Jolanta Halkiewicz är en av dem som förlorade en anhörig i Katynmorden.

Det är glädjande att filmen Katyn äntligen visas i Sverige. Den belyser händelser som varit tabu i kommunistländerna och som inte varit särskilt kända för den svenska allmänheten heller.

Namnet Katyn utgör ett öppet sår för alla polacker. Det väcker sorg och vrede över att morden på över 20000 polska officerare, sovjetiska krigsfångar våren 1940, inte erkänts som folkmord. Namnet Katyn omfattar även flera andra påträffade massgravar.

Offren bar polska officersuniformer, de hade bakbundna händer och var skjutna med två skott i bakhuvudet.

Ännu är inte alla massgravar påträffade. Många anhöriga, vi i de s.k. Katynfamiljerna, väntar fortfarande på att få veta vad som hänt våra fäder eller bröder – de som inte återkommit från sovjetisk fångenskap och som inte finns identifierade i de massgravar som påträffats. Vi väntar, vi som inte har någon grav att sörja vid …

Min far inkallades hösten 1939 till sitt regementet i Wilno (Vilnius). På senhösten samma år tillfångatogs han av NKVD (föregångarna till KGB) och tillsammans med ett femtiotal andra polska officerare från trakten kring Nowogrodek i östra Polen fördes han bort i januari 1940 – och de är spårlöst försvunna …

Det började redan 1920

För att förstå bakgrunden till dessa händelser måste vi gå tillbaka i tiden till 1920. Polen, som 1918 återfick sin frihet och suveränitet efter att i 123 år varit delat mellan Ryssland, Österrike och Preussen, blev plötsligt invaderat. Sovjetiska trupper trängde in i de östra delarna av landet, härjade, brände och mördade alla som gjorde motstånd, även civilbefolkningen.

Så blev min farfar mördad när han tillsammans med övriga i trakten försvarade sin hemstad Nowogrodek. Hans kropp återfanns aldrig.

Under tiden deltog min far i kampen mot bolsjevikerna, som drevs tillbaka österut. Striden leddes av general Józef Piłsudski, vars geniala strategi den 15 augusti 1920 besegrat Röda armén i slaget utanför Warszawa. Polen hade ensamt stoppat Sovjets expansion och planerna på att införa kommunismen i Västeuropa!

Det visade sig senare att det vunna kriget blev en bitter ära! 1939 slöt Hitler och Stalin ett förbund – ”Ribbentrop-Molotovpakten”. Den gick ut på att Nazi-Tyskland skulle anfalla Polen och inta västra landet inklusive Warszawa, och att Sovjetunionen fritt skulle få annektera de baltiska staterna och östra Polen. Den 1 september 1939 anföll Tyskland och 17 september trängde Sovjetunionen in i öster. Andra världskriget var ett faktum!

Detta var Sovjets hämnd för nederlaget vid Wisła år 1920. Alla polska officerare var på förhand dödsdömda och jakten på dem började. Även civilbefolkningen i östra Polen blev deporterad till Gulag.

Flydde med häst och vagn

Min mor, som var advokat, blev också arresterad av NKVD hösten 1939. Men min faster mutade den sovjetiske kommendanten med smycken och min mor kunde ta sig ut ur fängelset. Vi flydde med häst och vagn till Wilno, min mor, min faster, min sexårige bror och jag själv som var tre år. Därmed lyckades vi undgå att bli deporterade till Kazakstan eller någon annan asiatisk provins dit miljontals andra polacker blivit bortförda.

I Wilno gömde vi oss hos släktingar och bekanta. Min mor var efterlyst av NKVD och kunde inte lämna landet men med hjälp av vänner fick hon ut min faster och oss barn till Sverige. För att göra en lång historia kort – vi flög med svenska ABA (sedermera SAS) från Riga till Stockholm och fick politisk asyl i det gästfria Sverige i februari 1941.

Jag har bott här nästan hela mitt liv och mött mycken vänlighet och hjälpsamhet. Men det har varit svårt att berätta för svenska bekanta om min familjs öde. Det verkade vara så otroligt, så osannolikt för många. Att Sovjetunionen, som gått segrande ur kriget mot nazisterna, hade förorsakat så svåra lidanden – det verkade för svårt att förstå!

Min mor anslöt sig till den polska Hemmaarmén, AK, och arresterades av NKVD i trakten av Wilno i juni 1945. Hon dömdes till tio års straffarbete och deportering till Sibirien. – vi kunde inte längre prata om det. Många trodde att vi barn hittade på för att göra oss märkvärdiga! Men vi visste ju att det var den bittra sanningen …

Långsamt började dock bilden av Sovjetunionen i Sverige förändras. Signaler från de kommunistiska länderna om att inte allt stod rätt till uppmärksammades även här, men myten om sovjetstatens förträfflighet var svår att ändra på.

Jag hoppas att denna film som belyser en del av dessa händelser kommer att bidra till en ändring och till en diskussion och upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten. som vida överstiger i antal offer, ingen annan jämförelse gjord, det som nazisterna åstadkommit …

Därför är filmen ”Katyn” en viktig film.

Jolanta Halkiewicz

Jolanta Halkiewicz är född i Polen 1937 och kom till Sverige 1941. Tog studentexamen 1955 och läste slaviska och romanska språk på Sorbonne i Paris. Arbetade på SAS 35 år med försäljning m.m. Ordförande för Polska Flyktingrådet sedan 2002.

Läs mer om Katyn i webb-Bulletinen >>