Vacker bok om driftig furstinna

Det som är så roligt med Eva Mattssons bok Furstinnan är att hon har grävt fram en lång rad uppgifter om Katarzyna Jagellonikas liv som visar att den polska prinsessan som gifte sig med Gustav Vasas andre son, sedermera Johan III, förvisso inte bara var ett menlöst våp som levde ett stillsamt liv i makens skugga.

Tvärtom, uppfostrad vid ett av de stora hoven i Centraleuropa var Jagellonika helt inställd på att hon hade en viktig roll i sitt nya hemland på olika områden.

Hennes mor var italiensk prinsessa och hennes mormor spansk, båda starka och driftiga kvinnor, och Katarinas polska anor sträckte sig tillbaka till 1500-talet. Svärfar Gustav Vasa hade en enklare bakgrund, visserligen tillhörde han högadeln men som dynasti betraktad hade Vasa-ätten inte mycket att komma med. Gustav Vasa var också angelägen om att gifta in sina barn i mer anrika furstehus i Europa för att råda bot på den bristen och för att öka både sitt eget och Sveriges anseende i internationella sammanhang.

Eva Mattsson.
Foto: FB.

Äktenskapet mellan hertig Johan och Katarzyna av Polen var naturligtvis politiskt. Eftersom det arrangerades bakom Erik XIVs rygg ledde det så småningom till att de fick tillbringa flera år som fångar på ett ganska påvert Gripsholm.

När hertig Johan störtade Erik XIV och själv tog över tronen blev Jagellonika drottning av Sverige. Som sådan ägnade hon sig att på olika sätt försköna sitt nya hemland enligt de mönster hon lärt sig hemma i Wawel. Arkitekter och hantverkare hämtades utifrån Europa, inte minst från Italien och Polen, och under en intensiv period moderniserades en rad gamla slott i Sverige. Det byggdes också nya – till exempel Drottningholm som var Johan IIIs gåva till gemålen. Möbler och textilier beställdes söderifrån, slottsträdgårdar och parker anlades – inte minst odlades de grönsaker som var vanliga vid det polska hovet och som drottningen infört i det svenska kosthållet. Dessutom ska det ju vara hon som hade med sig gaffeln till Sverige, liksom hennes mor tidigare revolutionerat det polska bordskicket med detta ätverktyg, medfört från Milano.

Även kyrkor och kloster byggdes om – Katarina såg det också som sin uppgift att i någon mån återföra den svenska kyrkan till katolicismen, vilket inte alltid sågs med välvilja av omgivningen.

Eva Mattssons bok, som hon gett ut på eget förlag, är inte bara intressant utan också mycket vacker att se på och bläddra i – kort sagt en given presentbok till dem som är det minsta intresserade av Sveriges och Polens gemensamma historia.

Gunilla Lindberg