Bevare oss Herre för pesten och svensken

Publicerad 2002-05-12
Barbara Törnquist-Plewa har forskat på stereotyper och myter.

Barbara Törnquist-Plewa har forskat på stereotyper och myter.

Bulletinen tittade in till docent Barbara Törnquist-Plewa i Lund som  har fått Svensk-Polska Samfundets kulturpris för 2002.

Barbara Törnquist-Plewa är docent i slaviska språk i Lund. Hon läste svenska vid universitetet i Kraków och kom till Sverige 1980 via ett stipendium från Svenska Institutet.

När Jaruzelski tog makten i Polen, den 13 december 1981, fick hon automatiskt uppehållstillstånd i Sverige.

I väntan på att det politiska läget i Polen skulle klarna, fortsatte Barbara studierna. På kulturvetarlinjen läste hon bl.a. filosofi och historia, som gick att kombinera med slaviska språk. För sin doktorsavhandling valde hon polska myter.

Vi ställde frågan: Enligt Svensk-Polska Samfundet har du ”tydliggjort de myter, symboler och kollektiva föreställningar som skapat ‘det polska’ och ‘det svenska’”. Vad är det?

– Vi ser ofta mänskor i grupp som  stereotyper, säger Barbara Törnquist-Plewa. Svenskarna kan säga: I Polen är det ingen ordning och reda, miljön har havererat, antisemitismen frodas, det är brist på allting och de är fundamentalistiskt religiösa.

– Stereotyper är som skrattspeglar, säjer hon. Du ser en bild i spegeln, den har dina kläder, ögon och näsa – men det är ändå inte du. Bilden har fel proportioner.

Den polska stereotypen om svenskarna är att vi är stela och rigida. Krigiska (”Bevare oss Herre för pesten och svensken” bad man förr i tiden!); sillstinkande men friska och vitala, (”Sexgalna fyllon” säjer man i trakten av Swinoujscie).

Kan förändras

Men stereotyperna kan förändras – om vi träffar någon vi tycker bra om kan stereotyperna få ett annat värde:

– I Polen är det totalt kaos, fast de är väldigt påhittiga och bra på att improvisera kan vi säga. Samma stereotyp, men med en annan ton.

I stället för stela och rigida kan svenskarna beskrivas som välordnade och rationella osv.

Från stereotyper är det inte så långt till myter.

– Om man vill förstå ett folk och dess historia är det viktigt att man känner till dess symboler och myter, och dess historiska förankring, säjer Barbara Törnquist-Plewa.

Det finns två myter som länge har påverkat polackerna. Den första är Upprorsmyten. Den går ut på att det är det polska folkets plikt att göra uppror mot framför allt ockupanter, men också mot egna regenter som förtrycker sitt folk. Under medeltiden hade man laglig rätt att revoltera om kungen brast i respekt.

– Så upproren har blivit många under århundradena – mot ryssar, preussare och habsburgare, berättar Barbara Törnquist-Plewa. Men trots att de systematiskt slogs ner, krävde myten att man måste fortsätta göra uppror tills Polen var fritt igen.

Myten har tagits i politikens tjänst ända in på 1900-talet. Först av Pilsudski under andra världskriget för att starta Warszawaupproret. Under 70-talet dök myten upp igen. Polsk musik, konst och litteratur hyllade hjältarna som offrat livet för Polens sak. Till börja med helt öppet, men efterhand som skruven drogs åt, mer och mer i det fördolda.

Även Solidaritet hänvisade till plikten att kasta av sig förtryckaroket för att mobilisera massorna.

Myten om Madonnan

Svarta Madonnan i Chestochowa.

Svarta Madonnan i Chestochowa.

Den andra stora myten är Mirakelmyten. Symbolen är Svarta Madonnan, en ikon som föreställer jungfru Maria med Jesusbarnet. Den förvaras i Jasna Góra-klostret i Czestochowa. Reproduktioner av den här bilden finns i varje polskt hem; den hamnade också på Solidaritets märken och fanor. Walesa hade den alltid i rockslaget.

Myten handlar om att jungfru Maria fått i uppdrag av Gud att hålla en skyddande hand över Polen. Polackerna har därmed rätt att vänta sig hjälp från Maria i form av nationella under.

Det hela började 1655 då svenskarna angrep Polen, och klostret Jasna Góra var en av de fästningar som höll stånd mot angriparna. Man upplevde det som den heliga jungfruns beskydd.

Svenskarna drevs bort, och tron spred sig att Maria även i framtiden skulle göra mirakel för att skydda landet.

– Det karaktäristiska för en myt är att den aktualiseras när ett kollektiv behöver den, påpekar Barbara Törnquist-Plewa. I den polska skönlitteraturen ser man hur frihetskämpar i alla tider har hämtat styrka ur tanken på Marias stöd. Myten håller hoppet om befrielse levande, och försvaret av den polska identiteten glider ihop med försvaret av den katolska tron.

Efter andra världskriget ville kommunistregeringen reducera kyrkans makt. Kardinal Wyszynski beslöt att använda Svarta Madonnan i kampen för katolicismens överlevnad. Han uppmanade folket att be Maria att försvara den polska kulturens frihet.

En kopia av Svarta madonnan fördes i procession från församling till församling genom hela landet. Stora skaror samlades för att se processionen, och på så sätt också visa sitt missnöje med det kommunistiska styret.

Säkerhetspolisen lade beslag på bilden, men processionen fortsatte – nu bara med den tomma ramen. De religiösa demonstrationerna växte, och kyrkan gick segrande ur striden.

Att världen 1978 fick en polsk påve, tolkades av många som ytterligare ett tecken på Marias ingripande. Påven besökte sitt hemland och möttes av enorma folkmassor. Anhängare till Solidaritet hävdade att hans ord utövade en magisk kraft på lyssnarskarorna. Så småningom kom Solidaritet att betraktas som ett av de nationella under som Maria hade åstadkommit för Polen.

Och denna myt härstammar alltså från 1600-talet, när – en skock silluktande, sexgalna fyllon – försökte ockupera Polen!

Text och bild: Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner