Dorota Tubielewicz Mattsson Ord och förändring

Spännande likheter i svensk och polsk litteratur

Hur kommer man på idén att jämföra svensk och polsk mellankrigsprosa? Det var min första tanke när jag satt med Dorota Tubielewicz Mattssons Ord och förändring i händerna. Två så olika länder: Sverige på uppåtgående, under framgångsrik industrialisering, fritt och självständigt under tusen år; Polen ockuperat och förtryckt i sekler, skövlat under första världskriget.

Men det låter sig göra, visar det sig. Vi har ju en gemensam kulturell och historisk bakgrund: från antikens Aten och Rom via religionens Jerusalem och Vatikanen. Vi har trott på samma helgon tills Luther skiljde oss åt. Vi har påverkats av samma filosofer, forskare och tänkare under många hundra år.

Dorota Tubielewicz Mattsson inleder med en noggrann och intressant genomgång av hur mellankrigstiden blev mellankrigstiden – den vetenskapliga och kulturella utvecklingen fram till första världskrigets totala chock: när allt det positiva med utvecklingen, industrialiseringen, framåtskridandet visade sig ha en förfärande baksida: att det goda också kunde användas och faktiskt användes till massförstörelse, massdödande.

Litteraturen har alltid använts för att föra fram idéer och påverka människors tänkande och värderingar. Så även under den här perioden i Sverige – som stått utanför kriget och kändes som en formell idyll, och i Polen – som krossats i kriget men återuppstått som en diamant ur askan.

Den nya människan skulle beskrivas med utgångspunkt från de nya vetenskaperna, psykologin och sociologin. Och människan efter första världskriget var en sökare som bröt upp från det gamla samhället, hittade en ny identitet och mognade som människa. I Sverige bröt man upp från gamla borgerliga värderingar och gjorde en klassresa – inte alltid med lyckligt slut. I Polen ville man lämna allt det gamla och leva livet här och nu i den nya och självständiga staten Polen.

Dorota Tubielewicz Mattsson redogör för en lång rad gemenskaper hos författarna och romangestalterna: politiken, arbetet, ursprunglighet, utanförskap, broderskap och inte minst systerskap.

Skildringen av kvinnor påverkades i ökande omfattning av emancipationen, kvinnorörelsen. Även för manliga författare blev kvinnan intressant i sig på ett annat sätt än tidigare, hon beskrevs som demon, ängel eller mor. Demongestalten handlade om sexualdriften: antingen kvinnans egen eller mannens behov av den. När kvinnor skrev om sexualdriften handlar det mer om emancipationssträvan.

Mansgestalten är också intressant: mannen beskrivs som stark och orubblig, ger sällan efter för oro eller grubbel. Det är han som står för det andliga, intellektuella och skapandet i livet. Samtidigt är han ofta ensam och missförstådd. Det här låter lite schematiskt – och det ska det vara. Dorota Tubielewicz Mattsson har sökt och funnit gemensamma drag i prosan i Polen och Sverige under en mycket speciell period och funnit stora likheter. Det är mycket spännande!