Det förflutna dör inte. Andrzej Stasiuks Östern

Publicerad 2017-11-14

Författaren Andrzej Stasiuk. Foto: Kamil Gubala

Andrzej Stasiuk tar oss i sin nya bok Östern (Ersatz 2017) på en resa i tid och rum. Den här gången besöker vi Östern, men inte som en objektiv geografisk plats utan som ett politiskt och kulturellt universum. Precis som i andra böcker är hans uppfattning av rummet helt beroende av tiden och den mänskliga perceptionen. Därmed är rummet alltid ett föremål för tolkning.

Stasiuk filtrerar östern som rumsbegrepp med det förflutna – det kommunistiska systemet blir här en stämning, ett nostalgiskt minne skapat av vardagens trivialiteter, besöken hos morföräldrarna, vänskapen och de första självständiga eskapaderna. Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det kommunistiska systemet. Därför reser Stasiuk österut, till det Ryssland som var vaggan för den ideologi som formade miljoner människors liv. Hans nyfikenhet för honom även till Kina där kommunismen ”is still going strong” och där den tar sig andra former.

Han tar oss till vanliga människor och landskap som döljer spår av det som förflutit. Långt från det ideologiskt tomma Väst, med sin penningkult och fördummande masskultur. Stasiuk vill komma åt det fördolda, han blandar minnen och intryck från den för länge sedan svunna tiden och från nyss. Det förflutna går in i nutiden, personer och bilder upprepar sig, fraser återkommer. Detta skänker hans prosa rytm och ordning. Stasiuk multiplicerar detta intryck genom att ständigt upprepa tankar, formuleringar och minnen.

Recension
Dorota Tubielewicz Mattsson

Stundvis tror man att boken liknar hans andra böcker och att skildringar av olika platser och människor liknar varandra. Men det är bara en skenbar föreställning. I själva verket handlar det om ett ständigt sökande efter visdom och bekräftelse av att det individuella minnet rinner ut i och blir en del av den gemensamma, kollektiva visdomen. Det förflutna dör inte, tycks Stasiuk vilja säga oss.

Hans berättelse är som ett mantra – konstruktionen med upprepningar – vilket mer än i hans tidigare böcker gör berättelsen till en väl sammanhållen helhet. För första gången låter Stasiuk en allvetande berättare ta ordet. Detta perspektiv från ovan kan vara störande: författaren utger sig för att vara den siste som besitter den ultimata insikten i och förståelsen för den förgångna verkligheten. Till skillnad från vanliga vandrare, som ju behöver hårda fakta om geografi för att nå sin vandrings mål, är vandringen för Stasiuk ett sätt att inte gå vilse i livet och inte att nå ett mål. Därför är detta allvetande perspektiv onödigt, men vem vet: kanske var det författarens medvetna val, ett slags kompass i livet mot strömmen, mot det moderna samhällets många bakhåll, kanske var det helt enkelt en brasklapp för att för en stund återgå till barndomens självklara ordning.

Stasiuk är fortfarande en mästare på att berätta, hans stil präglas av en omisskännlig känsla för det polska språket och ordets melodi som kan vara svår att återge på svenska. Tomas Håkansson har dock lyckats med konststycket att skapa en för svenska läsare väl fungerande översättning av en berättelse om en värld ”som försvann i mörkret”.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket
och litteraturen

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner