PiS-väljaren är inte som man tror

PiS-ledaren Jarosław Kaczyński.
Foto: Piotr Drabik, wikipedia.

Regeringspartiet Lag och Rättvisas (PiS) väljare antas ofta vara personer som struntar i demokrati och rättssäkerhet för ett generöst barnbidrag och sänkt pensionsålder. De förmodas vara landsbygdsbor i östra Polen, förlorarna i övergången till marknadsekonomi, allmänt missgynnade och olyckliga.

Men det är fel, visar en färsk sociologisk studie från en anonym stad i Polen, rapporterar tidningen Newsweek Polska. Studien är gjord av forskare vid Warszawa Universitet.

PiS-anhängarna ser att mycket i landet har blivit betydligt bättre efter kommunismens fall 1989, och att Polen alltmer närmar sig det välstånd som råder i väst. De tar demokratin på högsta allvar: PiS vann valet och har rätt att driva sin politik. Protester stärker dem i uppfattningen att regeringen bara uppfyller sina vallöften, och att det är naturligt att oppositionen ogillar det.

Stödet till PiS-ledaren Jarosław Kaczyński beror på många väljares inbitna misstro mot samhällets så kallade eliter – politiker, medier, den växande medelklassen i storstäderna. Man tycker att eliterna pratar som om allt från väst vore bättre än det som är ”polskt” och ”vårt”.

När Kaczyński därför angriper eliterna och lovar att göra om de sociala strukturerna i landet känner många att han talar deras språk. Han bygger sin retorik på motsättningen mellan vanligheten och eliten, och övertygar ”vanliga polacker” om att det är de som är normala, och överlägsna den korrupta eliten.

Många har tyckt att eliten inte respekterat dem, en känsla som PiS mött med att det är dags för polackerna att ”resa sig upp från sin knäböjande ställning”. Högerretorik som att Polen är kristendomens sista bastion i Europa, ett ”bålverk” som ska skydda från muslimsk ”översvämning”, som syftar på händelser i landets historia, har fått många katoliker att känna sig stolta över att vara polacker.

Vad gäller flerbarnsbidraget visar det sig att många anser att det är något man förtjänar, något som tidigare politiker förvägrat dem. Dessutom får vanliga polacker samma summa som de rika och mäktiga, vilket inte är oviktigt.

Förra premiärministern Beata Szydło talade ofta om det vit-röda laget, vilket gav PiS-väljarna en känsla av samhörighet – en känsla som det förra regeringspartiet PO aldrig lyckades inge medborgarna.

Resonemanget om de goda polackerna som ställs mot dem av en sämre sort kunde snabbt utvidgas till att omfatta främlingar från andra länder, främst asylsökande. PiS står mycket nära katolska kyrkan, och motståndet mot flyktingar, står egentligen i konflikt med budskapet om att man ska hjälpa sin nästa. Men det problemet löste sig själv när terrorismen slog till i Europa. Man kan inte väntas hjälpa terrorister, och eftersom man inte vet vilka muslimer som är terrorister behöver man inte ta in någon alls, resonerar många polacker. (Newsweek Polska 7 jan 18)