Solidaritetsandan tycks ha försvunnit

Publicerad 2010-11-01

Jan Axel Stoltz deltog när Solidaritet firade 30-årsjubileum i Gdansk 31 augusti.

Jan Axel Stoltz var den förste ordföranden i Stödkommittén för Solidaritet som startades i Lund 1981 när krigstillståndet proklamerats i Polen.

Det var Stödkommittén som startade hjälpinsamlingar till de internerades familjer. Det var Stödkommittén som genom sina kontakter kunde förse världspressen med information om vad som hände i landet.

Bulletinen har hälsat på Jan Axel Stoltz, som nyss kommit hem från Solidaritets 30-årsjubileum i Gdansk.

Det är trettio år sedan  Solidarność bildades i Gdańsk, och du bjöds in till jubileet av dina gamla vänner i de innersta kretsarna. Hur var stämningen?

– Först var det härligt att vara där igen, det påminde om entusiasmen på 25-årsjubileet! Men sedan blev firandet väldigt politiserat, säger Jan Axel Stoltz. När Jarosław Kaczyński talade utbröt jubel redan från början, efter president Komorowskis tal kom artiga applåder men när premiärminister Tusk steg upp i talarstolen blev det burop och visslingar. De har ju alla sin bakgrund inom Solidarność.

Jag blev alldeles bestört. Hoppet om försonliga tongångar vändes till motsatsen. Kaczyńskis tal var starkt partipolitiskt, han hetsade mot regeringspartiet PO och mot de intellektuella, som 1980 hjälpte strejkkommittén med formuleringar och råd. Bland dem fanns Tadeusz Mazowiecki, Bronisław Geremek och Jacek Kuron, som alla hade en framträdande roll i samtalen med kommunistregimen. Även Lech Kaczyński var med, men hans roll var mer undanskymd.

Tusk tog tjuren vid hornen

Jarosław Kaczyński sa nu att några av experterna velat kompromissa med kommunistregimen, vilket var en uppenbar lögn! Mazowiecki tog illa vid sig, Kaczyński sade att han syftat på Geremek, som ju nu är död. Jublet efter Kaczyńskis tal bekräftade vad som sagts de senaste åren: Solidarność har lierat sig med högerkonservativa PiS, säger Jan Axel Stoltz.

Tusk tog tjuren vid hornen. Han sade att han kom i vetskap om att hans närvaro inte skulle väcka någon entusiasm. Han var också politisk, men mer inriktad på det historiska jubileet. Av kampen lärde vi oss att bli bättre människor, sade han. Då buade delegaterna – de hade inte lärt sig ett dugg, de uppförde sig svinaktigt mot honom!

Henryka Krzywonos, en riktig Solidaritetskämpe som satt bland hedersgästerna på podiet, reste sig efter Kaczyńskis tal. Hon grep mikrofonen och skällde ut honom och stämningen blev lite bättre. Men sedan buade man åt henne också.

– Du vanhedrar alla dem som var med på vår sida, sade Krzywonos, det är oförskämt även mot din bror, sade hon utan att låta sig avbrytas av buropen. Då bad Solidarność ordförande Janusz Śniadek henne att sluta tala eftersom det blev ett sådant oväsen. Han manade delegaterna att uppträda anständigt mot gästerna.

Solidarność stöder PiS

– Så jag gick därifrån med blandade känslor, mycket sorgsen över att det som jag har uppfattat som Solidarność inte finns kvar, säger Jan Axel. Den oerhört starka solidariteten – som fanns i organisationen och som vi arbetade i härifrån i stödkommittén – den tycks inte längre finnas, solidaritet mot de främsta aktiva på 1980-talet. Det viktiga tycks vara att inordna organisationen i partipolitiken där man numera så tydligt är en stödorganisation för PiS. Visst kan fackförbund ta politisk ställning, men att behandla Tusk, Krzywonos och i viss mån Komorowski med sådant förakt och sådan vanheder – det känns som att organisationen har urartat!

Det är en liten tröst att några av mina tidigaste vänner från den tiden sa att detta inte är hela Solidaritet, medlemskåren är kluven och många stöder andra partier.

Hör inte aggressionerna ihop med nedläggningarna av varven?

– Det finns naturligtvis ett samband, säger Jan Axel Stoltz eftertänksamt. Flera bedömare säger att Solidarność har hamnat i en återvändsgränd och försöker nå mål som är ouppnåeliga idag.

Organisationen finns mest i de statliga företagen, till exempel gruvindustrin, och verkar för att de inte ska privatiseras. Motståndet från Solidarność är en stark orsak till att varven gått omkull, man har inte kunnat tänka sig någonting som innebär delning av företagen eller privatisering – det har varit totalstopp. I Nowa Huta var de mottagliga för kompromisser, och där lever stålverket kvar.

Ni var några stycken som drog igång Stödkommittén för Solidaritet 1981, och det var den enda organisation som i början lyckades få ut information från det stängda Polen. Senare blev du ledamot i den Internationella Stödkommitténs styrelse. Hur kände du dem? Hur började ni?

Tre av Stödkommitténs ledare, Marian Kaleta, Józef Lebenbaum och Jan Axel Stoltz 1982

– Jag var flyktingkurator på Arbetsförmedlingen, och därifrån kände jag många polacker i stan: Józef Lebenbaum, Andrzej Koraszewicz, Marek och Bożena Werbart, Paweł Chylicki osv. Józef Lebenbaum arrangerade hungerstrejken i Lunds domkyrka den 17 december 1981, fyra dagar efter krigstillståndet. Det började med en demonstration på Stortorget i Lund. Delar av den svenska arbetarrörelsen var med och människor från polska grupper i Skåne, bland dem Marian Kaleta. Sedan gick några direkt till domkyrkan och inledde en hungerstrejk. Jag kände ett behov av att vara med, och anslöt mig dagen därpå.

Den underjordiska rörelsen

Sedan bildades Stödkommittén för Solidaritet i mellandagarna. Man ville ha en svensk på ledande plats, och jag var ju polskspråkig, hade varit flyktingkurator och skulle bli lärare i samhällskunskap. Jag kunde Sverige vilket behövdes i styrelsen, så därför blev jag ordförande. När den internationella stödorganisationen (CSSO) senare bildades blev jag sekreterare där.

Ni hade ju en omfattande kurir- och hjälpverksamhet – kan du berätta om den?

Hungerdemonstranterna 1981.

– Det gällde information åt båda håll och mycket politisk och humanitär hjälp. För att regimen inte skulle lägga beslag på de humanitära hjälpsändningarna blandades aldrig den humanitära hjälpen med den tekniska (dvs. delar till tryckpressar, papper, trycksvärta och sådant).

Vid hungerstrejkerna i domkyrkan 1981 samlade vi in 25 000 kronor, vilket var ganska mycket pengar på den tiden, och i januari gick vår första humanitära hjälptransport till de internerades familjer i Polen.

Józef Lebenbaum, Mirosław Ancypo och Andrzej Koraszewski i Stödkommmitténs lokal 1983.

Via de internerades familjer kom vi i kontakt med den underjordiska rörelsen. Vi höll på till efter kommunismens fall, och en enda gång åkte någon fast – det var chauffören Lennart Järn som greps 1985.

För smugglingen av ”tekniken” bildade vi en underavdelning till Stödkommittén: Independent Polish Agency, IPA. Det var en delvis dold verksamhet, och av säkerhetsskäl hade bara de inblandade insyn i vad IPA gjorde.

Lech Wałęsa besökte utställningen 2003 i Stockholm.

Vi sysslade mycket med bilder och filmer – det började med en engelsk fotograf som ville ha hjälp med kontakter i Polen, i gengäld skickade han bilder därifrån till oss. Vi smugglade in kameror och filmrullar till polska fotografer och fick tillbaka bilderna i mikroformat som vi sedan spred över världen. Många av de stora tidningarna hade våra bilder på sina förstasidor.

När vi lämnade över Stödkommitténs arkiv till Polen för ett par år sedan hade vi 22 000 negativ som skickades till Karta (en historiestiftelse i Warszawa som sysslar med att dokumentera polsk historia ur fotfolkets perspektiv). Det har gjorts utställningar utifrån det materialet, bland annat i Stockholm 2003.

Smuggelgods i blöjorna

– Flera av medlemmarna i dagens Svensk-Polska Samfundet fanns med i arbetet mot kommunismen på den tiden. Janina Ahlgren var sekreterare i stödkommittén, hon hade smuggelgods i blöjpaketen när hon reste med barnen till föräldrarna i Toruń. Sven Ahlgren verkade mer i skymundan, han översatte mängder av dokument. Maria Płoszewska-Paulssons insatser låg på det kulturella planet och hon var en av dem som redigerade skriften ”Pejzaż poetycki” – polska poeter, bland andra Adam Zagajewski, skrev om livet i krigstillståndets Polen.

När krigstillståndet infördes stängdes Polen, och den enda utgången till Västvärlden var färjan mellan Świnoujście och Ystad. Alltså väntade medierna på färjestationen för att försöka få veta vad som hände bakom kulisserna. Det kom mycket lite.

Vi samlade information med hjälp av resande och kontakter i besättningen. Senare kunde vi ju ringa, och folk som faktiskt fick åka ut kunde berätta. Det heta informationsflödet kom det första året. När flygplatserna öppnades blev det lättare för alla.

Józefs kontaktnät

– Józef Lebenbaum är journalist, han hade ett enormt kontaktnät och kontrollerade alla nyheter, helst med två olika källor. Vi skickade ut presskommunikéer, och de internationella nyhetsbyråerna ringde oss för att höra om det hade hänt något.

Det första året skrev vi ett tjugotal kommunikéer. Józef och jag hjälptes åt att formulera nyheterna så att de skulle passa svenska medier. Socialdemokratiska partidistriktets pressombudsman i Folkets hus i Malmö skickade ut våra kommunikéer via sitt kontaktnät. Det var till stor hjälp för oss. Och så till Sydsvenskan, Arbetet, Skånska Dagbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och TT. Där fanns Ingemar Olander (nu sekreterare i Skåneföreningen) och Tomas Hamberg. TT var ett bra stöd, de tog ofta våra kommunikéer och därmed gick de vidare till alla svenska tidningar, konstaterar Jan Axel Stoltz.

Vår trovärdighet steg

– Efterhand som man märkte att vi visste vad vi talade om så ökade vår trovärdighet och allt fler tidningar tog in vad vi skrev. Det var vi som i förväg kunde berätta att det skulle bli en andra våg av arresteringar eller att påvens resa till Polen hade skjutits upp.

Det störde naturligtvis regimen som planterade en falsk nyhet hos oss – avsikten var ju att medierna skulle misstro oss i fortsättningen.

Józef var inte i Sverige då, men vi kontaktades per telefon av en polsk journalist. Hon sade att Wałęsas hustru larmat om att han blivit drogad i fängelset. Vi trodde att det var korrekt och skickade ut informationen – vi blev alltså lurade. Men jag tror inte att det skadade oss egentligen, säger Jan Axel fundersamt – alla våra andra nyheter hade ju varit riktiga.

Hur kom det sig att du engagerade dig i Polen? Vad har du för bakgrund?

– Intresset för polsk film: Wajda, Skolimowski och Polański till exempel. Och polsk jazz – Krzysztof Komeda spelade i Stockholm, säger Jan Axel Stoltz glatt.

Gick i polsk folkhögskola

Alltihop började med att jag sökte mig till Brunnsviks folkhögskola efter studenten. Det vanliga gymnasiet var bra på språk och naturvetenskap, men inte på samhällskunskap och ekonomi. Brunnsvik var bra just på det och hade dessutom studentutbyte med en folkhögskola i Polen. Jag fick ett av deras stipendier och gick där 1963. Sedan läste jag polska i Stockholm och var engagerad i studentutbytet. Då blev jag svensklärare för de polska stipendiaterna – en av dem var Roman Siuda, som sedan blev ordförande i Polsk-Svenska Föreningen i Gdańsk. När de judiska flyktingarna kom hit 1968 gick jag på Socialhögskolan i Lund och fick tolka på flyktingmottagningen på Örenäs slott. När sedan flyktingarna skulle skrivas in på Arbetsförmedlingen plockades jag över dit. På det viset träffade jag många av dem som kom till Sverige.

Text & foto:
Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner