Michal Zammel var en av de många polacker som kämpade för de allierade långt från hemlandet. I general Anders’ armé stred han vid olika fronter. Han återförenades med hustrun och sonen Wladyslaw efter fem år, och så småningom hamnade den lilla familjen i Malmö. Zammel flyttade därefter till Kanada, men återkom till Malmö 1997. Han dog 2006 och med utgångspunkt från de minnen som Zammel skrev ner, har sonen Wladyslaw tecknat hans livsöde i boken I fällan hos Gestapo och NKVD, som nyligen utkom på polska.

I general Anders armé

Av Gunnel Arbin

Michal Zammel
I fällan hos Gestapo och NKVD. Mitt livs historia.
Utg. av Wladyslaw Zammel på polska.

Michal Zammel var en företagsam och romantisk 20-åring från Piotrków Trybunalski i Polen, när han 1937 fick för sig att hjälpa en flicka i hemstaden som letade efter sina föräldrar i Bytom, dåvarande Beuthen i tyska Schlesien.

Allt hade nog gått bra om inte bägge hade varit judar. Flickan var flykting och grät varje dag över sina föräldrars ovissa öde. Michal och en vän till honom erbjöd sig att ”gå över den gröna gränsen” som man säger på polska, d.v.s. korsa gränsen illegalt. På återvägen greps de av Gestapo.

Om Michal Zammels äventyrsfyllda liv har hans äldsta son, Wladyslaw skrivit en bok, som bygger på de minnen fadern skrev ner i Kanada 1982. Boken har publicerats i Piotrków Tribunalski. Wladyslaw Zammel är sedan många år bosatt i Malmö, där han jobbat på Kockums. Fadern, som återkom dit från Kanada 1997, avled 2006 och är begravd i Göteborg.

För att återgå till unge Michals första fängelsevistelse, greps alla tre och fördes till närmaste polisstation. Flickan försvann till okända öden och kamraten frigavs efter en kortare tid. Zammel hamnade däremot i Dachau, ett av de mest ökända koncentrationslägren som låg utanför Munchen. Här fick han en fångdräkt med de mest fruktade trekanterna, gul som angav att han var jude och röd, som betydde politisk fånge.

Misshandel var vardagsmat i Dachau

I lägret fick han arbeta hårt och misshandlades så fort en vakt fick lust att bruka batongen. En typisk episod utspelade sig en dag, när en vakt slet av honom mössan och slängde den nära taggtrådsstängslet bara för att be honom plocka upp den. Fången visste att han skulle bli skjuten på fläcken om han närmade sig taggtråden – det var liktydigt med flyktförsök. Ur detta dödliga dilemma klarade han sig genom att säga ”nicht verstehen”. Men han begrep då så mycket tyska att han uppfattade att vakterna tyckte det var konstigt att en utlänning satt fången i Dachau.

Följande år blev han frigiven genom ingripande av hemstadens borgmästare som vände sig till polske ministern i Berlin. Vid den tiden var Hitler ännu angelägen att stå väl med Polen och Zammel släpptes. Egendomligt nog fick han order att gå över gränsen illegalt med hjälp av de smugglare som förde in cigaretter och andra åtråvärda varor från polska Schlesien. Schlesiska polismän och fångvaktare tjänade också som tolkar.

Efter hemkomsten bröt han det tystnadslöfte han fått avge i Dachau och berättade i tidningarna om helvetet i det tyska ”mönsterlägret”. Michal Zammel fick alltså den tvivelaktiga äran att ha varit den förste polacken i tyskt koncentrationsläger.

Bara ett år senare ryckte Michal in i polska armén som besegrades i september 1939 i Hitlers första ”blixtkrig”. Eftersom han var tekniskt begåvad, hamnade han bland ingenjörssoldaterna som lyckades spränga en bro över floden San. Sedan var det slut med kriget för hans del och han lyckades återförena sig med familjen i Humana i Ukraina, moderns hemstad. Där mötte han sin blivande hustru, en judinna vid namn Dora. Paret flyttade till Lwów, västra Ukrainas huvudstad, som på den tiden tillhörde Polen.

Fick order att inställa sig vid general Anders' armé

Men vid midsommar 1941 var det Sovjets tur att bli utsatt för ett tyskt blixtöverfall. Familjen flydde nu till Uzbekistan där svärfadern genast fick arbete. Men följande år fick han order att inställa sig vid den kommission som satte upp general Anders´ armé. Generalen hade frigivits från Lubjankafängelset i Moskva för att samla ihop de polska krigsfångarna på sovjetisk mark.

I slutet av februari 1942 transporterades hela förbandet med båt över Kaspiska havet till Iran. Av förklarliga skäl ville Anders så snabbt som möjligt föra ut sina soldater från sovjetiskt territorium. Nu väntade utbildning och hårda strider i Egypten och Palestina. Och här kom det ibland till regelrätta slagsmål mellan polsk-judiska soldater och landsmän med högeråsikter. Bland officerarna fanns dock inga antisemiter, framhåller Zammel.

Men nu hade judiska kamporganisationer som Irgun börjat med attentat mot britterna i Palestina. Zammel misstänktes för medlemskap och sattes i fängelse i Jerusalem. Efter sex veckor under fruktansvärda förhållanden frigavs han emellertid. Första åtgärden var att köpa en hatt, eftersom han fått allt hår avrakat på typiskt fängelsemanér.

Nu sattes Judiska Brigaden upp och Zammel anslöt sig genast. I engelsk uniform med Davidsstjärnan på rockärmen deltog han i de allierades invasion av Sicilien och striderna i Holland och Belgien. Han fick permission och återvände till sin polska hemstad, där han inte återfann en enda av de 17 000 judar som bott där före kriget. Först efter återkomsten till Holland och efter demobiliseringen i Palestina, fick han det första brevet från sin hustru, som stannat kvar i Sovjetunionen. Efter fem år bestämde han sig för att återförenas med hustrun och den lille sonen Wladyslaw i Uzbekistan fastän han redan fått visum till Brasilien, där han hade en farbror bosatt.

Hamnade så småningom i Malmö

Vidare äventyr följde men till slut hamnade hela familjen Michal, Dora och de bägge sönerna Wladyslaw och Józef i Malmö. Året var 1968 och i Sverige stod välfärdsstaten i sin fulla blomning. Överhuvudtaget öser Zammel beröm över Sverige och svenskarna och anser att Sverige är det bästa land han någonsin bott i.

Hustrun dör men han gifter om sig ytterligare två gånger. Under hela livet hade nämligen Michal Zammel som såg bra ut och var en god dansör stor framgång hos damerna. Även under sina år som änkling gick han gärna på restaurang och nattklubb och under sina permissioner under krigsåren hade han åtskilliga romanser under permissionerna.

Michal Zammel var en av de hundratusentals polacker som kämpade för de allierade långt från hemlandet. Men hans livsöde är värt att ta del av. Tyvärr föreligger boken än så länge enbart på polska.

Gunnel Arbin är journalist och har under många år bevakat Östeuropa, särskilt Polen.