Det är det här vi vill stänga ute …

Publicerad 2004-04-02

Jolin Boldt

Finlandssvenska journalisten Jolin Boldt reste till Warszawa och överrumplades av den intensiva intellektuella debatten, av utställningen på Kulturpalatset och av de kokande förväntningarna i Europas hjärta.

Jag sitter på Zytniagatan 15 i Warszawa. Det är tredje natten och jag börjar känna mig omtumlad. Min värdinna spänner blicken i mig: Vad anser du egentligen om Kjell Westös senaste roman? Har du läst Birgitta Boucht?

Vi dricker whisky och röker oavbrutet. Katterna kurrar omkring i köket. En blek polsk dager börjar tränga in genom cigarettångorna.

Vi träffar vänner som har totalkoll på rikssvenskt och finlandssvenskt kulturliv, men diskuterar politik med en intensitet fjärran från allt svenskt. Och jag känner mig bonnig och obildad, uppvuxen långt från denna intensiva centraleuropeiska intellektualitet. Pratar en kväll med en betagande sirlig åldrande grevinna som beklagar sig över det nyaste word-programmet i datorn. Vaknar bakfull och får chokladtårta till frukost.

Vi besöker Kulturpalatset, Stalins magnifika sovjetkrokan, som åren gett ett försonande skimmer, den polska avskyn för byggnaden börjar sakta förvandlas till — ja till vadå, till ett skämt?

Åtminstone är den nya permanentutställningen en gigantisk blinkning. ”SocLand”, Polen under Sovjettiden — det är klart att en sådan utställning hör hemma just i Kulturpalatset … jovisst. Men du får lämna de storslagna hallarna och öppna en bakdörr som leder nerför slabbiga trappor, ner genom gångar och kulvertar impregnerade av lukten av rengöringsmedel. Du böjer huvudet för vattenrören och vrider om dörrhandtag som leder till världens avigsida.

Långt ner öppnas källarrum, små och sjaskiga. Här finns allt dokumenterat. Stalintidens slagord. Vardagens grå jämmerlighet. Det envisa motståndet. Rum efter rum längs grå betonggångar skildrar förtrycket, de långa åren och den slutliga befrielsen. Kan man annat än förfasas och samtidigt fnissa åt warszawabornas utstuderade skämt?

Sedan går vi till Wedels chokladaffär, sitter i söt och doftande värme och smuttar på het kakao.

Det är allhelgonadag och jag har trasslat till det för min väninna, som egentligen skulle ha åkt med sina föräldrar till farföräldrarnas gravar långt från huvudstaden — det här är en helg som polackerna tar på allvar.

Vi gör en minnesvandring — den judiska begravningsplatsen är stängd, men vi besöker monumentet över de judiska stupade vid ghettoupproret. Vi rörs över israeliska ljuslyktor och försöker förgäves utplåna orden Jude wo (Ut med judarna) som någon klottrat på stenen.

Sen trängs vi bland tjugotusen polacker på gamla kyrkogården, det är allvar och folkfest, kända skådespelare skramlar slantar till upprustning av gamla gravstenar, gatorna runtom kokar av blomster- och kringelförsäljare.

Jag glömmer min älsklingskudde hemma hos Boguslav i Zabrze, snokar runt på Krakóws slingrande gator och hanterar med svårighet en lång dag i Auschwitz. Blir nära vän med en neurotisk hittehund i koldistriktet, sitter hemma hos en nyrik familj sombarrikaderat sig bakom dubbla gallergrindar och femdubbla larm, dricker glödgat vin i Warszawas gamla stad, hör berättelser om kriget, motståndet, ghettot och det nya som växer fram.

Det här är Europas hjärta. Taggigt och svart, varmt, sorgset och övermodigt. Det kokar av förväntningar, ilska, historia och malplacerade skrytbyggen. Det är här allt händer just nu. Det är det här vi vill stänga ute, ännu några år, med ängsliga övergångsregler.

Jolin Boldt

Jolin Boldt är frilansjournalist och högskoleadjunkt i journalistik på Södertörns högskola.
Tidigare var hon chefredaktör på nyhetstidningen Sesam som hon startade 1999, och dessförinnan arbetade hon på Invandrartidningen, som också gavs ut på polska under namnet Nowiny, då kompletterad med nyheter direkt från Polen. >>