Att besjunga den skadade världen

Publicerad 2011-03-04

 

Den polske poeten Adam Zagajewski.
foto: Joanna Helander.

Zagajewski överraskar med sin metaforiska förmåga. Hans vandring genom stadslandskapet blir till ett återkommande motiv och refererar till förgänglighetstanken.

Stadslandskapet skildras på ett ömsint sätt, ofta som ett inre landskap, som en ekvivalent för den kulturella gemenskapen, skriver Dorota Tubielewicz Mattsson, som just läst Adam Zagajewskis nya diktsamling Antenner i regn.

 

Adam Zagajewski

Antenner i regn
Övers. Anders Bodegård
Norstedts 2011

Adam Zagajewski, en av Polens bästa och mest kända poeter kom nyligen ut med en ny diktsamling Antenner i regn i översättning av Anders Bodegård. Dikterna är hämtade ur Zagajewskis tre senaste diktsamlingar: Powrót (Återkomsten), Anteny (Antenner) och Niewidzialna ręka (Den osynliga handen).

I samlingens första del (dikter hämtade ur Powrót) återvänder Zagajewski till Kraków, staden han är mest knuten till. För första gången i hans poesi ser vi stadslandskapet skildras med värme och kärlek. Det är en långväga vandrare som återvänder till sin ungdomsstad:

En tyst gata, tigandets och
Kärlekens gata, som då
Ingenting kunde lova;
Här sjöng och tystnade4 näktergalen,
Här stammade en papegoja.
(…)

Här lyssnade du på musik
Och poesi, här upptäckter du makten
Hos de osynliga tingen,
Den exploderande gjädjen
Och sorgen hos söndagarna
Med regnandet och mörkret,
Här fanns åtrån och intigheten,
Och de första försöken
Till sannskyldig bön –
Längs den gågat går du nu
Utan sinnesrörelse,
Eller så tycks det dig. (”Tjänstemannagatan”)

Tidens gång och förgänglighet tycks märka allt från svalorna i Auschwitz till vännerna:

Vad är då dessa osynliga palats
Som vi skulle bygga –
Säger deras munnar,
Deras åldrande munnar. (”Vännerna”)

Förgängligheten återkommer i samlingens tredje del med dikter hämtade ur volymen Niewidzialna ręka. Poeten vänder blicken mot det förgångna och mot minnena. Zagajewski överraskar här med sin metaforiska förmåga. Hans vandring genom stadslandskapet blir till ett återkommande motiv och refererar till förgänglighetstanken. Det är inte enbart en osynlig hand som leder oss genom gatorna, ibland är det osynliga människor som bebor olika städer (Lwów, Gliwice, Kraków). Stadslandskapet skildras på ett ömsint sätt, ofta som ett inre landskap, som en ekvivalent för den kulturella gemenskapen.

Denna kulturella gemenskap är den västerländska civilisationen vars otvetydiga barn är Adam Zagajewski. Men han deltar i den inte på något abstrakt sätt. Han tar del i den genom sin mycket individuella mänskliga erfarenhet. I dikten ”Rom, öppen stad” skriver han:

Tempel täckta av damm; cinnober och ockra, orange och bordeaux,
Fläckar av kanelbrunt.
Varför har vi slutat tala med varandra?

Här fattas det inte referenser till klassiker och till människor som på något sätt bidragit till utformningen av den moderna världen. Han tar avsked av Zbigniew Herbert och reflekterar över Czesław Miłosz. Hans dikter blir för Zagajewski som en flykt undan världens brus eftersom …

Ni talar stundom i en sådan ton
att läsaren, ja faktiskt,
för ett ögonblick tror
att var dag är en helg

Oh att poesin – om man kan säga så –
ser till att livet rundas ut, blir
fullt och stolt, att det inte skäms
för en perfekt formulering. (”När jag läser Miłosz”)

Zagajewski lockar fram även den store världsomstörtaren, Karl Marx. Han manar dock bilden av en gammal Karl Marx som trots sin djupa övertygelse om sin egen förträfflighet faktiskt har även stunder av tvivel och – vem vet? – kanske rent av besvikelse:

Alltjämt trodde han på sin fantastiska vision,
det fanns dock korta stunder
då han misstänkte att han föreslagit världen
endast en ny version av förtvivlan;
han slöt då ögonen och såg bara
det röda mörkret i sina egna ögonlock. (”Gamle Marx ( 2)”)

Dorota Tubielewicz Mattsson

Finns det måhända en underton av besvikelse över vad 2000-talet bringade världen? Eller kanske ett avsked till orealistiska drömmar? Vill han syna dessa drömmar i sömmarna, vill han avslöja deras naivitet och den undangömda sanningen om dem?

Det är definitivt en uppmaning att skildra och besjunga den skadade, ofullkomliga världen som Anders Bodegård i sin som vanligt mästerliga översättning hjälper Adam Zagajewski att erbjuda den svenska läsaren.

 

 

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner