Ett okänt världsarv – inte så lätt att nå

Publicerad 2006-08-22

Lviv1

Framför rådhuset i Lviv står momumentet över Taras Schevchenko – som var Ukrainas nationalpoet och en central gestalt i kulturlivet.

Tomas Eriksson

Hört talas om Lviv? Lwów då? Månne Lvov? Kanske Lemberg? Löwenberg eller Leopolis? Staden heter idag Lviv och ligger i västra Ukraina, inte långt från den polska gränsen. Den har i tur och ordning tillhört Kievriket, Polsk-Litauiska samväldet, Österrike-Ungern, Polen, Sovjetunionen och Ukraina. Tack vare sitt strategiska läge vid Ukrainas västra gräns är Lviv en viktig industristad och en knutpunkt för handelsvägar som sammanbinder väst och öst.

De första bosättningarna från 500-talet e Kr blev så småningom en befäst stad, som polackerna under Kasimir III tog över 1349 och som sedan styrde i århundraden, trots att många av invånarna var judar och armenier. Kosackerna erövrade staden 1648 och Karl XII gjorde detsamma 1704. Efter Polens första delning 1772 kom Lviv att bli huvudstad i den österrikiska provinsen Galicien fram till 1918. En kortlivad västukrainsk republik föll efter omfattande strider mellan polacker och ukrainare, och staden var polsk till dess att tyskarna ockuperade den under andra världskriget. De fördrevs av ryska styrkor och staden blev en del av sovjetrepubliken Ukraina. Den nutida historien har placerat Lviv i det självständiga Ukraina men den är närmare Warszawa än Kiev och den är uttalat västorienterad, något som inte minst visade sig under den orangea revolutionen 2004.

Boims kapell, en arkitektonisk pärla i senrenässans, byggdes på tidigt 1600-tal som mausoleum för en ungersk köpmannafamilj.

Staden drog till sig många olika folkgrupper som alla hade sina särskilda kvarter. Här fanns ukrainare, armenier, judar, tyskar, polacker, italienare och ungrare. De konkurrerade intensivt med varandra, vilket resulterade i många magnifika, mestadels religiösa byggnader och konstverk. Staden är kort sagt full av kyrkor, inte mindre än 63 stycken samt två synagogor. Inte illa i en stad med 800×000 invånare. Här finns de flesta trosinriktningar representerade, blxa den ukrainsk-ortodoxa under Moskvas patriarkat, den ukrainsk-ortodoxa under Kiev och den autokefala ortodoxa kyrkan. Dessutom finns grekiska och romerskkatolska församlingar, dito ryska och armenisk-ortodoxa samt ett antal protestantiska m fl(!)

Vart man vänder sig finner man en bar, en kyrka eller ett café.

Bakgård i den medeltida stadskärnan.

Att utvecklingen stod stilla under kommunismen gör att staden har bevarat sin karaktär, vare sig det gäller den medeltida stadskärnan eller de magnifika jugendhusen längs de breda avenyerna utanför. Det är som att vandra i ett stadsmiljökaleidoskop, gå runt ett hörn och karaktären förändras radikalt. Staden passar väl att flanera i och det sägs, att vart man än vänder sig i Lviv så finns det antingen en kyrka, en bar eller ett café i närheten, vilket gör var promenad till ett nöje.

Bästa stället att börja på är det stora centrala torget, Rynok. Mitt i står rådhuset med sitt vackra torn från 1600-talet. Torget flankeras av ståtliga stenbyggnader, många från 1500-talet, byggda av handelsmän som ville imponera på varann. Särskilt kan nämnas nr 9, som ägdes av den katolska kyrkan från 1376 till 1939. När köpet skulle genomföras ville staden inte gå med på det, varpå ärkebiskopen exkommunicerade staden. Staden klagade till påven i Rom, som prompt exkommunicerade ärkebiskopen! Nr 29 har en tragisk bakgrund: ukrainska rebeller tvingades på 1700-talet att bygga huset innan de avrättades. Missa inte heller det armeniska kvarteret alldeles i närheten med katedral från 1300-talet, en rest från den tid då armenier, bland många andra etniska grupper, fann en fristad i Lviv.
Staden fortfarande ett stridsäpple mellan polacker och ukrainare.

Kyrkligt möte i solskenet.

Utanför den medeltida stadskärnan har Habsurgarnas boulevardbyggen, för att hålla lokalbefolkningen i schack efter mönster från Paris, lämnat efter sig en underbar stadsmiljö med mycket vacker jugendarkitektur. Tyvärr är många av husen i olika stadier av förfall men den snabba ekonomiska utvecklingen gör att renoveringar, kanske inte alltid så varsamma, är i full gång. Ett ytterligare habsburgskt arv är en stark kafékultur – det finns ett överflöd av stilfulla ställen att få sig en kopp på.

Staden är fortfarande ett stridsäpple mellan polacker och ukrainare som har vitt skilda bilder av vad som hände mot slutet av första världskriget. Ett nyss självständigt Polen stred mot ukrainska styrkor om Lviv som etniskt var polskt och judiskt, omgivet av ukrainsk landsbygd. Polackerna vann och lät bygga en stor militärkyrkogård för att hedra de som stridit för Lwów, som staden heter på polska. Efter många års försummelse återinvigdes kyrkogården förra året av ledande polska och ukrainska politiker som en symbol för försoning mellan länderna.

Att ta sig till Lviv är inte det lättaste, antingen kan man ta tåget från Pzremysl på den polska sidan eller buss. Viktigt att komma ihåg är att det inte finns några skyltar på järnvägsstationen utan man måste fråga sig fram. Fågelvägen är det tio mil mellan städerna, med tåget tar det fyra och en halv timme! Buss är enligt uppgift inte att rekommendera, då gränspassagen tar mycket lång tid.

Tomas Eriksson

Tomas Eriksson arbetar med
export av medicinsk teknik
och odlar sedan många år ett
djupt intresse för Öst- och Centraleuropa,
bl a som reseledare och skribent.