Den 11 november – Warszawa brann av bengaler och skam

Publicerad 2018-11-14 23:25

I söndags den 11 november firade Polen sin 100:e självständighetsdag. En stor och viktig dag för alla polacker. Många ville gå ut och fira – fast inte med de styrande, inte med nationalisterna och inte med oppositionen – bara fira och reflektera. En kvarts miljon människor deltog i marschen enligt polisens beräkningar, men trots det hamnade firandet i skuggan av den extrema nationalismen.

Självständighetsmarschen, som sedan nio år organiseras av nationalisterna, gick relativt lugnt genom centrala Warszawa. Inga stora incidenter rapporterades. ”Bara” en EU-flagga brändes, bengaler avfyrades i mängder och kastades mot motdemonstranter med baneret Konstytucja (Konstitutionen). Ingen förödelse och personskador dock. Polisens och militärens närvaro på gatorna var osedvanligt stor.

Kommentar:
Dorota Tubielewicz Mattsson

De styrande från regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) gick tillsammans med nationalisterna. De gick i spetsen för marschen med idel vit-röda flaggor men extremhögerns flaggor syntes tydligt och deras slagord var ingalunda fredliga. Hat och hot gjorde sig gällande som vanligt. Därmed gick regeringens absurda försök att civilisera nationalisterna med sin närvaro om intet.

PiS-regeringen har haft tre år och stora resurser för att organisera en egen marsch och bygga ett bibliotek eller museum som kunde lämna ett bestående spår av 100-årsfirandet av den polska självständigheten. Istället valde man tre dagar innan den 11 november att gå tillsammans med nationalisterna. Många polacker kände ett behov av att gå ut på gatorna och fira, känna gemenskap och stolthet över sitt fosterland. Och detta hade makthavarna kunnat tillfredsställa. Men Lag och Rättvisa valde istället en annan lösning och nu kommer man för alltid minns den 11 november 2018 som dagen då president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki gick hand i hand med nationalisterna – på nationalisternas villkor. Nyheten om denna mesallians har spritts över hela världen och PiS-regeringens arga dementier kan inte ändra det.

En annan viktig sak är att inga utländska gäster var med. Samtliga hade tackat nej till att delta i högtidligheterna och orsaken var inte det i Paris hållna firandet av första världskrigets slut. Högtidligheterna hade ju kunnat arrangeras på självständighetens afton. När Polen 2014 firade 25 år av frihet och demokrati deltog många utländska gäster, bland dem USAs president Barack Obama. Nu står Polen ensamt och isolerat.

Den ende europeiske toppolitiker som deltog de i den officiella kransnedläggningen vid Okände soldatens grav var EU-kommissionens ordförande Donald Tusk. Som polack och tidigare premiärminister kände han att hans plats denna dag var i Polen. Han hälsades inte välkommen och förpassades till femte raden.

Dagen lämnade efter sig en lättnad över att inga upplopp eller större incidenter inträffade, men även avsmak för att man inte kunnat skapa en gemenskapskänsla och ett gemensamt firande eftersom ett parti i tre långa år har förolämpat stora delar av det polska folket och vägrat dem deras rättigheter och friheter. Det var inte detta som Piłsudski, Dmowski, Daszyński och Paderewski kämpade för. Dagens Polen ligger långt från det som mina mor- och farföräldrar berättade om: ett lyckligt Polen, ett mentalt, kulturellt, politiskt, juridiskt, militärt enat Polen efter 123 år av icke-existens. För hundra år sedan drömde miljoner polacker om att parlamentet skulle rösta fram en polsk författning. Idag ser man ordet Konstytucja som uppviglande mot regeringen.

Hoppet ligger återigen hos folket. Nu som då.

Dorota Tubielewicz Mattsson



Sök i webb-Bulletinen