Det var lätt att mobilisera svensk opinion för Polen

Publicerad 2015-06-01

En av dem som talade vid återinvigningen av det polska tacksamhetsmonumentet Vita Vitale i Malmö i helgen, var Jan Axel Stoltz, på 19080-talet ordförande i Svenska stödkommittén för Solidaritet med säte i Lund, och styrelseledamot i den den internationella stödkommittén.
Det var Stödkommittén i Lund som tack vare sina kontakter inne i Polen fick fram nyheter om vad som pågick bakom järnridån, och deras presskommunikéer fick oerhört stort genomslag i massmedia.
Nyheter i internationella tidningar inleddes med Lund/Washington (TT-Reuters).

Här följer nu Jan Axel Stoltz anförande.

Jan Axel Stoltz påminde om 1980-talet då han som ordförande i Stödkommittén för Solidaritet såg till att hjälp till oppositionen smugglades in bakom järnridån. Foto: Karolina Larsson Fogel.

Jan Axel Stoltz påminde om 1980-talet då han som ordförande i Stödkommittén för Solidaritet såg till att hjälp till oppositionen smugglades in bakom järnridån.
Foto: Karolina Larsson Fogel.

Första gången jag talade inför en större församling i svensk-polska sammanhang var på Stortorget i Lund en av de sista dagarna i januari 1982.

Vi hade då demonstrerat genom Lunds gator – mot krigstillståndet och militärregimen i Polen, för demokrati och mänskliga rättigheter i Polen, för frigivande av de internerade politiska fångarna.

Jag nämner denna demonstration för att peka på att det inte var svårt att mobilisera svensk opinion för Polen. Vår demonstration var den första i Lunds moderna politiska historia, då alla i kommunfullmäktige representerade partier, inklusive dåvarande VPK, ställde sig bakom och deltog.

I talet på Stortorget vände jag mig också på polska till de polacker som ännu inte förstod någon svenska och som krigstillståndet hade strandsatt i Sverige.

Ett par veckor tidigare hade vi uppvaktat invandrarministern och föreslagit att alla polska medborgare som vid krigstillståndets införande befunnit sig i Sverige, skulle beviljas asyl, och vid tiden för demonstrationen hade regeringen också fattat ett sådant beslut.

När jag säger vi, menar jag den grupp huvudsakligen unga, huvudsakligen polacker, som hunnit bilda Svenska Stödkommittén för Solidaritet. Malmö får ursäkta. Det rör sig mycket om Lund, men vi hade också medlemmar från Malmö.

Det hade börjat med två hungerstrejker i Domkyrkan i Lund strax efter krigstillståndets införande. Vi fick då ett mycket starkt stöd i form av namnunderskrifter och penninginsamling från regelbundna och tillfälliga domkyrkobesökare. De pengar vi samlade in gick i januari till vår första transport av hjälp till Polen.

Vi kallade vår kommitté: stödkommittén för Solidaritet. Men vårt stöd gick till hela den demokratiska oppositionen i Polen.

Vi hade tre huvudpunkter:

* Teknisk och materiell hjälp till oppositionen
* Information till Sverige och världen om händelseutvecklingen i Polen
* Stöd och hjälp till de polska flyktingarna i Sverige.

Den humanitära hjälpen till Polen sköttes huvudsakligen av andra. I vårt fall gick humanitär hjälp framför allt till de internerades familjer. Janina Ahlgren, som skötte det arbetet, har låtit mig ta del brev från hustrur, mammor, familjer till de internerade som fick stöd. Det är en rörande läsning att ta del av deras tacksamhet.

Svenska Röda korset hade en viktig del i den humanitära hjälpen till Polen. På Röda Korsets initiativ gick Postverket med på att paket som skickades till Polen fick gratis porto. Radiohjälpen och stora riksomfattande insamlingar bidrog.

Det är många jag skulle velat se här idag men som inte kan vara här. Några är i Polen – några har återinvandrat – en hel del arbetar – det är fredag eftermiddag – men framför allt vill jag föra fram tre personer som är borta för alltid.

Från Stödkommittén är det Lennart Järn, som efter att ha kört flera framgångsrika transporter med tryckutrustning, kopieringsapparater, fotografisk utrustning och annat blev fast i tullen i Swinoujście och hamnade i fängelse. Efter att regimen flera gånger höjt lösensumman lyckades vi köpa ut honom. Han gjorde en stor insats.

Två som ägnade sig främst åt humanitära insatser vill jag nämna. Den förste, Antoni Wieloch, skapade organisationen Solidaritet med Polens barn och skickade mängder av hjälp just till de polska barnen.

Den andre, Bror Hansson, använde sitt sparkapital för att köpa en skåpbil för att själv kunna köra hjälptransporter till Polen. Åtskilliga var resorna, framför allt till Krakow, som också hedrade honom med hedersmedborgarskap.

Antoni Wieloch och Bror Hansson gjorde mycket stora insatser.

Jag hoppar i tiden: För ca tio år sen deltog vi med vårt material i några utställningar om Solidaritets- och krigstillståndstiden. Vid ett sådant tillfälle fanns den tystlåtne konsulattjänstemannen Gerard Pokruszyński med. Han stod länge och bläddrade i vårt första tryckta album, Wojna z narodem, Kriget mot nationen. Han hade fastnat för en bild, som visade milisens räd mot demonstranter vid Barbakan i Warszawa.

Han letade efter någon på bilden – sig själv.

Jag var med där, berättade Pokruszyński.

Några år senare var Gerard Pokruszyński generalkonsul här i Malmö och tog initiativ till den här skulpturen.

För nu fem år sedan var vi två från vår stödkommitté som inbjudits att delta i konferensen ”Världens hållning till Solidaritetsrörelsen 1980-1989” i Wrocław.

Ett av passen i konferensen ägnades åt Sveriges stöd. Det var inte med litet tillfredsställelse vi fick höra en av värdarna för konferensen, Sverigekännaren och docenten vid Wroclaws universitet Paweł Jaworski, säga, att Sverige hade utmärkt sig positivt i jämförelse med flertalet andra europeiska länder. Stödet från Sverige hade varit betydande.

Oppositionen vann över det kommunistiska Polen. Det polska folket vann, och Polen har genomgått fundamentala förändringar.

En grundbult i vår stödkommittés ideologi var att inte stödja bara en riktning inom oppositionen. Att besluta om Polens framtid och utformning var polackernas egen sak, så länge grunden var demokratisk.

Det var därför en positiv upplevelse att när valresultatet från presidentvalet nyligen blev klart, få höra båda kandidaterna hylla demokratin.

Den avgående presidenten gratulerade vinnaren och önskade honom en framgångsrik presidentur, därför att han önskade Polen väl.

Den tillträdande presidenten tackade alla röstande för att de röstat, inte bara dem som gett honom sin röst.

Båda kandidaterna gav uttryck för idén, att demokratin står över de partipolitiska skillnaderna.

Demokratin har genomsyrat Polen.

Det känns mycket tillfredsställande att till en liten, liten del ha fått vara med och ge ett bidrag till den utvecklingen.

Och tack för att jag fick ge ett bidrag också till dagens program.

Jan Axel Stoltz

Läs också >>

Nyheterna om Solidaritet kom från Östra Mårtensgatan i Lund >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner