Mannerheim slogs mot tyskarna i Polen

Publicerad 2003-09-30

Den förre finske presidenten Gustaf Mannerheim (1867–1951) befann sig i Polen under första världskriget och kämpade mot tyskarna på rysk – och polsk – sida. Som ung officer hos ryske tsaren fick han sitt första egna regemente först i Novominsk och därefter i Warszawa. Efter kriget for Mannerheim hem till Finland där han så småningom blev både marskalk och president.
Gunnel Arbin tecknar ett porträtt av marskalken under hans polska tid.

Marskalk Mannerheim.

Att Carl-Gustaf Mannerheim gick i rysk tjänst var inte alls populärt bland hans släktingar, som hade liberala åsikter och var kraftigt emot tsarens självhärskardöme. Men för en fattig pojke (fadern hade gått i konkurs 1880 och lämnat modern ensam med sju barn) var den militära banan ett sätt att snabbt få försörjning och göra karriär. Från kadettskolan i Fredrikshamn, där Mannerheim fått en friplats, blev han emellertid relegerad efter att ha tagit bondpermission och då beslöt han att i stället utbilda sig i Nikolajevska kavalleriskolan. Men 1887 gick han ut som tvåa i sin årskull. Själv ansåg han att ledningen tagit hänsyn till att kursettan, vars namn inhöggs på marmortavlan i skolans hall, var infödd ryss av fin familj.

Dragonerna i Kalisz

Begrava sig på ett landsortsregemente ville inte den unge officeren. Där skulle han ”surna som surkål”. I stället valde han Chevaliergardet, som var kejsarinnan Maria Fjodorovnas (född prinsessan Dagmar av Danmark) eget regemente. Innan en plats blev ledig, fick han ta skeden i vacker hand, och i två år tjänstgöra i ”de svarta dragonerna” i Kalisz. Detta var alltså Mannerheims första kontakt med det land, där han senare skulle föra befäl över två regementen och för vilket han livet igenom hyste stora sympatier.

$foto: Gunilla Lindberg <br />Mannerheims flotta röda festfrack som han använde under sin tid i Warszawa. Fracken hänger på Mannerheim-museet i Helsingfors.$

foto: Gunilla Lindberg Mannerheims flotta röda festfrack som han använde under sin tid i Warszawa. Fracken hänger på Mannerheim-museet i Helsingfors.

1891 fick han till slut den eftertraktade kommenderingen till gardet, som han sedan tillhörde 13 år. Som gardesofficer hade han tillträde till hovet och därmed till Petersburgs eleganta kretsar. Där var han iförd den ståtliga paraduniformen med silverörn på hjälmen och byxor som satt så snävt att de måste tas på våta för att sedan torka på kroppen. Vid Alexander III:s jordfästning ledde en skvadron av gardet begravningsprocessionen och vid efterträdaren Nikolaj II:s kröning i Moskva var Mannerheim en av de två chevaliergardister som tågade framför kejsaren. Där sågs han av målaren Albert Edelfelt, som tyckte han såg ”mycket schangtil ut – verkligen ståtlig.”

Efter erfarenheterna i rysk-japanska kriget 1904-05 och ritten genom Asien 1906-08 fick Mannerheim sin efterlängtade post som regementschef. Åter valde han ett regemente i Polen, det 13 Vladimirska Ulanregementet i Novominsk, öster om Warszawa. Där skötte han sig så bra, att han efter två år blev befordrad till Kejsarens Livgardes Ulanregemente i den polska huvudstaden. I likhet med alla gardesregementschefer fick han generals rang. Sin tjänstebostad hade han i närheten av kasernerna vid Lazienkiparken, där idag ett stort Chopinmonument reser sig.

Charm och sport

Gustaf Mannerheim anpassade sig utan svårighet till den kultiverade polska miljön, där han tack vare sina goda manér, personliga charm och intresse för sport raskt blev accepterad. Den ryska förtryckspolitiken mot polackerna, som 1830 och 1863 gjort uppror, kunde han inte acceptera men han ville inte lämna sin tjänst av lojalitetsskäl.

Men han såg parallellerna mellan Polens och Finlands situation. Finländarna hade förhållit sig lugna och kejsarna, i synnerhet Alexander II och Alexander III, som brukade semestra i Finland, var mycket populära. Mannerheim undrade om det fanns en tredje väg förutom underkastelse eller uppror.

Annars bjöd vistelsen i Polen på ett angenämt sällskapsliv hos Zamoyskis, Potockis, Krasinkis, Radziwills och Lubomirskis. Med furst Zdzislaw Lubomirskis hustru Marie korresponderade Mannerheim i många år på franska och träffade henne också personligen. Huruvida vänskapen övergick i varmare känslor förteg den alltid diskrete Mannerheim.
Direkt från sin klubb i Warszawa bröt han upp den 29 juli 1914 för att kämpa i första världskriget. Hans trupper slogs i södra delen av landet i trakten av Lublin. Efter freden 1918 hade Mannerheim glädje av sina polska vänner, särskilt greve Adam Zamoyski, när det gällde att vinna sympatier i London och Paris för Finland, som då ville komma bort från sin tyska orientering.