De ville inte ljuga för Gud

Publicerad 2019-01-02 18:12
Författaren och journalisten Hanna Krall. Foto: wikipedia.

Vilka var de egentligen, paret som vägrade hjälpa till när den lilla judiska flickan på 1930-talet som en skyddsåtgärd skulle döpas? Det är frågan som fått den polska journalisten och författaren Hanna Krall att än en gång fördjupa sig i andra världskriget och Förintelsen. Vit Maria heter hennes nya bok, som översatt av Julian Birbrajer getts ut på Ersatz förlag. Vit Maria är namnet på en berömd Rosenthal-servis och en sådan fanns i familjen som sade nej.

Tack vare många hjälpsamma polacker överlevde Hanna Krall ändå medan familj och släkt skickades till Majdanek. Krall känner att hon egentligen har två öden – hon kunde som så många andra judar ha mördats och hon kunde ha räddats och överlevt, så som ju också skedde. I filmen Dekalogen VIII: Weronikas dubbelliv gav regissören Krysztof Kieśłowski en bild av detta dubbla öde. I ett slags dialog med Kieśłowski går Krall till källorna för att få veta mer om paret som sade nej – med motiveringen att de inte ville ljuga i kyrkan. Hon granskar arkiven, brevsamlingarna, vittnesmålen. Det ena namnet leder till det andra, cirklarna vidgas och hon söker allt längre ut i periferin. Många av dem hon finner visar sig ha en namne, och hon kan inte låta bli att granska också dessa livets dubbletter, som löjtnanterna Wiślicki, och hantverkarna Władysław Sokol.

Uppgifterna i arkiven är ofta motsägelsefulla, det är inte uppenbart vem det var som räddade judar och vem som angav dem, information och motinformation blandas, vad kan man egentligen veta?

Krall kartlägger alla som haft någon kontakt med familjen som sade nej, och alla som kan spåras via dem i flera led. Det blir en myllrande mosaik av korta levnadsöden, ofta med ett abrupt slut. Tillsammans ger de en bild av livet i Polen under kriget och blir ett komplement till tidigare böcker av Hanna Krall, som Hinna före Herren Gud om gettoledaren Marek Edelmann och Hjärterkung om kvinnan som klarade allt för att hitta sin älskade – i Auschwitz.

Gunilla Lindberg



Sök i webb-Bulletinen