på löpande band och kropparna skickas iväg i en plåtränna som regelbundet sköljs för att få bort blodet.

De flesta får händerna bakbundna med ett rep som också träs runt halsen och ställs upp vid massgravens kant innan de skjuts på nära håll. Så fylls graven med det ena lagret efter det andra mördade polska officerare tills en bulldozer till slut överhöljer dem med sand.

I en recension i New York Times säger Anne Applebaum, känd för sin bok om Gulag och gift med Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski, att dessa scener är nästan ”unwatchable” och i boken om filmen berättas att fullständig tystnad rådde under inspelningen av dem.

Själv var jag djupt skakad och känner att framställningen är helt trovärdig. Precis så måste det ha gått till den dag i början av april 1940, då tusentals polska officerare möte döden i skogen vid Katyn.

Gunnel Arbin är journalist och har under många år bevakat Östeuropa, särskilt Polen.

Läs också Elzbieta Jasinska Brunnbergs artikel om Katynmorden >>