– Jag gick in i boken som polska och kom ut som judinna

Många i publiken är polsktalande, och för oss andra tolkades samtalet med docent Dorota Tubielewicz Mattsson av översättaren Irena Grönberg.

Det ligger något vackert, harmoniskt och privat, nästan intimt över titeln I Minnets trädgård. Hur ser din familjs trädgård ut?

Joanna Olczak-Ronikier skrattar förtjust:
– Jag hade tänkt kalla boken En spiritistisk seans, men förläggaren gillade inte det. Så vi tog fasta på omslagsbilden och beslöt oss för I minnets trädgård. Det är ingen originell titel och den är inte särskilt klargörande heller: efter Nikepriset frågade jag efter min bok i bokhandeln – jag blev hänvisad till trädgårdsavdelningen. Men titeln återger det jag vill förmedla: hemligheter, fasansfulla händelser, en ond förtrollning. Om man odlar en trädgård får man blommor och frukt. Jag fann mina rötter och fick blommor och frukt.

Vad hade du för idé om boken när du började? Att skriva en släktkrönika som sträcker sig över en så lång tid är ett nytt grepp i den polska berättartraditionen.

– Idén var enkel: det var min plikt mot familjen. När de gamla dog undan var jag den enda som kunde berätta om det som varit. Jag skrev ner det jag själv visste men förstod snart att det bara var en liten del av släktens historia. Så jag letade i familjearkiven och i de offentliga – och insåg att min släktkrönika var berättelsen om en judisk släkt. När jag började skriva såg jag mig som polska, jag visste knappt att jag var judinna. Med tiden blev det viktigt att låta även andra läsa boken – inte minst med tanke på all möda jag lade ner på den.

Polens historia är full av vita fläckar – hemligheter, sådant som man inte talar om. Min familj var mycket assimilerad, vi kände oss som polacker. Hemligheten i vår trädgård var att vi var judar, man kände skam över sina judiska namn, över alla kränkningar man utsatts för. Min mamma och mormor var så stolta över den polska kulturen och så förtrogna med den tyska. De kunde inte förstå att kulturfolk som tyskar och polacker kunde begå sådana brott. De kände sig personligen angripna och svikna.

Efter andra världskriget var min identitet lika med noll, jag hade förträngt allt det hemska som hänt min familj. Vi ville leva i nuet, under de omständigheter som då gavs. Det var inte förrän senare som jag insåg att familjen var judisk.

Kan du berätta lite om Mortkowicz' förlag?

– Morfar var en selfmade man från en schtetl (judisk by) utanför Radom. Han var mycket begåvad och älskade polsk kultur. Han gifte sig med den driftiga Janina Horwitz, och för hennes hemgift startade han Mortkowicz' förlag och gav ut den polska litteraturens klassiker: Tuwim, Zeromski, Norwid. Man gav också ut konstmappar med kvalitetsreproduktioner av kända konstnärer. Min mormor var särskilt intresserad av barnböcker och översatte bland annat Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa. Jag tycker att jag överlevde den tyska ockupationen tack vare Nils Holgersson: hans upplevelser var ännu värre än mina!

Morfar hade sinne för affärer, men han skämdes för det. Så han levde alltid lite över sina tillgångar, en vacker dag gick förlaget i konkurs och morfar tog livet av sig. Han efterlämnade ett brev till mig där det stod: Jag har inte levat som en affärsman, ej heller dör jag som en sådan.

I din bok är kvinnorna driftiga – men männen verkar lite vilsna.

– Nej, det gick inte så bra för männen i min familj. Ödet ville det så, det sände den lärde men veke rabbinen till min mormors mor, den dynamiska Julia. Hans enda insats i familjen var de nio barnen, sex flickor och tre pojkar. Rabbinen dog tidigt, och Julia fick försörja familjen på egen hand. Hon lånade tll exempel ut pengar mot ränta – det var också en av familjens skamliga hemligheter, och hon skulle slå ihjäl mig om hon fått veta att jag har skrivit om det.

Efter kriget hamnade familjen Mortkowicz och fick en fristad i ett konstnärskollektiv. Hur var det att växa upp där?

– Det var ett kommunistiskt påfund det där kollektivet, det är ju onaturligt att samla så många egensinniga personer på samma ställe. Många flyttade också därifrån. Men jag blev populär i klassen – klasskamraterna ville gärna träffa Wislawa Szymborska och de andra. Det var inte ett schtetl i Kraków, men det var inte ett hem heller.

Har din identitet förändrats under arbetet med boken och den ökande judiska medvetenheten? Kan du dra några slutsatser som kan vara till nytta för andra?

– Det är en svår fråga. Boken har löst ett stort problem för mig: problemet med att skämmas över att vara jude. Jag vet att det är hemskt – men jag har varit mycket uppriktig när jag skrev. Från början var jag rädd för vad folk skulle säga men efterhand har jag insett att boken inte attackerar polacker utan bara berättar hur det var. Nu kan vi tala om det här – den onda förtrollningen är borta. Jag ville berätta min familjs historia, jag gick in i boken som polska och kom ut som judinna.

text & foto:
Gunilla Lindberg

Mötet var det första i serien Öppna polska seminarier vid Lunds universitet. Medarrangörer var Polska Generalkonsulatet i Malmö, Polska institutet och Vänföreningen Museet för de polska judarnas historia.

Fakta:
Joanna Olczak-Ronikier, född 1934, är en välkänd författare i Polen, som bland annat har skrivit för den berömda kabarén Piwnica Pod Baranami i Kraków. 1994 skrev hon också en bok om kabarén och dess historia. Hon är också dramatiker, och hennes pjäs Jag, Napoleon sattes upp på Dramatiska Teatern i Warszawa 1968, ödesåret då så många judar tvingades lämna Polen. Joanna Olczak-Ronikier skriver också i den ansedda tidskriften Tygodnik Powszechny.

2002 fick hon det prestigefyllda Nikepriset för bästa polska bok, I minnets trädgård, som nyligen kom ut på svenska, översatt av Irena Grönberg. Den har tidigare översatts till bland annat engelska, franska och tyska.

Nästa öppna seminarium blir den 10 februari, då Jan Axel Stoltz berättar om Solidaritets stödkommitté i Lund på 80-talet.