För några år sedan kom det ut en bok om Chopins år på Nohant, Les étés de Frédéric Chopin à Nohant 1839-1846, skriven av författaren Jean-Yves Patte. 
Henrik Oxelcrantz har läst den. 

Kompositören Fryderyk Chopin hade svårt att komponera på vintern och därför kom många av hans verk till på godset Nohant, som ägdes av den franska författaren George Sand. Han vistades hos henne på Nohant somrarna 1839–1846. Där i hjärtat av Frankrike fann han ro att komponera. Livet på landet var utan måsten och stress, och det gav honom möjlighet att skapa en lång rad mästerverk. 

Men han fick regelbundet besök av vänner som konstnären Delacroix, förra fästmön Marie Wodzińska och hennes bror Antoine, författaren Honoré de Balzac och prinsessan Czartoryska. 

Chopin och George Sand var ett omaka par, men genom det som de båda skrivit under somrarna i Nohant får vi en inblick i denna intensiva period av skapande. Där kan vi mäta hans utveckling både som människa och kompositör. 

Vistelserna på godset inleddes i maj eller juni och fortsatte långt in på hösten. Det var ingen semester, det var perioder på fyra till sex månader av hårt arbete. Där fick tonsättaren ett andra liv och i Frankrike ett andra fosterland. Många av hans viktigaste verk komponerades före tiden i Nohant, men det är här som huvuddelen av hans skapande sker, t.ex. hans andra Sonat för piano op. 35 (Begravningsmarschen) och Sonat för violoncell och piano, op. 65. Faktum är att två tredjedelar av hans stora verk är skapade i Nohant, bl. a. Sonaterna nummer 2 och 3, Fantaisie, Barcarolle, Berceuse (Vaggvisa), Fjärde balladen samt de tre sista stora polonäserna. De präglas av hans inre dysterhet, ändå lyfter han sig själv och skapar på en glädjefull nivå. 

Han påverkas inte av glada eller sorgliga händelser, som t.ex. Sonat nummer 3 från 1844 som är så full av liv och – samtidigt som fadern har avlidit. Chopin låter sig inte påverkas av några intryck, varken bildliga, litterära eller musikaliska. 

Fryderyk Chopin hade kontakt med många musikaliska genier – som Franz Liszt, Hector Berlioz (vars musik han hatade), Felix Mendelssohn och Robert Schumann men han var oftast likgiltig inför deras verk. Alla beundrade Chopins verk, men han tyckte inte om några av deras. 

På samma sätt ignorerade han George Sands böcker – kärleken till henne kanske inspirerade honom, men han har inte dedicerat något verk till henne. Hon däremot dedicerade sin roman ”La Mare au Diable” (på svenska Djävulskärret) till honom. 

Chopins inspirationskällor verkar mystiska och deras spår kan man inte följa. Även om hans humör, hans entusiasm, hans besvikelser utgör en motor för hans kreativitet, så går det inte att hitta spår av verkligheten i hans verk. Undantag är t.ex. Novemberupproret 1830–1831 i Warszawa och hans borttynande på resan till Mallorca 1838. Han lyckas styra sitt skapande så att det inte finns någon obalans i hur han uttrycker sig. Han sluter sig som en mussla.

När kompositören avslutat Fantaisie op. 49 skrev han att ”himlen är vacker, men jag har sorg i mitt hjärta. Varken kärleken, naturen eller mänskligheten, utan endast det slutna kärlet är musikens oändlighet”. 

Till sin familj skrev han från Nohant i juli 1845 ”Jag är som vanligt i främmande världar. Det är säkert som jag inbillar mig, men jag skäms inte för det. Säger man inte så hos oss: Gick han inte i fantasin till kröning? Jag är en äkta man från Mazowsze, och jag har utan att tänka komponerat tre nya mazurkor”. 

Från 14 års ålder och fram till sin död skrev Fryderyk Chopin ett 50-tal danser med polskt ursprung, en tredjedel av dem i Nohant. Den sista mazurkan är det den mest fulländade, mest utarbetade, mest nostalgiska och samtidigt den mest abstrakta. Samtidigt kan den kanske vara nyckeln till Chopins musik. Stycket består av fantasi och avlägsna minnen med folkloristiska spår – exilen gör sig påmint. Musiken är förlorad tid, barndomen och avståndet och för honom gällde att inte  återknyta till fosterlandet som var så avlägset, utan att uppfinna ett annat land, en fantasivärld som var rent musikalisk.

Inspirationen till det femtontal mazurkor som komponerades i Nohant var det rustika i omgivningen, dess folklor samt vissa likheter med landskapet i Mazowsze. Han glömde aldrig sitt älskade Polen och led av exilen, men han uppskattade Nohant, dess magi, lugnet i huset, de stora rummen där han kunde ha sitt piano – från Pleyel i Paris, som levererade ett nytt till honom varje år. 

Efter vintern 1842 fick Chopin ofta besök av läkaren Raciborski som tog hand om den polska kolonin. Han återfick sina krafter och kunde den 21 februari ge en konsert på slottets teater. Trots Chopins många gånger dåliga hälsa gavs där ofta konserter och föreställningar. 

Nohant betydde mycket för hans skapande, och efter sin sista vistelse där komponerade han praktiskt taget ingenting.

Till Chopins minne hålls årligen en festival i Nohant med hans musik. 

Text: Henrik Oxelcrantz

Källa: Les étés de Frédéric Chopin à Nohant 1839-1846, Éditions du patrimoine Paris 2009. 

Läs också Chopin – pianots obestridde mästare >>