Att resa monument

Publicerad 2006-04-17
Inger Schubert.

Inger Schubert är historiker med särskild inriktning på Östersjö-
relationer.

Att vårda traditioner och minnesmärken – hur går det när befolkningen byts ut? När miljoner människor tvångsförflyttas, omplaceras, flyr, fördrivs? Vems minne är då bundet till stenarna? Inger Schubert berättar om återinvigningen av ett svenskt minnesmärke långt ute i den polska skogen.

I början av september 2002 reste jag till Zielona Góra i Polen för att närvara vid invigningen av det restaurerade monumentet över Malcolm Sinclair.

Knappt hundra år tidigare, 1909, var Riksföreningen Sverigekontakts grundare professor Vilhelm Lundström på samma plats och invigde det då restaurerade monumentet (ett första minnesmärke bestående av fyra stenar hade rests ytterliga hundra år tidigare.) När Vilhelm Lundström var här hette staden Grünberg och låg i kejsarriket Tyskland. Grünbergs borgare, som slutit sig samman i en för Tyskland än idag typisk Verschönerungsverein, hade med stöd från Sverige låtit försköna minnesvården över svensken Sinclair som 1739 mördats av ryssar vid landsvägen mellan Naumburg och Grünberg i Schlesien. Idag går samma väg mellan Nowogród Bobrzanski och Zielona Góra.

På hemligt uppdrag

Malcolm Sinclair var på väg hem till Sverige efter en hemlig diplomatisk mission. På uppdrag av hattregeringen skulle han vinna Turkiet för ett krig mot Ryssland. Missionen var dock inte hemligare än att den kom till den ryska regeringens kännedom och denna gav i sin tur order om att Sinclair skulle hindras från att nå Konstantinopel. Det lyckades emellertid inte, utan det var först på hemvägen som han blev upphunnen. Eftersom Sinclair inte reste ensam utan i sällskap med en fransk affärsman, som togs till fånga men sedan släpptes, blev mordet känt i Stockholm.

Till en av tidens mest populära melodier, La folia, skrev den unge uppsalastudenten Anders Odel en lång vistext där han låter en herde göra ett besök i himlen och där få lyssna till ett samtal mellan Karl XII och Sinclair. Den senare träder in i den himmelska salen

med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädder,
hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,
och bröstet som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.
Kungen lyssnar till Sinclairs beskrivning av mordet och grips genast av handlingslust:
kom Sinclair, låt oss här gå opp
och genast slå till korum,
och rida kring i full galopp
på Martis flinka forum.

Men besinnar sig: nu är fåfängt tala om de förra friska tider. Det blir alltså den till jordelivet återvändande herden som får uppmana samtiden att hämnas mordet på Sinclair:

därför, I hjältar, som ha´n mod
och hjärta uti bröste´,
ack, hämnen Malcolm Sinclairs blod,
som Kuthler mordiskt öste!

Krigspropaganda

Visan användes i hattpartiets propaganda för ett revanschkrig mot Ryssland. Kriget var uselt förberett och genomfördes på ett skandalöst dåligt sätt. Kung Fredriks erbjudande att leda operationerna avböjdes av hattregeringen. Överbefälet lämnades istället till en general som aldrig tidigare fört ett självständigt befäl. Resultatet blev därefter. Hela Finland förlorades. Men det återficks mot att den ryska kejsarinnan Elisabet tilläts diktera vem som skulle bli svensk tronföljare. Hennes önskekandidat var furstbiskopen av Lybeck, Adolf Fredrik. För att protestera mot den tyske prästen och mot det skandalöst dåligt förda kriget där dalregementet lidit stora förluster marscherade tusentals beväpnade dalabönder till Stockholm. Det slutade med ett förfärligt blodbad, långt blodigare än det som vi känner som Stockholms blodbad. Till historien har det gått under den harmlösa benämningen Stora Daldansen. Alf Åberg har i en nyutkommen bok (som varmt rekommenderas!) mer rättvisande kallat händelsen för Tragedin på torget.

Mördades av arvfienden

Varför kom väl Verschönerungsverein i den lilla vackra staden Grünberg på idén att resa ett monument över Sinclair borta vid vägen mot Naumburg? Eller var det möjligtvis så att idén kom från Sverige? Hur som helst, man fann varandra. Sinclair var en modig man, en hjälte som kämpat i Karl den tolftes armé mot ryssarna. Han hade tillfångatagits vid Poltava och återvänt till Sverige efter tretton år i rysk fångenskap. Och sedan slutade han som martyr, mördad av arvfienden.

1909 — ett år efter Riksföreningens grundande — var den germanska aspekten på den svenska identiteten mycket viktig. Stoltheten över att tillhöra den svenska stammen var stor och med iver spanade man efter spår av stora svenska män i utlandet. Gustav II Adolf och Karl XII var förstås självskrivna och de hade lämnat många avtryck efter sig. Stormaktstidens historia var en viktig pusselbit i det mentala nationsbygget i sekelskiftets Sverige, inte minst efter chocken 1905, då norrmännen så otacksamt lämnat unionen. Det är alltså inte förvånande att monumentet 1909 kom till i nära samarbete mellan svenskar och tyskar, två germanska brödrafolk som delade sin misstänksamhet mot de slaviska folken, medan dessa å sin sida upptäckt och alltmer propagerade sina gemensamma slaviska band.

Världskrigen, och framför allt det andra som Hitlers Tyskland började genom ett rått överfall på Polen, förändrade allt. Efter sex fruktansvärda år flyttades hela Polen västerut; de östra delarna blev ryska och det förut tyska Schlesien blev nu västra Polen. Den tyska befolkningen flydde eller fördrevs. Inte konstigt att Sinclairmonumentet förföll och råkade i glömska. Det konstiga är att det dykt upp igen.

Släkten finns i hela Europa – även i Polen

Det hänger ihop med en obruten traditionslinje, nämligen den skotska klanen Sinclairs. Niven Sinclair, en otroligt vital man som i pensionsåldern fortfarande driver sin business i London (BBC:s transporter), har ägnat mycket tid åt familjens historia. Sinclair är en släkt med förgreningar över hela Europa — och givetvis även i Polen. I Zielona Góra träffade jag den brittiske Tony som talade flytande polska för att han gått i skola i Polen, och den polske Tony som talade flytande engelska för att han arbetat i London. Till invigningen kom polska släktingar från landets alla hörn. Några hade stigit upp mitt i natten och tagit tåget för att kunna vara med vid det högtidliga tillfället. Två av dem hade tur och träffade på oss vid kyrkan i Nowogród Bobrzanski. På så sätt kunde de följa med oss i bilen ut i skogen, dit det annars hade varit svårt för dem att komma.

Minnesplatsen är nämligen inte så lättillgänglig. Man svänger av landsvägen och tar in på en liten väg som huvudsakligen trafikeras av lastbilar på väg till och från den sopstation som ligger längre in i skogen. Ungefär hundra meter från landsvägen ser man på höger hand en stor informationstavla. En bit in i den unga och enformiga tallskogen står monumentet, en uppmurad stenbänk i två våningar, krönt med något som jag skulle vilja kalla ett stiliserat kummel. Vid rekonstruktionen har man tagit hjälp av gamla förkrigsfotografier.

Originalsten med inskription

I sina bemödanden att restaurera monumentet fick Niven Sinclair assistans av både svenska, polska och tyska historiker. En pensionerad lärare från Potsdam for till platsen och bland de kringströdda monumentresterna hittade han en av originalstenarna, den med inskriptionen B.v.S. 1739. En diplomat på svenska ambassaden i Warszawa engagerade sig i ärendet och både borgmästaren och viceborgmästaren i den lilla staden Nowogród Bobrzanski blev intresserade. Lokala krafter engagerades. På något sätt lyckades man lappa ihop ett minne.

Viceborgmästaren i Nowogród Bobrzanski var särskilt starkt engagerad. (Uppenbarligen födde detta irritation hos högre myndigheter i Polen som i pressen ondgjorde sig över att de inte involverats i denna Stora Internationella Satsning …) Det var tydligt att viceborgmästaren sökte anknytning till en lokal förflutenhet och då passade Sinclairmonumentet utmärkt, allra helst som det fanns polsktalande medlemmar i släkten, vilket underlättade kommunikationen. Med iver visade han oss också en stor gravsten vid kyrkmuren. Det fanns en krona på stenen — kunde inte den ha något med Baron Malcolm von Sinclair att göra? Den knappt läsliga texten var på tyska och därmed var traditionen avklippt. Den var inte tillgänglig för den polske viceborgmästaren. (Den tyska förkortningen för ordet kejserlig tydde dock snarast på att det var fråga om en gravsten för någon av Maria Theresias ämbetsmän.) Stenarnas stumma kontinuitet finns där människornas traditioner brutits.

Säckpipa för en mördad släkting

Ute vid minnesplatsen, in the middle of nowhere, står nu säckpipeblåsaren Chris Maile i septembervärmen och spelar in sig. Klanens huvudman, med samma namn som den svenske 1700-talsdiplomaten, har frågat om jag tillsammans med honom vill lägga ned blommor. Därefter skall Niven och ministern från Svenska Ambassaden i Warszawa ombesörja the libation, med äkta skotsk whisky. Här står jag nu som svensk representant med ett vackert blomsterarrangemang i de polska färgerna. Jag kan inte låta bli att tänka på Vilhelm Lundström och staden Grünbergs Verschönerungsverein. Detta är ett annat Europa än deras; ett annat minne. Men vems egentligen?

När the piper spelar The flowers of the field känns det plötsligt rätt. Här har man samlats kring minnet av en mördad släkting. Niven säger dagen efter att han är lättad, att han har en känsla av att en plikt är uppfylld, att Malcolms själ har kommit till ro. Och det passar också att viceborgmästaren i hast åkt efter polska gravlyktor som sätts på stenens alla hörn. Nu är platsen polsk och katolsk. Det är framtiden och därför är det helt konsekvent att en kvinnlig skolrektor kliver fram och talar ett par ord. Hennes elever har tagit på sig uppgiften att vårda minnesmärket.

På kvällen gick Malcolm Sinclair och Chris Maile ut en sväng på stan. I studentkvarteren upptäckte de en pub som hette The Highlander. Då gick de tillbaka till hotellet och hämtade sina kiltar och säckpipan. De polska studenterna stängde omedelbart av discomusiken och dansade sedan hela natten till the pipe. Tur att Chris har så god kondition! (Han tränar det norska olympialaget på skidor, freestyle.)

Jag som i Zielona Góra blev hedersmedlem i klanen Sinclair tycker att den här kvällen var ett gott omen för en ny europeisk framtid.

 Inger Schuberth

Riksföreningen Sverigekontakt grundades 1908 av professor Vilhelm Lundström. Avsikten var att hjälpa svenska emigranter att behålla kontakten med svenska språket och kulturen.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner