Bråk mellan bästisar

Publicerad 2013-03-09
Kjell Albin Abrahamson.

Kjell Albin Abrahamson.

Tjecker är det folk som polackerna gillar bäst. Sedan kommer slovaker, engelsmän och italienare. Sämst uppskattas romer, rumäner och ryssar. Allt enligt en färsk mätning från polska opinionsinstitutet CBOS.

Vänskapen till trots rasar en märklig konflikt mellan polacker och tjecker. I de båda länderna väcker striden starka känslor i lokal- och rikspress. Den diskuteras av både parlament och regeringar i Warszawa och Prag. Orsaken till all denna turbulens är ett nytt tjeckiskt monument som hyllar en general och händelse för – 94 år sedan. Monumentet ligger mitt inne i skogen i en gudsförgäten håla. Själv blir jag mest skrämd (men också lite imponerad) av ett sådant engagemang.

Både Polen och Tjeckoslovakien bildades 1918 med territoriella anspråk från båda hållen. Den 5 november 1918 delades staden Cieszyn (på tjeckiska Tesin) i en polsk och tjeckisk del enligt befolkningssammansättningen (att där också bodde tyskar och judar glömmer både polacker och tjecker gärna bort). När Polen arrangerade parlamentsval i januari 1919 gick den tjeckiska armén till attack under ledning av generalen Snejdarek. De blodigaste slaget ägde rum den 26 januari 1919 då inte bara polska soldater utan också civila dödades. Ny demarkationslinje drogs upp med stora områden till tjeckerna. Knappt tjugo år senare, under Münchenkrisen, och med ett knivhugg i ryggen tog polackerna tillbaka huvuddelen av Cieszyn som efter kriget åter delades i en polsk och tjeckisk del. Låter den här resumén komplicerad är det ingenting jämfört med verkligheten.

I december i fjol lät tjecker resa ett monument över sin general Joseph Snejdarek. Staketet runt monumentet förstördes, rödfärg och hakkors kladdades på själva monumentet. Sannolikt var det polacker som på detta sätt skändade Snejdareks minne. Ett par tjeckiska hemsidor innehåller intressanta fotografier www.snejdarek.ic.cz och www.poledna.unas.cz

Huruvida generalen Snejdarek är hjälte eller krigsförbrytare ligger i betraktarens öga. Men denna konflikt är något mer – ungefär som flaggkriget mellan Ungern och Rumänien som tidningen Tempus skrev om härom veckan (Nr 7/13). Börjar minoriteter i olika EU-länder höja rösten och kräva ”sin” historia, kultur, traditioner? Att släppa loss nationalismens spöken är lätt, att fånga in dem betydligt svårare. En tolerant minoritetspolitik betyder inte carte blanche för en separationspolitik. Potatisen är het och Bryssel lägger sig högst motvilligt i sådana konflikter.

Bland Polens grannar är de polska minoriteterna i Vitryssland och Litauen mest utsatta. Den polska minoriteten i Vitryssland är den största organiserade ”motståndsrörelsen” mot den auktoritäre Aleksandr Lukasjenka. Av de två stora polska organisationerna i Vitryssland har den ena tvingats in i myndigheternas hägn.

I Litauen känner sig den polska minoriteten ofta diskriminerad och missnöjd, till exempel för att etniska polackers namn i alla dokument skrivs på litauiska. En del av denna namnstrid beror på det faktum att i det polska språket saknas bokstaven ”v” och i det litauiska alfabetet finns inget ”w”. Wladyslaw Kowalski blir på litauiska Vladyslav Kovalski även om namnet i övrigt skrivs på polska.

Etniska konflikter är skrämmande intressanta. Ibland hänger det på en historisk händelse för nära 100 år sedan. Eller på en ynka bokstav.

Kjell Albin Abrahamson

Artikeln finns också publicerad i tidskriften TEMPUS nr 10/2013.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner