Låt mig få städa klart, skriver Kjell Albin Abrahamson och låter kvasten gå i sin nya bok.

Jag vill vara en sten i kommunisternas sko, skriver Sveriges Radios mångårige Östeuropakorre, Kjell Albin Abrahamson i sin nya bok. Vänstern i Sverige är aningslös och ser inte vad kommunismen betytt i för dem, som stängts in bakom järnridån och förvägrats rätten att tänka själva.

Det barn som dog av svält i Gulag är lika mycket värt som det som brändes upp i Auschwitz, skriver Kjell Albin Abrahamson.

Gunilla Lindberg anmäler Låt mig städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister.

Kjell Albin Abrahamson

Låt mig få städa klart!
Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister.

Hjalmarson & Högberg 2014.

Kommunismens brott diskuteras alldeles för lite, menar Kjell Albin Abrahamson i sin senaste bok, Låt mig få städa klart. Han tar på sig uppgiften att klargöra varför det är så viktigt att inte glömma bort kommunismens offer, som är så många gånger fler än nazismens. Det barn som dog av hunger och kyla i Gulag var inte mindre värt än det barn som brändes i Auschwitz ugnar.

Abrahamson har under sina år i bland annat Polen kunnat se det som så många tycks finna ointressant. Hur fruktansvärda konsekvenserna var för de människor som stängdes in bakom järnridån och förvägrades rätten att tänka själva. Hur kommunismen vanställde folk – är det märkligt att Ryssland präglas av fattigdom, maffiavälde och korruption när de som idag bygger landet formades under kommunismen?

Det finns en aningslöshet i svenskt kulturliv vad gäller kommunismens verkliga innehåll, menar Abrahamson, och den vill han belysa.

Rent konkret gör han det genom att gå igenom Vänsterpartiets historia från starten för hundra år sedan till idag. Han ger exempel på deras sätt att resonera, och hur de senare, C.-H. Hermansson, Lars Werner, Gudrun Schyman, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt, på olika sätt försöker tona ner det faktum att de faktiskt är hårdföra kommunister.

De internationella kommunistiska storheterna – Lenin, Stalin, Trotskij och Mao – har mycket på sina samveten i fråga om mänskligt lidande, hänsynslöshet. Man ska veta att Lenin inrättade koncentrationsläger före Hitler och att Stalin mördade hundratusentals judar före Auschwitz. Hur kan kända kulturpersonligheter som Maj Sjöwall och Jan Guillou se det som hedersamt att få Jan Myrdals Leninpris, undrar Abrahamson.

Och hur kan partier som värnar om miljön – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ha missat de ekologiska katastroferna i Ryssland? Hur kan partier som är uttalade feminister låta bli att stödja ryska Pussy Riot och ukrainska Femen?

Bokens titel syftar på ett uttalande av författarens farmor Anna, som var städerska på Stadshuskällaren i Östersund. Hon fick lite extra betalt när herrarna i matsalen spydde ner toaletten.

”Om någon försöker tränga sig in säger jag vänligt men bestämt: Låt mig få städa klart först.”

Jag ser lite symbolik i det här barndomsminnet – Kjell Albin Abrahamson vill städa ut kommunismens kräklukt och visa vad den egentligen står för.

Den röda aristokratin lärde mig vad klassamhälle är, skriver Abrahamson efter många år i det kommunistiska Östeuropa.

Ibland blir man lite matt av hans frenesi, men det är ingen tvekan om att Kjell Albin Abrahamson talar om det som ligger honom mycket varmt om hjärtat.

Sedan skulle jag gärna vilja ha ett register längst bak i boken – både vad gäller personer och händelser i kommunismens historia. Och även om jag förstår poängen i att notera artiklar och böcker efter varje kapitel så saknar jag en litteraturlista längst bak.

Gunilla Lindberg