Polen och EU-valet

Publicerad 2019-05-23 00:13

Polen har 51 platser i EU-parlamentet – när Storbritannien lämnar ökar det antalet till 52. Om de platserna slåss en rad kandidater med ofta stor erfarenhet från rikspolitiken. En del av dem har också en eller flera perioder i EU-parlamentet bakom sig.

Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) vill att EU ska upplösa en del av det samarbete som existerar idag och som medfört att Polen är i konflikt med EU i flera frågor – rättssäkerheten, miljön och migrationen till exempel. Domstolsreformen har ju efter flera år av samtal och förhandlingar fått EU att ta till det tunga artilleriet – artikel 7, som teoretiskt kan sluta med att Polen (och Ungern) mister sin rösträtt i ministerrådet.

Ekonomiskt vill Polen behålla så mycket som möjligt av bidragen från EU – sedan EU-inträdet har Polen varit det land som fått mest bidrag ur bl.a. de fonder som ska utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. Polen tänder inte på idén om att dra ner på jordbruksstödet, vilket Sverige länge arbetat för. Dessutom är Polen kritiskt till utstationeringsdirektivet som ger alla anställda på en arbetsplats rätten till samma arbetsvillkor och lön. Det innebär att polsk arbetskraft som ända sedan EU-inträdet rest utomlands för att jobba mister en stor del av sin attraktionskraft. Pengar de i decennier skickat hem till familjen i Polen har betytt mycket för landets ekonomi.

Men viktigast för PiS är att så mycket makt som möjligt ska överföras från EU till de nationella parlamenten. Nationalstaterna ska själva besluta i en rad frågor där det idag finns en gemensam politik – migrationsfrågan är en av de främsta.

Väl bekant är Lag och Rättvisas toppkandidat, förra premiärministern Beata Szydło, som efter två år fick lämna plats för Mateusz Morawiecki. Utbildningsminister Anna Zalewskas hårt kritiserade skolreform har inneburit att hon numera ska satsa sina krafter på EU-parlamentet. En annan trägen PiS-are som inte längre åtnjuter ledningens bevågenhet är Patryk Jaki, mest bekant för sina fåfänga försök att bli borgmästare i Warszawa. Han anser att det är diskriminering att polska barn måste vaccineras mot mässling, och så vill han som de flesta PiS-are ha totalt abortförbud i landet.

PiS-ledaren Kaczyński går och grunnar på vilken av partigrupper som PiS ska söka sig till i det nya EU-parlamentet. Ideologiskt känner han nära samhörighet med nationalister som Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini och Frankrikes Marine le Pen. De kommer sannolikt att utgöra ett kraftfullt konservativt och nationalistiskt block. Men de samarbetar alla gärna med Ryssland och för Kaczyński är Moskva ett rött skynke.

Även oppositionen har en rad välkända namn på sina listor. Det är förra utrikesministern Radosław Sikorski som fick gå efter avlyssningsskandalen 2014, förra regeringschefen Ewa Kopacz som inte lyckades hindra splittringen i Medborgarplattformen (PO) när Donald Tusk tog över klubban i Europeiska rådet, förra centralbankschefen Marek Belka, förra EU-kommissionären Janusz Lewandowski och förra ordföranden i EU-parlamentet Jerzy Buzek.

Även det nu havererade liberala partiet Nowoczesna (Moderna) har ett bekant ansikte: Kamila Gasiuk-Pihowicz.

Vänsterns mest namnkunniga kandidater är förra ministern och talmannen Włodzimierz Cimoszewicz, förra ministern och EU-kommissionären Danuta Hübner.

Hyfsat välbekant är också extremisten Kaja Godek som ställer upp för högernationella Konfederacja Korwin, Braun, Liroy, Narodowcy, ett parti som leds av Janusz Korwin Mikke (lägre lön åt kvinnor eftersom de är mindre intelligenta) och några av landets mest beryktade nationalister. Godek är en hängiven abortmotståndare – man kunde lika gärna börja avliva femåringar, tycker hon.

Vilka som kommer in vet vi inte förrän i nästa vecka, men det är ett varierat startfält.

Gunilla Lindberg



Sök i webb-Bulletinen