1968 – året då oskuldens tid blev allvar

Publicerad 2018-08-25

Författaren Maciej Zaremba.
Foto: Sofia Runarsdotter.

Maciej Zarembas nya bok, Huset med de två tornen (Weyler förlag), är en furiös vidräkning med antisemitismen under Polens första femtio år som självständig nation.

Efter första världskriget 1918 skulle ”tre kolonier” som i över hundra år tillhört olika stormakter föras samman till ett land, ett folk. I de tre delarna var allt olika – rättssystemet, kulturen och språket. Det tycks ha medfört en formlig antisemitisk explosion. Zaremba förklarar det med att landet som nu skulle slutas samman till en enda nation måste hitta sitt folk, och i Polen fanns inte bara polacker utan också judar, ukrainare, litauer och många andra. En av landets tongivande politiker, Roman Dmowski, ansåg att det nu gällde att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. ”Vi” var polackerna som skulle fostras till att vara just polacker. ”Dom” var i första hand judarna.

Zaremba inleder med en lite road beskrivning av sin egen uppväxt på 50- och 60-talen. Aningslös och uppvuxen i en sekulär familj kände han sig inte träffad av antisemitismen. Men hans mor var född judinna, och i mars 1968 fick båda föräldrarna sparken från det sjukhus där de arbetade av det skälet. Modern beslöt att emigrera till Sverige, medan fadern som då var i 80-årsåldern, inte ville ge upp Polen för att börja om någon annanstans.

1968 kulminerade polackernas missnöje med den dåliga levnadsstandarden, fattigdomen och kommunistregimens totala oförmåga att skapa välstånd i landet. För att bemästra hungerprotester och demonstrationer behövde man en syndabock och valde – judarna. Det blev uppenbart för landets judar att man åter måste fly.

Unge Maciej fick i uppdrag att skaffa alla tillstånd som behövdes för att lämna landet, han gick den förnedrande vandringen från myndighet till myndighet och möttes av krångel och hånfullhet. Han svarade med adlig högdragenhet, lät byråkraterna förstå att han var deras överman. Det underlättades av att familjen hade en summa pengar som de inte skulle få ta med sig. Alltså intog han en luxuös frukost på stans flottaste hotell på morgnarna och tog sedan taxi till myndigheterna.

Så långt har det märkts att Zaremba är lite road av att berätta om sin uppväxt, men nu börjar det bränna till.

För att få veta hur det var när föräldrarna växte upp har han forskat i de polska arkiven och rest till de städer där de levt delar av sina liv. Beskrivningen av föräldrarnas bakgrund är också intressant. Fadern som var polsk officer och adelsman hamnade i krigsfångeläger i Tyskland och hade det förhållandevis bra. Krigsfångarna tillhörde eliten, arrangerade vidareutbildning, satte upp revyer och gav ut en lägertidning. Modern måste fly, kämpade sig fram längs vägarna medan bomberna föll, svalt och frös, så småningom fick hon hjälp att gömma sig i Warszawas getto.

När kriget var slut fick båda arbete på sjukhus, fadern var berömd psykiatriker och den konverterade modern fick tillstånd att studera om hon skrev in sig i kommunistpartiet.

Men 1968, då regimen av inrikespolitiska skäl iscensatte en kampanj mot landets judar, fick hon kritik för bristande politisk aktivitet – en omskrivning för att man visste att hon var judinna – och därmed kom också tankarna på migration.

Zaremba är en säker stilist med ett fantastiskt språk och egna metaforer. Det är en njutning att läsa, och även för den som är hyfsat insatt i polsk historia dyker det upp intressanta fakta – som att texten på de första polska mynten under medeltiden var med hebreiska bokstäver.

Han nämner också en lista på trettiosex personer som modern har gjort upp – de som bidrog till att hon överlevde i Polen och som hon aldrig glömde.

Efter kriget och kommunismens fall fanns det inte många judar kvar i Polen. Ändå har antisemitismen bitit sig fast och tar sig allt oftare uttryck i dagens samhälle. Det är ett oroande faktum, och Zarembas bok är en bit i det pussel som behöver läggas för den som vill förstå Polen idag.

Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen