Författare skriver brev

Publicerad 2017-01-10

Författaren Bruno Schulz. Foto: wikipedia.

Bruno Schulz räknas som en av Europas stora modernister men är ändå en måttligt välkänd författare. Hans två böcker, de originella Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset, är båda tidigare översatta till svenska.

Schulz var en flitig brevskrivare och nu har också ett urval av hans brev förtjänstfullt valts ut och översatts av Emi-Simone Zawall och getts ut på förlaget Glänta. Boken, Bruno Schultz. Brev, essäer, noveller, avslutas med ett par essäer och noveller, exempel på hur Schulz hanterade språket som författare. Egentligen hade han för avsikt att bli konstnär, i boken finns också ett antal av hans ganska särpräglade teckningar och grafiska blad. Så småningom övertalades han emellertid att skriva och breven ses på många sätt som hans övning i konsten att uttrycka sig litterärt.

Tyvärr har stora delar av Bruno Schulz korrespondens gått förlorade, bland annat breven till fästmön Józefina Szelinska, poeten Debora Vogel, författaren Zofia Nałkowska och flera andra som hade stor betydelse för honom.

Många av de nu översatta breven skrevs efter publiceringen av Kanelbutikerna 1933. Schulz tog kontakt med olika kulturpersoner och bad om stöd och hjälp med marknadsföringen. Ofta inleder han med ursäkter för att han inte har skrivit på länge och uttalar sig uppskattande om adressaternas egna verk. Han hoppas att kontakten ska kunna fortsätta även om han på grund av sin depression har svårt att skriva.

En annan sida visar han i brevväxlingen med den forne studiekamraten Zenon Waśniewski, som ger ut en litterär tidskrift och gärna vill publicera texter av Schulz. Även här uppehåller han sig vid sin skrivvånda, nedstämdhet och oförmåga, men berättar också lite om sitt privatliv – han är missnöjd med att tvingas försörja sig som illa betald tecknings- och slöjdlärare i Drohobycz; en bror dör, en syster blir änka och behöver ekonomisk hjälp. Med tiden skriver han också mycket litteraturkritik, noveller och korta stycken till litterära och andra tidskrifter, texter som inbringar lite pengar och håller hans namn levande i den litterära världen.

I en brevväxling med Witold Gombrowicz, initierad av tidskriften Studio, där den också publicerades, blixtrar det plötsligt till – Gombrowicz inleder med att befordra ett förklenande uttalande om Schulz, formulerat av en läkarhustru under en bussresa. Gombrowicz utmanar vännen Bruno med omdömet – vad gör du med det här? Schulz tänder på alla cylindrarna och häver ur sig en lång drapa där han ganska vildsint slår tillbaka. I förbifarten tillintetgör han läkarhustrun totalt. Det kanske inte var så märkligt då, men idag gör det ett mycket föraktfullt intryck.

Breven till fästmön finns inte kvar, men han skriver till andra om henne – han tycker om att hon älskar honom så mycket, och han tycker inte om att vara ensam. Hon bor i Warszawa – han uppmanar vänner att ta kontakt med henne och förebrår dem när så inte sker. Inför vigseln anstränger han sig att hitta någon i Schlesien som han kan skriva sig hos – hon är katolik och han är jude, kompromissen blir att gifta sig borgerligt och det är lättare i Schlesien. Nu blev det ingen vigsel, fästmön tappade intresset.

Under flera år korresponderar Schulz med Romana Halpern, som arrangerade litterära aftnar där han också fick vara med. Där träffade han många av tidens litterära polska storheter, dit han själv nu också började räknas. I breven talar han om sin tilltagande ensamhet, umgås med ingen, får inga brev. Han talar om sin hälsa och oroar sig för hennes, han ber om hjälp med förberedelserna inför en resa till Paris, kontakter, adresser, tips.

Varje brevvän presenteras, och det är sorgligt att se hur många av dem som mördades under kriget, av nazister eller ukrainsk milis. Själv gick han samma öde till mötes, 1942 sköts han ner på gatan av en tysk officer.

Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner