Ett ögonblick Agnieszka Lukasiak …

Publicerad 2005-11-23

I sin nya film visar Agnieszka Lukasiak det nya samhällets bortglömda – fattiga människor med mycket små möjligheter att skapa ett bra liv.

lovande ung svensk-polsk dokumentärfilmare. Du har just börjat visa din nya film Bortglömda för publik, och fått lysande recensioner: ”storartat och unikt” skriver t ex Göteborgs-Posten.

– Ja, den har fått bra recensioner, och det är meningen att den ska tävla på ett antal festivaler, med start i Cannes.

Vad kan du berätta om filmen?

– Den handlar om två flickor, Ania och Gosia, som trots fattigdom och misär försöker skapa sig ett värdigt liv, den visar den riktigt fattiga sidan av det moderna Polen där misären är ett faktum för många, trots det ekonomiska uppsvinget efter kommunismens fall.

– Jag visste att jag ville göra en sådan film. Om dem som har glömts bort av det nya systemet. Under kommunisttiden levde man inte gott, men man svalt inte. Sedan kom råkapitalismen – en del klarar sig bra, men många lever i ren misär. Folk svälter. Detta händer mitt i Europa, i EU, nu.

Hur fick du tag i dina medverkande?

Agnieszka Lukasiak.

– Jag åkte runt och pratade med folk, jag träffade massor av tjejer i samma sits – unga, arbetslösa, fattiga, som ville till Warszawa för att skaffa sig ett jobb och en framtid. Jag hittade dem i ett gammalt kolchos-område. De bodde i en grå betongkoloss – åkrarna runtomkring ligger leriga och tomma, uppköpta av utländska företag som ska bygga så småningom.

Bortglömda är en dokumentärfilm – eller?

– Nja, det är svårt att stoppa in filmen i ett fack – egentligen är det ingen dokumentär, men ingen spelfilm heller. I en dokumentär låter man folk berätta vad som har hänt och visar det. En spelfilm kan bygga på verkliga händelser, men gestalterna spelas av skådespelare som har sina repliker. I en dramadokumentär spelas rollerna också av skådespelare, med repliker och regi. Inget av de tre alternativen stämmer riktigt.

– Min film skildrar en värld som är verklig för många många flickor i Polen. Huvudpersonerna agerar sina liv. Men det är jag som styr: jag valde huvudpersonerna, Ania och Gosia, jag såg till att de kom till Warszawa (en av dem liftar, den andra tjuvåker på tåget). Jag letade upp Johanna och Natalja och sammanförde dem med huvudpersonerna. Alla samtal är egentligen intervjuer: jag ställer frågor och de svarar. Till och med i bikten är det så. Mina frågor är bortklippta, så i filmen blir det som samtal mellan dem. Och deras reaktioner är äkta, de reagerar på en riktig situation. Ta scenen där Gosia dansar på porrklubb: kunden kräver sex för pengarna, och Gosia protesterar.

Kunden var en bekant till mig, som jag placerade där – jag skulle aldrig utsätta henne för risken att fara illa när vi filmade. Men det visste inte Gosia – hennes reaktioner är helt autentiska. Så dokumentär eller spelfilm – jag vet helt enkelt inte riktigt. Jag har styrt filmen genom att jag arrangerar situationer. Men Anias och Gosias reaktioner är ju dokumentärt registrerade.

Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner