I nöjesvärlden skämtas det friskt med polacker och andra östeuropéer. Enligt våra föreställningar är det bara prostituerade och svartjobbare som kommer från Polen. Och stereotyperna följer med från generation till generation som något slags modern folklore. Är det här ett uttryck för det klassiska syndabockstänkandet? Ska Polen och polackerna ses som symboler för diverse negativa företeelser i Sverige, skriver Lars Håkan Larsson.

Har polackerna blivit symbol för det som är fattigt och grått?

För ett par år sedan gavs i Lund en bejublad föreställning av HippHipp som under nästan ett helt års tid drog publik från hela landet. I föreställningen drevs det friskt med människor från Östeuropa. Där fanns, förutom den från TV välkända Jolanta från Vilnius, ett par ukrainska diskjockeys som genom beteende, klädsel och musikval mer än väl förmedlade budskapet att det här, det är efterblivet och löjligt. Om man till detta lägger andra skämt, t.ex. det om lundastudenten som efter att ha pussat en polsk utbytesstudent fann sig ha fått karies i tårna, finner man att den nedlåtande attityden gentemot östeuropéer gick som en röd tråd genom föreställningen.

Nu är paret bakom HippHipp, Anders Jansson och Johan Wester åter i farten. På Lunds Stadsteater drar just nu föreställningen ”500” fulla hus. Nu handlar det om historia (titeln syftar på 500 historiska personer). I ett av numren går man igenom den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt. Den ene håller ett slarvigt och summariskt föredrag och den andre gör en sammanfattning som projiceras på en skärm. Det komiska är alltså att skrivaren tvingas göra sina egna tolkningar av det som sägs för att hinna med.

När man kommit till Johan III, framhålls med eftertryck att han gifte sig med en polsk dam. Namnet befinns vara svåruttalat, varför hon får heta Jagelonza. I sekreterarens tappning blir det jagelonza.se

Johan fick sedermera en son med Jagelonza, Sigismund, som, upplyses vi om, också var kung i Polen. Hans mål var att göra alla till polacker. Lyckligtvis hade han ingen framgång i detta sitt uppsåt. Och tur var väl det, för hade han lyckats skulle vi ju alla i dag bo i husvagn och renovera sommarstugor.

Att lundapubliken skrattar gott kan inte tolkas på annat sätt än skämten matchar dess föreställningar om den typiske polacken: från Polen kommer bara prostituerade och svartjobbare. Och jag dristar mig till att hävda att det som kan höras från lundascenen följer ett mönster. Herrar Wester och Jansson är inte ensamma eller ens värst. Ja, i jämförelse med det som ibland kan höras i t.ex. Parlamentet i TV 4, där den stockholmska medelklassens klassförakt drabbar deras polska och lettiska svartarbetande städare i form av skämt så grova att de inte skulle kunna passera om de inte drabbat just polacker och letter, är föreställningen i Lund ganska mild.

I bästa fall skrattar vi utan att reflektera över vad vi skrattar åt. Frågan är i så fall varför. Det rör sig ju inte om något i grunden kärleksfullt smågnabb i form av de vitsar som riktas mot vårt grannfolk i väster. Fördomarna är cementerade. Alla känner till dem.

Min erfarenhet säger att man inte behöver ha någon personlig erfarenhet av polacker för att göra tvärsäkra uttalanden om hur polackerna är och hur det är i Polen. Dessutom är de stereotypa föreställningarna inte generationsbundna. Tvärtom, de tycks traderas som något slags modern folklore.

Lars Håkan Larsson är folkhögskolelärare och reseledare

Är det möjligen så att de egentligen inte handlar om polackerna. Det är kanske i själva verket så att Polen och polackerna ska ses som symboler, att de blivit något slags arketyper för diverse negativa företeelser i Sverige, för allt som är fattigt, grått och allmänt eländigt? Tanken slog mig när jag för en tid fick tag i en novellsamling betitlad ”Polska räkmackor”, en antologi med noveller av medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare, alltså nutida proletärförfattare. En av novellerna har samma titel som boken. I tron att den skulle handla om Polen, gav jag mig med iver i kast med den, och fann att handlingen utspelade sig i ett svenskt tidningstryckeri och rörde konflikten mellan journalister och typografer i skuggan av den nya teknikens intåg. Förklaringen till titeln får vi först i slutet av novellen när våra proletärer tar en paus i klasskampen för en kopp kaffe i kafeterian:

Sist kom Kalle Fralla, långsamt tog han upp sin portmonnä.
– En kopp kaffe och två polska räkmackor.
Alltid samma sak, kväll efter kväll, en kopp kaffe och två långskorpor.