Det är Korczak-år 2012, sjuttio år efter hans död. Men vem var Korczak?

Dorota Tubielewicz Mattsson berättar om Gamle doktorn, den polske författaren, barnläkaren och pedagogen, som öppnade ett barnhem för judiska barn i Warszawas getto och lärde dem humanism och demokrati.

 

Man skulle kunna tro att allt redan har sagts om Janusz Korczak. Det har skrivits otaliga biografier, dikter, artiklar och vetenskapliga verk, Wajda har gjort film om honom. Det hålls konferenser och symposier. Korczak borde alltså finnas i folks medvetande inte bara som en symbol utan även som barnlitteraturens klassiker och som skaparen av ett nytt och originellt uppfostringssystem.

Men hans böcker kommer inte i nya upplagor och ”gamle doktorn” blir alltmer främmande för dagens människor.

Mitt liv har varit svårt men intressant. Ett sådant liv bad jag i min ungdom Gud om, skrev Janusz Korczak i sin ”Dagbok” i Warszawas getto i juli 1942. Han föddes den 22 juli 1878 eller 1879 i Warszawa som Henryk Goldszmit. Familjen hade sina rötter i en gammaldags judisk shtetl i sydöstra Polen. Vid omskärelseceremonin fick han enligt judisk tradition namnet Hersz efter sin farfar. Många judar i Polen var vid den här tiden assimilerade och ansåg att barnen skulle få polska namn för att kunna smälta in i samhället. Familjen Goldszmit valde en kompromiss: Hersz blev pojkens namn vid högtidliga tillfällen, till vardags kallades han Henryk.

Det goldszmitska hemmet ansågs ha polska seder, familjen uppfattades som assimilerad. Men hur lätt var det att lämna judiska traditionen? Pappa Goldszmit var inte så influerad av ”polskheten”. Det var säkert ett svårt beslut, även om han knappast kunde ana att det skulle bli hans sons dödsdom.

Plågsam barndom

Henryk Goldszmit växte upp i ett välbärgat hem, men fadern var despotisk och hemmet fyllt av spänningar. De första levnadsåren mindes han som en rad ständiga plågor. Utan en glädjefylld barndom måste hela livet te sig som en plåga, skrev han. Ledmotivet i hela hans verksamhet blev just barnets ensamhet i de vuxnas värld. Ändå hade han en stark integritet och inre styrka: När jag går genom mitt liv så ser jag att det sjunde levnadsåret gav mig självkänsla. Jag är. Jag är viktig. Jag betyder något. Jag syns. Jag kan, mindes han i Dagboken sjuåringens känslor många år efteråt. Det som gav honom denna känsla av styrka var hans fantasier och drömmar.

Skolan blev en traumatisk upplevelse med pennalism och indelning i ”bättre” och ”sämre” folk. Barnets fysiska integritet blev senare en hörnsten i hans litterära och pedagogiska verksamhet: Att reformera världen är lika med att reformera uppfostran.

När Henryk var tolv år inträffade det ofattbara. Fadern, som under en lång tid varit psykiskt instabil, dog för egen hand. I sonens sinne fanns alltid kvar en stark rädsla för att sinnessjukdomen kunde vara ärftlig.

Fredlig förändring

Vad formade den unge Korczaks idévärld? Vid tiden för hans födelse var Polen fortfarande delat mellan tre stormakter: Ryssland, Preussen och Österrike. Han växte upp med den polska positivismens ideal. Romantikens upprorsambitioner hade lagts åt sidan. En krets filosofer, sociologer och författare utarbetade i stället ett program som kallades Warszawapositivismen. Den gick ut på att systematiskt förändra världen från grunden – på ett fredligt sätt, genom utbildning, uppfostran, fri handel etcetera. I gruppen fanns forskare som berövats sina positioner vid universiteten och som tog på sig ansvaret för den polska ungdomens intellektuella och moraliska tillstånd. De var politiskt radikala och öppna för nya intellektuella trender. De var övertygade om att man måste investera i framtiden om man inte kunde förändra nutiden. Så skapades det flygande universitet* som den unge medicinstudenten Korczak anslöt sig till.

Henryk Goldszmit, nu 21 eller 22 år gammal, fortsatte som läkarstudent, ”outsägligt intresserad av uppfostringsfrågor” och som författare (det var nu han började skriva under pseudonymen Janusz Korczak).

Efter studierna blev Korczak soldat, han deltog i rysk-japanska kriget och första världskriget och blev än mer förvissad om att våld inte löser några konflikter.

Under studier utomlands blev han bekant med de nyaste medicinska rönen inom pedagogiken. Han började arbeta på sjukhus, han öppnade barnhem och skaffade medel till sommarkolonier åt fattiga barn. Hela tiden skrev han.

Lille kung Mattias

Lille kung Mattias är den internationellt mest kända av hans omfattande litterära produktion. Romanen publicerades 1922 och är en saga som speglar Korczaks samtid. Den beskriver på ett enkelt sätt de mekanismer som styr en stat. Den förklarar hur svårt det är att bygga upp ett rättvist samhälle. Pojken Mattias rycks av ödet ut ur barndomens paradis och konfronteras med verkligheten. Han utsätts för prov som formar hans karaktär, ger honom mod och får honom att mogna. Korczak försåg Mattias med sina egna erfarenheter: den ensamma barndomen, faderlösheten, upptäckten av ondskan som styr världen och förfärliga krigsminnen. Han gav honom sina egna karaktärsdrag: drömmerier, vilja att förbättra världen, envishet och målmedvetenhet. Liksom kung Mattias försökte Korczak bygga upp en ideal stat där alla blir lyckliga, där rättvisa råder och där inga barn är smutsiga eller hungriga.

I sagornas värld blir pojken stor, övervinner alla hinder, gifter sig med prinsessan och lever älskad och vördad av sitt folk. Men Korczaks saga slutar inte lyckligt. Den lille kungen Mattias dras in i allt större svårigheter, han ruinerar landet, framkallar krig och lider nederlag. Hans vän varnar honom från början och säger att de ädelmodiga ofta förlorar. Varför? Därför att livet är olustigt. Och sorgligast är kungens liv.

Varför dömde Korczak lille Mattias till döden? I verkligheten lärde han barnen att vara optimister, i litteraturen berövade han dem deras illusioner. Till slut benådade han Mattias och skickade honom till en öde ö – knappast ett optimistiskt slut på sagan.

Barn ska få ansvar

Det är en anmärkningsvärd diskrepans mellan den litterära verkligheten i sagan om kung Mattias och verkligheten på barnhemmet. Korczaks program utgick från att de unga invånarna skulle ta ansvar för verksamheten.

När Polen år 1918 åter blev självständigt måste barnen måste lära sig hur den demokratiska staten ska fungera. Den nya polska konstitutionen från 1921 garanterade alla samma rättigheter. Barnen måste därför veta vad den lagstiftande makten är, vad rättsväsendet är, och vilka rättigheter och skyldigheter medborgarna har. Som vuxna kommer de ju att bära ansvaret för det land de lever i. Därför förvandlade han sitt lilla kungarike till en suverän republik. Rättvisa skipades i en domstol bestående av barn. Korczak skrev själv lagboken, och i den talade han mycket om förståelse och förlåtelse.

Han ville ge barnen ett etiskt system som byggde på kärlek, medkäns-
la, förmågan att förlåta, att verka för det allmänna goda och på respekt för mänsklig värdighet. På barnhemmet fattade barnens riksdag beslut om lagar som formulerades av Domstolsrådet.

De antisemitiska stämningarna tilltog i landet. Korczak tvingades sluta med sina uppskattade radioprogram för barn. Hans teorier utsattes för hård kritik. I bakgrunden skymtade det allt kärvare politiska klimatet med Piłsudskis död 1935 och det krig som han såg komma allt närmare.

Korczaks stora styrka i livet var drömmar. Palestina blev en sådan dröm. Två gånger reste han dit, 1934 och 1936. Där bodde han på en kibbutz och jobbade med barnen. Han kände sig frestad att lämna det plågsamma livet i Warszawa. I de bibliska landskapen ville han förverkliga drömmen om livets skola och ta hand om friska, glada judiska barn. Men då skulle han svika barnhemsbarnen i Warszawa och fly det som var hans livsmål. Och han återvände.

Till dödslägret

Andra världskriget bröt ut, gettot i Warszawa inrättades och barnhemmet flyttades innanför murarna. I två år kämpade han för att skapa drägliga förhållanden för ”sina” barn i det svältande gettot. Han tiggde pengar och skaffade mat. Han åtog sig att också förestå ett polskt barnhem.

Dessa fruktansvärda dagar, veckor och månader tog slut den 5 augusti 1942 då barnhemmen utrymdes och barn och lärare fördes till Umschlagplatz för vidare transport till Treblinka. Det fanns vittnen som berättade att Korczak ledde barnen, som gick i rader om fem eller sex, stolta, högtidsklädda och leende. Visste de vad som komma skulle? Han måste ha pratat mycket med dem om deras framtid. Var han själv medveten om vad som väntade? Kunde denna 1800-talsidealist ens föreställa sig att man planmässigt skulle mörda barn? Andra vittnade om en fruktansvärd apatisk tystnad. Synbart försvagad ledde Korczak barnen mot det (o)kända.

Det sägs att han erbjudits att lämna gettot och rädda sig själv. Att till och med tyskar som kände igen honom erbjöd en frisedel. Men Gamle doktorn gick först in i boskapsvagnen. Efter honom barnen och lärarna. När de klorstinkande vagnarna var fyllda stängdes dörrarna och tåget begav sig till dödslägret. Detta var slutet.

Men Janusz Korczaks livsverk blev aldrig bortglömt. Inte heller hans nyskapande idéer om mänsklig värdighet, barnets rätt till kärlek, respekt och framtid och mänskliga rättigheter – de är grundstenarna inte bara för vår civilisation utan för hela mänskligheten.

Dorota Tubielewicz Mattsson

 

* Flygande universitetet: Lärare och akademiker höll i hemlighet föreläsningar för att polsk kultur och historia inte skulle glömmas bort.