Den nationella klyftan

Publicerad 2017-01-16

Polen har alltid varit ett delat land. Polackerna har alltid haft en dragning såväl till Väst som till Öst. Under historiens gång kan man peka ut perioder då polackerna medvetet vände sig bort från Europa. Så var det under medeltiden då furst Mieszko I år 966 genom sitt giftermål med den böhmiska prinsessan Dobrava och sitt dop anslöt Polen till den västliga kristna kulturen. Motståndet mot landets kristnande och enande var emellertid stort, flera furstar ville behålla hedendomen och separata furstendömen (ända fram till 1500-talet iakttogs på vissa ställen gamla hedniska seder och bruk).

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

På 1700-talet blomstrade den så kallade sarmatismen. Den gick ut på att den polska adeln härstammade från sarmaterna – en samling krigiska och hästburna folkslag med iranskt ursprung. Som politisk idé anknöt den till adelsrepublikens traditioner. Adeln, det sanna folket, som utgjorde parlamentet (sejmen), som valde kungen och införde enhällighetsregeln* – en fri vetorätt, liberum veto. Sarmatismen var hängivet konservativ och i sarmaternas ögon var Polen fulländat. Varje förslag om förändring innebar därmed ett hot om att smittas av utländskt inflytande.

Sarmatismen förändrade också Polens syn på geografin. Trots sin glödande katolicism vände sarmaterna hellre blickarna österut än västerut, mot förfädernas (sarmaternas) hemort – och arvegods. Sarmatismen användes för att rättfärdiga en aggressiv utrikespolitik mot öster. Ordet Sarmatien infördes som benämning på alla slaviska befolkningar och deras territorier.

Sarmatismen var också en stil, en livsföring: extravagant och prålig, stundom våldsamt generös och stundom groteskt grym och hämndgirig, baserad på en lantlig tillvaro i herrgårdar av trä och på dyrkan av landsbygdens sunda och fromma miljö. Gästfrihet, vilket i allmänhet innebar dryckeslag och jakt, var något sarmaterna var särskilt stolta över.

Kommunisttiden 1945-1989 var också en tid då man vände blicken bort från Väst. Det var visserligen en tid av påtvingad ideologisk styrning som i många fall gav en motsatt effekt: intresset för den svåråtkomliga västerländska litteraturen, musiken och konsten var stort. Men faktum är att 40-års indoktrinering och medveten social desintegrering hade effekt.

För dagens dramatiska nationella och kulturella klyftor har tiden för krigstillståndet varit avgörande. Krigstillståndet som infördes den 13 december 1981 innebar slutet för Solidaritetsrörelsen. Krigstillståndet undergrävde polackernas tro på att ett gemensamt och solidariskt agerande kan ge resultat. Fängslandet av tusentals människor tillsammans med insikten om att övervåldet segrade skapade misstrogenhet och, i många fall, rädsla. Många, alltför många, skrev på lojalitetsdeklarationer och till och med arbetade aktivt för kommunistregimens säkerhetstjänst. Något märkligt hände med polackerna psyke. Splittringen var ett faktum.

Efter kommunismens fall 1989 var det lätt att tro att Polen nu äntligen och definitivt blivit en del av Västeuropa. Man arbetade medvetet och systematiskt för att närma sig Europa. Det politiska, militära och kulturella närmandet resulterade och kulminerade i att Polen blev medlem i Nato och EU.

Men nu visar det sig plötsligt att alla utom Polen har övergivit de kristna europeiska värderingarna och att Polen ensamt kan rädda Europa undan ”dödens civilisation”. En återgång till det sarmatiska tankesättet? Förvisso, men även en återspegling av polackernas misstro och rädsla för ett Europa de av många anledningar inte känner igen sig i.

Dagens makthavare, det ultrakonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS) och dess ledare Jarosław Kaczyński spelar skickligt på befolkningens lägsta känslor – alla polacker vann inte på transformationen. Känslor som avund, komplex, ilska över att inte vara som andra är tydliga och med PiS populistiska politisk kom de upp till ytan tydligare än någonsin. Den politiska instrumentaliseringen av kyrkan och den katolska tron gör inte saken bättre. Kyrkan har bestämt sig för att utnyttja kommunismens sönderfall till att försöka införa en religiös stat. Makthavarnas medlöperi i denna fråga har populistiska undertoner då många av PiS väljare förväntar sig att kyrkan och dess ideologi ska ha en ännu starkare ställning i Polen. Man kan därmed säga att den polska katolska kyrkan som ursprungligen stod för en europeisering och civilisering av Polen leder nu landet bort från Europa och den västerländska kulturen och i riktning mot xenofobin, introvertism och inskränkthet.

Nu luckras de nationella och kulturella banden upp. Den nationella och kulturella gemenskapen som inget folk kan leva utan upphävs. Polen håller på att bli ett land där de kulturella, sociala och politiska motsättningarna kan bli förödande. Det är farligt, mycket farligt.

Dorota Tubielewicz Mattsson

*Enhällighetsprincipen gick ut på att alla skulle vara överens när sejmen fattade beslut. Om en enda ledamot inte var enig utan inlade sitt veto, så fortsatte man diskussionerna tills full enighet uppstod.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner