Charmerande bok om svensk-polsk kollision

Publicerad 2006-02-16
Boken Hjälp jag heter Zbigniew kommer att delas ut gratis i tunnelbanan.

Boken Hjälp jag heter Zbigniew kommer att delas ut gratis i tunnelbanan.

Hjälp jag heter Zbigniew
Zbigniew Kuklarz
Albert Bonniers Förlag 2005

Zbigniew Kuklarz debuterade nyligen med Hjälp jag heter Zbigniew – en charmerande bok om kollisionen mellan det polska och det svenska som kan uppstå när en familj från andra sidan Östersjön har bosatt sig i Sverige.

En födelsedagsfest utgör ramen för berättelsen. Hela släkten är där – de som bor i Sverige och de som har rest upp från Polen för att gratulera värdinnan, som fyller 40.

Alla berättar historier om hur det var förr, och för Zbigniew poppar en kavalkad av barndomsminnen upp. De både dråpliga och lite sorgliga episoderna varvas med vad som händer på festen: vänskap, gräl, sanningssägande, ilska, slagsmål och ambulansutryckningar.

Zubrówkan flödar, man sjunger, man skrattar och gråter.

Zbigniew Kuklarz är PR-mannen som beslöt att skriva en bok om sin polsk-svenska familj.Foto: Sara Mac Key

Zbigniew Kuklarz är PR-mannen som beslöt att skriva en bok om sin polsk-svenska familj.
Foto: Sara Mac Key

Invandrarpojken Zbigniew ville till varje pris vara ”svensk” men påminns hela tiden om sitt polska ursprung. I vuxen ålder funderar han på att byta namn, så att dottern Elsa inte ska behöva genomlida samma smälek som han själv. Han var inte bara olycklig för sitt namn: han skämdes för sin egen och föräldrarnas dåliga svenska, för de annorlunda släkttraditionerna. Han skämdes över sin inställsamhet: bjöd ständigt de andra barnen på godis för att de skulle tycka om honom. Trots att han var polack.

Alltihop berättas i en rasande fart, i ett flöde av ord och associationer, av minnen och ångest, vodka och tårar, raseriutbrott och gapskratt, misshandel och polska sägner.

Det är så roligt och så polskt att man som läsare fnittrar hela tiden, samtidigt som man lotsas genom alla dessa eruptioner av känslor till något som liknar ett om inte lyckligt, så i alla fall lugnt slut. Trots att Polen förlorade matchen med 2–1, trots att livet är en katastrof, trots allt elände fattas ett beslut om att leva vidare: Så länge vi lever har Polen inte försvunnit.

Gunilla Lindberg

Läs också om Zbigniew Kuklarz nya bok
Anteckningar från en liten Fiat från 208 >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner