Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser.

Publicerad 2018-02-05

webb-Bulletinen inleder idag en serie artiklar om den polska nationalismen, Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser av Dorota Tubielewicz Mattsson.

Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser.

Del 1: Från Adelsrepubliken till den populistiska nationalismen.

Polska nationalister och medlemmar ur Allpolsk ungdom. På banderollen syns mieczyk Chrobrego – de polska kungarnas kröningssvärd inlindat i de polska färgerna – en symbol för den polska nationalismen.
Foto: Pawel Grabowski, wikipedia.

Vad är den polska nationalismen? Var kommer den ifrån? Och är det den som bär skulden till den nuförtiden så tydliga främlingsfientligheten, antisemitismen och fascismen?

Dorota Tubielewicz Mattsson

Nationalismen har genom historien uppträtt i många skepnader och det går inte att – som man ofta gör – hänföra den till enbart politiska högerideologier. Nationalsocialismen, nationalkatolicismen, nationalbolsjevismen är bara några av dem.

Den tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser. Den egna nationens intressen är överlägsna individens intressen. Nationalismen innebär också att man organiserar samhället och dess liv utifrån språkgemenskapen, det geografiska området, kulturen, religionen och historien. Historiens och traditionens gemenskap definierar de gemensamma intressena. Denna gemenskap ska följaktligen garantera nationens harmoniska utveckling och relationerna med andra nationer bör därmed definieras av ömsesidig respekt. För att försvara de nationella intressena ska folket mobiliseras politiskt, kulturellt och samhälleligt. Många av nationalismens teoretiker menar att ju mindre inslag av religionen och traditionen desto mer extrem blir nationalismen. Ju större upplevelsen av att det nationella intresset är hotat desto aggressivare blir nationalismen.

Men ideologin kan inte ersätta religionen. Förgudning av materiella ting leder till utopibildning, som ju urholkar idéer och hotar friheten. Därför bör man acceptera Guds överlägsenhet över den nationella tanken. Att närma sig Gud är alltså med högsta målet med nationalismen.

Den polska nationalismen har mycket starka religiösa inslag. En polsk nationalist behöver inte nödvändigtvis vara religiös men hen bör stödja tanken på en civilisation byggd på transcendentala moraliska värden. Många menar att det är just detta – till skillnad från andra typer av nationalism – som begränsar dess radikalism. Man pekar på det andliga inslaget i den polska nationalismen som format dess kristna karaktär. Och detta skulle ha eliminerat extrema yttringar av nationalism, till exempel rasism.

Begreppet ”polskhet” tycks vara centralt inom nationalismen. Vem som helst kan vara polack. Enda kravet är identifiera sig med och vara lojal mot den polska tradition som tar sig uttryck i kristendomen. Nationalismens apologeter pekar på att begreppet är brett och öppet: alla som bekänner sig till den polska traditionen kan vara polacker, det spelar ingen roll om de är tyskar, judar, ryssar, protestanter. På så sätt, menar de, är den polska nationalismen inkluderande och nationalisterna har strävat efter att ”värva” nya polacker. Samtidigt ses alla som inte uppfyller kraven som fiender som skadar Polen och dess intressen. Det även idag använda begreppet ”sann polack” betecknar en katolik som är oförbehållsamt lojal mot ”nationens intressen”. Alla andra blir exkluderade som ”osanna polacker”. Julian Tuwim, en av Polens främsta poeter, var assimilerad jude. Hans poesi vittnar om en sällan skådad förståelse för det polska språket och kulturen. Ändå var han en ”osann polack” och blev utsatt för antisemitiska angrepp i den nationalistiska pressen i Mellankrigspolen. Enligt nationalisterna förstod Tuwim inte att det inte räckte att behärska språket – man skulle också hänge sig åt den ”nationella saken”. Hans satiriska dikter upplevdes i nationella kretsar som hån mot polackerna och deras tradition. ”Öppenheten” var en öppenhet med modifikationer.

Vad menar man då ”nationens intressen” och vad kommer ”polskheten” ifrån? Polens delningar under senare delen av 1700-talet utgjorde ett allvarligt hot inte bara för Polens politiska utan även dess kulturella existens. Det gällde att bevara ”polskheten” inom litteraturen, språket och traditionen, och det var den enda möjligheten att bevara den och föra den vidare till nästa generationer. Senare tiders tyska och sovjetiska ockupationer stärkte bara den inställningen. Slagordet polack-katolik antydde att polacker bara kunde bo i det etniska Polen som var etniskt homogent. Man anknyter till det ”homogena” Polen under Piast-dynastin*. Men historiska fakta strider mot föreställningen om att landet var homogent under Piast-tiden: det beboddes av olika stammar med olika religioner. Men katolicismen blev det som förenade de flesta polacker under delningarna och en källa till styrka i kampen för överlevnad. Katolicismen var något som alla polacker – även de som saknade en nationell identitet – identifierade sig med och fann stolthet och styrka i. Nationalister vill gärna tala om en etnisk, religiös och kulturell pluralism som dock ska underordnas en överordnad kultur – den polska. Denna kultur har sina rötter i Piast-dynastin men nådde sin blomstringstid under det jagiellonska styret** när Polen var mångkulturellt och mångreligiöst. Vändpunkten var landets kristnande år 966 som gjorde det möjligt att assimilera det antika och det intellektuella arvet från Väst.

Adelsrepubliken skapade en för Europa tidig form av demokrati. Den gyllene friheten var emellertid förbehållen inte alla etniska grupper utan en nation (natio) – adeln. Och det var nästan enbart adeln som på den tiden upplevde en nationell gemenskap. Det var den som deltog i det politiska livet och det var den som åtnjöt de medborgerliga fri- och rättigheterna. Adeln utgjorde ca 10-12 % av landets befolkning och det var den som var den ”polska nationen”. Borgarna och prästerskapet utgjorde ”folket” och den allra fattigaste resten (framför allt bönderna) var helt enkelt plebs som betalade skatter (misera plebs contribuens). Denna tidiga form av nationalism tog formen av kärlek till sin hemregion, staten och monarken.

Nationalisterna vill ofta sätta Polen under Piast-dynastin och Polen under det jagiellonska syret mot varandra. De representerar två olika politiska koncept: det ursprungligt polska och det mångkulturella Polen. Insikten om att polacker bär med sig arvet från det jagiellonska Polen inte bara i kulturell, politisk och geografisk betydelse utan även i uppfattningen om vad det innebär att vara polack. Det var under Jagiellonerna och adelsrepublikens tid som föreställningen om den fosterlandet tjänande polacken som har ett ansvar för att försvara dess frihet och självständighet tog form. Denna föreställning lade grunden för den polska politiska elitismen.

Under senare delen av 1800-talet bestod den polska eliten av adeln samt den växande intelligentsian. Denna politiska och kulturella elit var tongivande men knappast homogen och snarare liberal än nationalistisk. Den polska nationalismen insåg att bara eliterna inte räckte. Man måste öppna upp sig för de breda massorna, utbilda dem och göra dem medvetna om de band de hade med den polska kulturen och traditionen. Folket skulle stöpas i den nationalistiska andan. Jämlikhetstanken var emellertid inget för den polska eliten. Att jämställa ”tölpen” (cham) med ”herren” (pan) var otänkbart. Och ”folket” kunde knappast stoltsera med någon nationell medvetenhet. Mycket arbete lades ner på att försöka integrera de lägre stånden med borgerskapet och adeln. Man utgick från att enbart ett sådant starkt band kunde skapa en stark, modern och demokratisk polsk nation som framgångsrikt kunde strida för sin självständighet. De polska nationalisterna, som trodde på att bönderna är moraliskt sunda, hängivna katoliker och icke-mottagliga för tidens revolutionstankar, satsade hårt på förbättra livsvillkoren på landsbygden och utbildning för de fattigaste. För att nå ut till massorna skulle man tala enkelt och syntetiskt. Slagorden som ”Polen för polacker” (Polska dla Polaków) och ”polack-katolik” (Polak-katolik eller ”Gud-Ära-Fosterland” (Bóg-Honor-Ojczyzna) skulle hjälpa till att förmedla den (förenklade) nationella tankegången. Så blev den polska nationalismen populistisk.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen

* Piast-dynastin var den första kungaätten på Polens tron och regerade från 900-talet till 1380.
** Jagiellonska ätten 1384–1572.

Nästa avsnitt: Från kampen för självständighet till nationell radikalism >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner