 |
||||
|
||||
– De fria folken måste samarbeta!
Excellensen Czyz har under hela sitt yrkesverksamma liv efter sin MA examen på Ekonomiska Fakulteten vid Universitetet i Warszawa tjänstgjort inom utrikesdepartementet. Hans första utlandstjänst var i Skandinavien. Han började som attaché och andre sekreterare vid Köpenhamnsambassaden där han stannade till 1987. Efter ”hemmatjänst” blev han så konsul vid Generalkonsulatet i Chicago. Efter förnyad hemmatjänstgöring (den vanliga cykeln för diplomater är c:a 4 års tjänst utomlands, sedan hemmatjänst något år, därefter utlandstjänst och så hemmatjänst igen etc). Mellan 1997 och 2001 var han utrikesministerns rådgivare vid Polens permanenta representation vid EU i Bryssel. Därefter har det varit hemmatjänst bl.a. som utrikesministerns rådgivare och vice Director i departementets EU-kommission. Innan utnämningen tjänstgjorde han som chef (director) för UD:s sekretariat samt som rådgivare till utrikesministern. Den vackra ambassadbyggnaden på Karlavägen 35 är ursprungligen ritad av den kände arkitekten Ivar Tengbom och senare, för polska legationens räkning, omritad av den berömde arkitekten Gunnar Lettström, för övrigt en av stöttepelarna i Svensk-Polska Föreningen under 1930- och 1940-talen. Utanför ambassaden vajar Republiken Polens och Europeiska Unionens flaggor. De finns också på framträdande platser i ambassadörens ämbetsrum.
– Helt visst, svarar excellensen. Polen har alltid haft en obändig frihetskänsla inom sig. Vi har alltid känt en samhörighet med Väst, som vi så brutalt blev avskilda från under det kommunistiska förtrycket. Vi har varit omgivna av den stora björnen och dess satellitstater. Det var ett förhållande som inte kunde fortgå men som ändå tog slut relativt snabbt när tiden var inne. Och inte minst ovanligt oblodigt. Ambassadören påminner också om 1970-talet då, åtminstone de intellektuella kunde resa relativt fritt. De förde med sig nya idéer från Väst, idéer som funnits hos det polska folket men som undertryckts av den dåvarande regimen.
– Det polska folket har hela tiden kämpat emot förtrycket. Polackerna är ett stolt och starkt folk. Vidare uppstod mycket tidigt en nära symbios mellan arbetarna och de intellektuella – en ovanlig allians på sitt sätt. Man arbetade tillsammans mot ett mål, hela tiden med ett mycket starkt stöd från kyrkan. Dessa tre element var, tillsammans med känslan av tilltro och uppbackning från det fria Europa – vilket inte minst märktes under krigstillståndets dagar - de mest avgörande faktorerna. Och när jag nämner Väst skall man inte glömma USA. Stödet därifrån har varit oerhört starkt. Kanske inte så underligt när man betänker att det bor runt nio miljoner polskättlingar i USA. Under den allra mest kritiska tiden hade Polen och de andra staterna som frigjorde sig ett mycket starkt stöd från USA:s president Ronald Reagan.
– Javisst. De fria folken måste samarbeta. Därför var inriktningen efter frigörelsen tidigt ställd på EU och NATO. Detta samarbete mellan länderna, utan att förlora den egna identiteten, är den väg vi måste vandra. Här prövas verkligen solidariteten. Själv har jag hela tiden, liksom de flesta av mina kollegor, varit en stark anhängare av medlemskap i dessa organisationer. Det blev mig också förunnat att vara den som, under Köpenhamnstoppmötet 2002, personligen överlämnade Republiken Polens officiella ansökan om medlemskap i Europeiska Unionen. Själva dagen för överlämnandet av denna ansökan var alldeles speciell. Den 13 december. Exakt 21 år efter krigslagarnas införande i Polen. Tala om talmystik. Och försök leva Er in i mina känslor.
– Under de närmaste åren efter frigörelsen tog vi emot mycket hjälp, inte minst ekonomisk och teknologisk. Nu har vi skaffat oss en stark ekonomi. BNP steg 2004 med 5,3 %. Nu vill vi dela med oss av vårt kunnande, vår ekonomiska förmåga. Den gång vi sökte medlemskap skedde detta med det starka kravet att bli fullvärdiga medlemmar Vi skulle ge och ta på precis samma villkor som de tidigare medlemmarna. Inga undantagsbestämmelser. Och så har det blivit. Visserligen har det förekommit en del smärre problem men så är det alltid i en organisation. Vi var ändå totalt 10 nya stater som den 1 maj 2004 anslöt sig. Men nu ser jag inga direkta problem. Polens handelsbalans är bra. Arbetslösheten har minskat. Våra produkter efterfrågas. Vi har god ekonomi. Hyllorna är välfyllda Vi håller på att rensa bort den gamla stämpeln av maktmissbruk och godtycklighet. Vår president Lech Kaczynski och regeringen under premiärminister Kazimierz Marcinkiewicz har satt som ett oeftergivligt krav en fullständig utrensning av korruption. – Vi tittar naturligtvis också på hur de andra länderna löst sina problem. En fråga som vi arbetar med är den sociala. Här är vi mycket intresserade av den gamla ”svenska modellen” att ta hand om sina medborgare, att se värdet i människan. Vidare anser jag det ytterst viktigt att handels- och kulturfrågor lyfts fram. Vår kultur och vårt tänkande är likartade. Detta uppmärksammade jag redan under mina attachéår i Köpenhamn i början av 1980-talet. Där blev jag också på ett påtagligt sätt varse hur de skandinaviska folken starkt tänkte på och hjälpte Polen. Vi är så lika varandra. Det är bara att fortsätta vandra i samma anda. En sak fokuserar vi starkt på från polsk sida. Det är ett nära samarbete mellan staterna vid Östersjön. Det är allas vårt hav. Ett arv att förvalta gemensamt. Sedan är vi i Polen mycket engagerade i förhållandena i Ukraina och övriga närområden till Ryssland. Dessa frågor är av yttersta vikt för den Europeiska Unionen.
– 80 år är en mycket lång tid för en förening att existera och föra en så omfattande verksamhet som jag hört berättas om. Jag har också fått reda på att efter bildandet 1926 och fram över tiden till andra världskrigets slut tog våra ambassadörer stor del i verksamheten. Bl.a. har tre av mina företrädare under 1930-talet, A. Wysocki, K. Rozwadowski och A. Roman, varit hedersordförande.
Tor Johanson |
||||
