Heta dagar i Warszawa för 20 år sedan

Publicerad 2009-06-02

Journalisten Gunnel Arbin berättar om några heta dagar i Warszawa, i september för tjugo år sedan. Tadeusz Mazowiecki, Polens förste demokratiskt valde premiärminister efter andra världskriget, fick en hjärtattack under sitt installationstal. Och Gunnel Arbin gav sig ut på stan i jakt på någon möjlighet att rapportera hem till Sverige.

Det var en riktig värmebölja som slog till i början av september för 20 år sedan i Warszawa. Eftersom samma period föregående år hade bjudit på kallt och regnigt väder, hade jag packat ner långbyxor, varma tröjor och rejäla skor i bagaget. Men tack och lov fick jag låna sommarklänningar av snälla väninnor – i affärerna fanns det knappt någonting att köpa.

Men det var inte bara vädret som var hett – det gällde i högsta grad den politiska situationen. Jag kan lugnt säga att vi alla hade hjärtat i halsgropen denna septembervecka, då hela läget i sejmen kastats över ända sedan de oberoende småpartierna beslutat att göra gemensam sak med Solidaritet. Fackföreningen som också blivit ett politiskt parti hade vunnit alla mandat som den kunnat i det första halvfria parlamentsvalet den 4 juli 1989.

Men eftersom ingen kunde läsa i facit var det ännu okänt att samhällsomvälvningen i Polen skulle utlösa kedjereaktioner i alla de östeuropeiska satellitstaterna från Ungern till Östtyskland till Tjeckoslovakien till Bulgarien för att avslutas med regimen Ceausescus grymma och blodiga slut under juldagarna 1989.

Att jag var i Warszawa veckan då allting hände berodde på att jag för andra året i rad bevistade den förträffliga akademiska sommarkursen Polonicum. Deltagarna kom huvudsakligen från Sovjet och de andra folkrepublikerna och jag tyckte det var oerhört spännande att få prata med ryska deltagare. Lyckligtvis hade vi polska som gemensamt språk.

Året innan hade jag inte vågat avslöja att jag var journalist utan gett ett mumlande svar på frågan på vilket universitet jag tjänstgjorde. Nu däremot kunde jag öppet kungöra det för vem jag ville. Förresten brydde jag mig inte så mycket om kurskamraterna utan skolkade från nästan alla föreläsningar.

I mitt hotellrum hade jag hört Mazowieckis tal när han tillträdde premiärministerposten i den första demokratiskt tillsatta polska efterkrigsregeringen. Ett tal som dramatiskt avbröts av en hjärtattack, som drabbade den ständigt kedjerökande Mazowiecki. Aldrig har jag hört sådana applåder som hälsade den nye ministern när han efter en lång stund återvände till talarstolen. Min journalistiska instinkt tog över – jag måste rapportera till Sydsvenskan.
Först gällde det att hitta en telex – telefaxarna hade ännu knappt gjort sin entré på den polska marknaden. Jag prövade på Grand Hotell, ett då rätt sunkigt hotell på ulica Krucza, där vi var inkvarterade. Nix, där stängde man raskt telexrummet. Därpå försökte jag Interpress på Aleje Jerozolimskie med samma klena resultat. Då fick jag reda på att Solidaritet öppnat en nyhetsbyrå i en gammal banklokal på ulica Fredro. Jag tog en taxi dit och glömmer aldrig svaret jag fick:
– Grabbarna på Medborgarkommittén skall hjälpa er.

Jag klev in i den gamla banksalen, där ett gäng unga entusiaster författade skrivelser, ringde telefonsamtal, drack oräkneliga glas te och skickade ut nyhetsbyråns pressreleaser på telex, som var kopplad till kommitténs enda dator. Jag lärde mig då att telex använde sig av telegraflinjerna och var oberoende av det bristfälliga telefonnätet i Warszawa, som knappt byggts ut sedan förkrigstiden.
En utländsk journalist hälsades med förvåning och en del skepsis. En av aktivisterna muttrade t.o.m:
– Det här är väl inget Interpress.
Krzysztof och hans fru Dorota blev senare några av mina bästa vänner, som jag fortfarande håller kontakt med. Men Krzysztof som suttit i fängelse för sin övertygelse är nu desillusionerad och vill inte ha någonting med politik att göra. Han är nöjd med att sköta dataräkenskaper åt en bank, ett jobb långt från offentligheten, där han enligt egen utsago har flera kolleger som tidigare jobbat inom UB, den polska kommunistiska säkerhetspolisen.
Snart började jag hänga på Fredrogatan varenda dag. I foajén hängde alla valaffischerna från 4juni-valet. Alla identiska med Walesa poserande bredvid den lokala kandidaten. Medborgarkommittén bar ju också Lech Walesas namn Jag skickade rapporter på telex till Sydsvenskan av vilka åtminstone ett par nådde adressaten, hjälpte till att författa brev på engelska och lyssnade på alla de märkliga besökare som kom in för att be Medborgarkommittén om hjälp att få fram sanningen om försvinnanden och mystiska dödsfall bland dissidenterna de gångna åren.

Ännu mer spännande var det att följa med någon av aktivisterna till sejmen. Då räckte det att min kompis sa: En dam från svenska pressen. Sen blev det svårare och det krävdes ackreditering, vilket jag aldrig lyckades få, eftersom jag inte var stationerad i den polska huvudstaden.
Vi levde som sagt på te. Mat var det däremot ont om, kött fanns bara på hotellen och då i form av magra kycklingskankar eller illa lagad fisk. På mjölkbarerna serverades i stället ägg. Reseledaren, som skulle hjälpa de utländska kursdeltagarna på Polonicum-kursen, tömde sockerskålens innehåll i en papperserviett efter avslutad frukost.

Taxi var billigt och jag lyckades få skjuts med en chaufför som anförtrodde mig att han tack vare försänkningar kunde tanka på flygministeriet. Det gällde att vara om sig och kring sig och på morgnarna kunde man se människor som köat hela natten utanför livsmedelsbutikerna.

gunnelvinjett Efter tre veckor i hetluften var det dags för mig att ta tåget till Swinoujscie och fortsätta med färjan till Ystad.
På kajen patrullerad en soldat med geväret i högsta hugg. Jag tog det lugnt på däck och tänkte tillbaka på de omvälvande dagarna i Warszawa.
De följande månaderna skulle Medborgarkommittén bli mitt andra hem. Men det är en annan historia.