Fjärran från Piotrkowskagatans palats

Publicerad 2019-11-07

Turisten i dag beundrar med häpnad de palats som de gränslöst förmögna textilmagnaterna lämnade efter sig i Łódź centrum. Men staden bär på ett tragiskt minne, den fattiga stadsdel där Europas näst största getto fanns och vars invånare gick under i förintelselägrens krematorier.

Radegast var uppsamlingsplats för judarna i Łódź. Här tvingades de in i boskapsvagnar för transport till lägren.

När nazisterna anföll Polen bodde i Łódź ca 160 000 judar, vid sidan om Warszawa den största judiska befolkningen i de annekterade områdena. I december 1939 skrev Friedrich Übelhör, landshövding i Kalisz, ett memorandum att ett getto skulle inrättas i Łódź – men han avslutade sin skrivelse: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittsamma abscess” (citerat efter Steve Sem-Sandberg*).

Hitlers officiella plan var än så länge att Europas judar skulle samlas i ett reservat, t.ex. till den judiska autonoma republik som sedan början av 30-talet fanns på sovjetiskt område i Centralasien- eller till Madagaskar (!).

Ännu så länge gick den nazistiska planen alltså ut på att isolera judarna i ett reservat – metoder för den ”slutgiltiga lösningen”, att helt exterminera Europas judiska befolkning, fastställdes först på Wannsee-konferensen i januari 1942.

Gettot inrättas

De nazistiska myndigheterna taggtrådsinhägnade ett fyra kvadratkilometer stort område. Det var en arbetarstadsdel bebodd av ca 60 000 judar. Även den judiska befolkningen i andra delar av Łódź (Litzmannstadt under nazitiden), ca 100 000, förvisades dit. Gettot delades av två spårvägslinjer, taggtrådsinhägnade och till vilka endast arier (dvs. tyskar och polacker) hade tillträde. Kommunikationen löstes med bevakade gångbroar. 

Gångbro över en av spårvägslinjerna.
Foto: Holtfreter, Wilhelm, wikipedia

Gettot som ”produktionsenhet”

Gettot skulle vara ”självstyrande” genom att ett ”Judenrat” efter förhandling med nazisterna bestämde allt från ekonomi, folkbokföring och skolor (fram till 1942) till sjukvård och ordningsmakt (judisk polis, domstol och fängelse) Men detta ”Judenrat” med judeäldsten Mordechaj Rumkowski som chef hade sedermera också att upprätta listor över personer som skulle deporteras när naziregimen började transportera judar till förintelselägren.

Gettot skulle vara självförsörjande genom produktion för naziregimen. Uniformer, persedlar, vapendelar och ammunition tillverkades för 170 nazityska företag, med tiden blev återvinningen av kläder från avrättade och stupade och beslagtaget bohag från den judiska befolkningen viktig. För produktionen erhöll gettot medel för en knapp livsmedelsförsörjning. 

Gettot växer och reduceras

Till gettot förvisades judar från rikstyska områden, från Prag och från olika länder i Europa och hyste med tiden ca 200 000 människor. Hunger och sjukdomar härjade och likkärrorna till den stora judiska begravningsplatsen blev en daglig syn.

Tunneln och krematorieugnen, minnesmärke vid Radegast (proj. Czesław Bielecki).
Foto: G. Lindberg

1941 kom de första kraven på reducering av gettots befolkning med
20 000 personer. Efter förhandlingar gick Rumkowski med på att barn under 10 år och icke-arbetsföra personer skulle deporteras och vädjade i ett flammande tal till föräldrarna att lämna ifrån sig sina barn och åldringar. Hans vision (eller den vision han ville förmedla) var att om gettot kunde fortsätta att fullfölja sina åtaganden gentemot nazisterna skulle åtminstone en del av dess invånare kunna räddas tills sovjet-
armén kom som befriaren. Huruvida han insåg att de deporterade skulle gå under i förintelsens maskineri – eller bara vidarebefordrade nazisternas försäkran om att det är fråga om en överflyttning österut till andra läger – det lär vi aldrig få klarhet i. 

I november 1941 inrättades det romska gettot (”ett getto i gettot”) för ca 5000 romer och sinti från Österrike och Ungern. En tyfusepidemi bröt ut i det minst sagt vidriga romska gettot (inga latriner, ej heller kokmöjigheter) och invånarna deporterades redan efter ett knappt halvår till förintelselägret i Chełmno nad Nerem.

Monument över barngettona (proj. Jadwiga Janus och Ludwik Mackiewicz).
Foto: Adam Jones, wikipedia.

Nya avdelningar kom till. I september 1942 ett ungdomsförvar för föräldralösa barn (föräldrarna avrättade? stupade?). I slutet av 1943 SS ungdomsförvar för polska barn, på polska kallat Obóz dzieci polskich (och märkligt nog okänt i Polen ända fram till 1971). I närheten fanns också en institution för polska ungdomar som valts ut för germanisering.

Gettot reduceras och stängs

Efter att den slutgiltiga lösningen, förintandet av Europas judar, proklamerats i januari 1942 återkom ständiga krav på deportering av gettoinvånare, först till förintelselägret i Chełmno nad Nerem (ty. Kulmhof), senare till  Auschwitz-Birkenau. Den nazistiska sidan bestämde veckokvoter som om de inte uppfylldes av juderådet ledde till minskning i den redan otillräckliga livsmedelstilldelningen.

När sovjetarmén ryckte allt närmare evakuerades gettot successivt och när den kom den 17 januari 1945 var endast ett upprensningskommando på ca 800 människor kvar. Sammanlagt beräknas mellan 4000 och 5000 ha överlevt gettot i Łódź –
merparten genom att fly österut.

Station Radegast 

Radegast-stationen var den enda ingången till gettot. Via Radegast transporterades judar till gettot från andra delar av Europa, här fick gettot sina förnödenheter och här packades judar in i boskapsvagnar för transport till förintelselägren.

Stationen är idag bevarad som ett minimuseum med unika bilder och oändliga namnlistor över transporterade till krematorierna – tre autentiska boskapsvagnar, sådana som förde de evakuerade till gaskamrarna, står på spåret. Från stationen leder ett konstverk i form av en 100 meter lång tunnel med dunkel belysning och namnlistor på väggarna till en stiliserad krematorieugn med skorsten.

Gettot idag

Intill Radegast finns den största judiska begravningsplatsen i Europa där 230 000 (ca 45 000 från gettot) har begravts sedan 1911. Området närmast intill som var trädgårdsmark med trähus fram till gettots tid har bebyggts med industrier och villor. Det f.d. gettot är idag en stadsdel med få spår av sitt förflutna. På platsen där gettot för föräldralösa barn fanns står ett minnesmärke. Huset där gettot för romska barn var inrymt under sin korta existens har fått en minnestavla och en tillbyggnad med namnet ”Den romska smedjan” (Kuźnia Romów).

Rumkowskis eftermäle

Mordechaj Rumkowskis plan att gettoinvånarna genom hård disciplin och träget arbete för naziregimen skulle kunna överleva tills sovjetarmén nådde fram lyckades inte. Rumkowskis diktatoriska sätt att utöva makt i lägret är mycket omtvistat. Många har anklagat honom för kollaboration med naziregimen. Samtidigt kan man göra ett tankeexperiment: Sovjetarmén gjorde stando i utkanten av Warszawa i augusti 1944 och lät nazitrupperna slå ner Warszawaupproret och systematiskt utplåna stadens kärna – för att tåga in i staden först i januari 1945. Vilket skulle Rumkowskis eftermäle ha blivit om sovjetarmén fortsatt sin framryckning fem månader tidigare och befriat gettot i Łódź innan nazisterna hunnit genomföra sina sista masstransporter till förintelselägren. Skulle han månne ha framstått som den som med sin samförståndsvilja räddat hundratusentals judar från förintelsen?

Terho Paulsson

Läs också Gunilla Lindbergs artikel Film och textil har gjort Łódż berömt >> http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/film-och-textil-har-gjort-lodz-beromt/

*Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Łódź (2009) ger en minutiöst faktaunderbyggd skildring av tillvaron i Łódż getto.

På webben: Litzmannstadt Getto (www.lodzgetto.pl) 

Sök i webb-Bulletinen