Carl-Gunnar Runebjörk arbetade på 70-talet på Svensk-Polska Handelskammaren i Stockholm och samarbetade senare med Solidaritet.
I juli 2011 fick han veta att kommunistregimens hemliga polis lagt upp en dossier på honom. Han får också veta vem som är angivaren.
Cege Runebjörk börjar nu söka sin dossier hos IPN, Nationella Minnesinstitutet i Warszawa.

”Av Carla-Gunnara Runebjörka har jag fått veta ...” står det, sida upp och sida ner i den tjocka lunta som min gamle vän Maciej visar mig. Allt är prydligt skrivet för hand med vacker piktur på god polska, det påminner om en uppsats från realskolan/högstadiet.

Det är i juni 2011 och tidigare på dagen har  min vän Roman skjutsat mig och min fru till stationen – vi var på väg till Maciej. Under bilresan ringer Maciej, och när han får veta att Roman kör oss avbryter han: Roman är inte välkommen här!

– Han bara skjutsar oss till tåget, säger jag lugnande.

På stationen möter vi en upprörd Maciej, som berättar att Roman minsann är hans och min gemensamme tidigare angivare.

Absurt!

Senare plockar Maciej fram denna lunta, sin dossier från den polska hemliga polisens arkiv, dåvarande SB. Där läser jag mitt eget namn. Allt som rapporterats bland annat under kommunismens sista år i Polen, när min vän Maciej engagerade sig fullt ut i Solidarność (Solidaritet). Tillsammans hade vi rest från Sverige till Poznań med tryckeriutrustning och annat nödvändigt för den underjordiska verksamheten 1981.

Jag tar ett par extra vodka vid middagen för att få stopp på torktumlaren i mitt huvud där en trettifemårig bekantskap helt skall omvärderas. Roman, som fungerat som min högra hand under Poznań-mässorna och som levt nära min familj och mina barn, har alltså varit min angivare! Under alla år? Eller bara när kommunisterna började få kalla fötter i Polen?

Absurdare blir det när vi återkommer från Maciej och Roman möter oss på stationen – men vi håller ordning på anletsdragen!

Blev jag förrådd?

Jag måste få veta. Är man förrådd vill man gärna skärskåda förrädaren! Hur gör man? Att Roman dessutom fått en fint betald politisk befattning minskar inte upprördheten.

Får sedan veta att jag själv kan få tillgång till min akt från SB. Hela arkivet har efter kommunismen övertagits av myndigheten IPN, Institut Pamieci Narodowej, (Nationella Minnesinstitutet).

Här börjar jakten på min dossier …

Jag kontaktar IPN, inte bara för att få tag i min dossier utan även för att få intervjua någon ansvarig på IPN om deras arbete. Tid bestäms till 12 juli på IPN:s centralförvaltning i Warszawa.

När jag blir uppringd av sekreteraren för internationella kontakter, Mikołaj Kśiążek, som vill ha mina frågor skriftligt i förväg blir jag fundersam. Tål IPN inte granskning? Kommunismens granskare tål inte egen granskning!?

Men misstänksamheten visar sig varit obefogad när vi träffas. Jag behöver inte vänta nämnvärt för att intervjua IPN:s talesman, Andrzej Arseniuk.

Kwaśniewski sade nej

Nu får jag veta varför IPN inrättades först tio år efter att Stasiarkiven upprättats i tidigare DDR. År efter år motsatte sig dåvarande presidenten Aleksander Kwaśniewski, som själv varit medlem i den sista kommunistregeringen, och hans parti granskning i sejmen. 1998 drevs äntligen dekretet igenom och det beslöts att IPN skulle inrättas. År 2000 började man sammanställa akterna.

Idag har IPN tvåtusen anställda, sexhundra i Warszawa och resten i elva polska städer där det finns appellationsdomstolar. IPN:s
två primära mål är:

l att ansvara för kompensation till dem som orsakats lidande och förtryck när staten förbrutit sig mot mänskliga rättigheter, och att säkerställa att olagliga handlingar begångna av staten mot medborgare inte kan hemlighållas eller glömmas.

l att ansvara för åtal mot brott mot freden, mänskligheten och krigsbrott.

Det är inte så konstigt att det för det mesta tar upp till ett år att få fram en persons dossier. Arkivet rymmer handlingar som papper vid papper är – hur långt? Nej, jag har inte hört fel: nittio kilometer är den sammanlagda längden på allt angiveri, alla rapporter som skrivits om polackerna under kommuniststyret! Det är som bilvägen mellan Uppsala och Södertälje!

Granskningen

1989–90 när SB började få kalla fötter, förstörde man så mycket man kunde av akterna – man räknar med att tjugofem till trettio procent av arkivmaterialet tillintetgjordes. Ändå återstår nittio kilometer!

År 2007 inrättades IPN:s ”Vetting Office” (granskningskontor) med uppgift att nagelfara alla personer, som innehar eller söker offentliga ämbeten. Man får avge en sanningsförsäkran ”vetting declaration”, där man svär sig fri från inblandning i angiveri och annat komprometterande. IPN prövar sedan om uppgifterna är korrekta. Om ”vetting declaration” inte stämmer, går ärendet till domstol. Blir man fälld publiceras alla uppgifter och man kan glömma alla nuvarande/framtida offentliga uppdrag. Situationen förändras för dem som tidigt erkänt att de samarbetat med SB. IPN:s aktiva verksamhet riktas alltså mot offentliga personer efter anmälan från personer som lidit skada på grund av kollaboratörerna.

När jag själv efter intervjun får hjälp med att skriva i ansökan för min dossier konstaterar jag att IPN verkar fylla sin uppgift. Folk kommer hela tiden till expeditionen med anmälningar om angiveri och anklagelser om belastade ämbetsmän samt för att söka sina egna akter och sedan med IPN:s
hjälp driva process för upprättelse och eventuellt skadestånd.

Varför?

Vad drev min närmsta polske vän att bli angivare, frågar jag mig envist. Att han dessutom inte tvingats till angiveri, att SB inte haft hållhakar på honom, utan frivilligt varit ”spitzel” (spion) gör min  undran än större: Var det pengar, inflytande eller bekräftelse, som drev Roman? Han ringde för övrigt i somras och ville hälsa på mig på mitt lantställe i Småland. Jag blev (dessbättre?) tvungen att besöka min gamla mor i Sundsvall, så det blev det inget möte. Vet fortfarande inte om jag skall konfrontera honom med vad jag vet.

Som avskedspresent från IPN får jag ”Årets sällskapsspel 2012 Kolejka (Kö)”, där man får lära sig köa för allt i gammal god kommunistisk retrostil. Kanske något att distrahera sig med när man blir nostalgisk eller inte kan tränga in i angivarens huvud?

Fotnot: Maciej och Roman heter i verkligheten något annat.