Bland storkar och kasjuber i polska Pommern

Publicerad 2003-04-02

flundrekorg.gif

Jan Lieske började redan
som pojke fläta korgar i sin
hemby Lesniowo. På bilden
gör han en lampfot färdig.
Annars är hans specialitet
torgkorgar och flundre-
korgar.
foto: Gunnel Arbin

En för oss svenskar ganska okänd del av vårt södra grannland Polen är Pommern, på polska Pomorze, som är kasjubernas hemland. Den heraldiska symbolen, en grip, har den gemensam med Malmö. Kanske beror det på att bägge områdena på 1300-talet behärskades av Erik av Pommern, som förde den mytiska fågeln i sitt vapen?
Dit reste jag några härliga vårdagar i maj för tre år sedan. Som polsktalande svensk journalist hade jag blivit inbjuden av kasjubernas egen folkhögskola för att tala om journalistik i Sverige för ett antal förhoppningsfulla deltagare i skolans egen journalistkurs.

Deltagarna som gick kursen på sin fritid var en ganska blandad skara med olika bakgrund och framtidsmål. En frilansade för lokalradion i Gdansk, en annan på en av lokaltidningarna.

Sedan minns jag en synnerligen originell äldre man, som sysslade med alternativterapi, något som är synnerligen populärt i Polen. Denne mans specialitet var i alla fall något som jag aldrig tidigare hört talas om, nämligen att behandla de hjälpsökande med klangen från klockspel av olika dimensioner! Alltså raka motsatsen till mordet i Dorothy Sayers ”De nio målarna”, där offret dör efter att ha utsatts för dånet från klockorna i den lilla bykyrkan i England.

Jag minns inte längre vad jag sade på min föreläsning. Antagligen framhävde jag med stolthet vår tryckfrihetsförordning, som är den äldsta i världen. Dessutom den enda, som så vitt jag vet, har grundlagsstatus.

En annan sak att framhäva i ett land där censuren avskaffades bara för drygt ett decennium sedan, är det svenska begreppet ”offentlig handling”, vilket innebär att vem som helst kan gå upp till en myndighet och begära ut en handling. En skrivelse till en myndighet blir nämligen offentlig i samma ögonblick som den läggs på brevlådan.

Grass mor var kasjubiska

Liksom alltid i Polen hade värdarna på folkhögskolan i den lilla byn Starobienino gjort upp ett digert program för den svenska gästen. Det innefattade besök på Kasjubiska sällskapet i Gdansk och kasjubernas eget museum i Kartuzy. Rektorn kom själv och hämtade mig på flygplatsen i Gdansk. På dess plats hade f.ö. legat den by, som sett Günter Grass’ mor födas. Nobelpristagaren, som hämtat stoff till flera verk från sin födelsestad Gdansk-Danzig, kom till världen 1927 med en tysk far och en kasjubisk mor.

Fastän Grass skriver på tyska, behärskar han polska, vilket bl.a. framgår av en av hans tegelstensromaner ”Flundran”.

Förtrycktes av tyskar och polacker

Vad rektorn brann för var att ge mig grundliga informationer om kasjuberna, ett folk som han själv tillhörde. Kasjuberna är ett folk, som talar ett eget språk, som skiljer sig ganska mycket från polskan. Om en munart är en dialekt eller ett eget språk, beror som bekant på politiska beslut och kasjuberna, vars antal beräknas till allt mellan 250 000 och en halv miljon har aldrig kunnat bilda en självständig stat. Under århundradenas lopp har de förtryckts både av tyskar och polacker, som växelvis härskat över deras hemland Pommern.

Tyskarnas inställning framgår tydligt av deras öknamn på kasjuberna ”Wasserpolacken”. ”Polacke” har en förnedrande klang. Det neutrala beteckningen på tyska är ”Pole”.

Efter kriget byttes förtecknen ut. De kasjubiska barnen skulle nu inte längre ha tyska som skolspråk utan polska. Först efter kommunismens fall har man inrättat skolor, där barnen undervisas på kasjubiska. Och man tar vara på provinsens hemslöjdstraditioner, träsnideri, korgflätning och vävning av trasmattor som lärs ut på kurser på folkhögskolan, Kaszubski Uniwersytet Ludowy. Det finns också gamla människor som skaffar sig en biinkomst genom att sälja korgar. Jan Lieskes traditionella flundrekorg gör nu tjänst som paraplyställ hemma hos mig i Rydebäck! Hos honom hade jag också möjlighet att testa hur mycket kasjubiska jag förstod.

En kroksabel i Östersjön

Även om det finns medeltida borgar och kyrkor i kasjubernas land, har största delen av dem alltid varit fattiga bönder och fiskare. I Jastarnia på halvön Hel, som skjuter ut som en kroksabel i Östersjön, ankrar fortfarande fiskebåtar, varav en hade den för svenskar intressanta benämningen JAS 21, och gamla sjöfarare putsar ihärdigt på sina kuttrar när våren kommer.

De kasjubiska bönderna har däremot fått tillskott av jordbrukare från Polens till Sovjetunionen avträdda östområden. Så var fallet med folkhögskolans närmaste granne, som fick jord i Starobienino 1947. På grund av sin dåliga syn kunde han nu inte längre bruka sina marker.

Jordbruket är i Polen mycket eftersatt, vilket kommer att bli ett bekymmer vid inträdet i EU, men det har det goda med sig att fågellivet är rikt. Talrika lärkor sjöng över fälten och storkar var en vanlig syn. I maj höll de just på att flytta in i sina bon, ömt vårdade från år till år av mänskorna i Polen likaväl som i Sverige.

Många svenskar tror att hela Polen är nedsmutsat. Gamla synder har utan tvivel lämnat spår efter sig framför allt Pommern slapp det ryska kärnkraftverket i de gamla kolgruvedistrikten i Slask, men i Pomorze har det aldrig funnits någon tung industri. Dessutom har myndigheterna i kuststäderna förbättrat reningen, så att vattnet längs Polens nordkust nu är fullt badbart. Tack vare Solidaritets seger i valen 1989 slapp också folket i Pommern det kärnkraftverk med farlig sovjetisk teknik som planerades vid Czarne Jezioro. Husen som uppfördes för de ryska byggjobbarna står fortfarande kvar.

Liksom i den svenska skärgården upptäckte fiskarena att de vita stränderna och det friska havsvattnet var en magnet för storstadsborna. En smalspårig järnväg fraktar ännu varje sommar badgäster från Warszawa ända ut på Hel. Där har för övrigt Polens president Aleksander Kwasniewski sitt sommarställe, medan de vanliga turisterna får trängas på de avsnitt av den smala landtungan som inte upptas av militära anläggningar.

Fisk och flaki

Vad äter man hos kasjuberna? Jo, givetvis nyfångad stekt fisk, som serveras både på restaurangerna och speciella gatuserveringar. Dessutom tog jag mod till mig och beställde ”flaki”, en soppa som motsvarar fransmännens ”tripes à la mode de Caen”. Det vill säga komage. Rätten återfinns alltid på menyn på enklare polska barer och föga attraktiv. Men på restaurangen i Jastarnia simmade bitarna i en klar buljong med grönsaker och var lagom kryddad med salt och peppar.

Ett delmål i min anpassning till polska förhållanden var därmed uppnått!

April 2003

Av Gunnel Arbin

(text och foto)

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner