Artur Szulc.
Foto: Jonas Pettersson.
Historikern Artur Szulc, välkänd för Bulletinens läsare, har bl.a studerat polsk 1900-talshistoria vid universitetet i Gdańsk. Han har tidigare gett ut flera böcker om Polen under andra världskriget och han skriver regelbundet i tidskrifter som Allt om historia.
Hans intresse för historia föddes när han som tolvåring fick ta del av sin mormors berättelse om krigsåren. Artur Szulc arbetar i dag för Försvarsmakten.
Artur Szulc senaste bok I skuggan av Auschwitz, Förintelsen 1939—45, utgiven av förlaget Historiska Media, bygger både på nyare historieforskning och på omfattande studier av vittnesmål, ögonvittnesskildringar och arkivmaterial. Szulc ger oss en inblick i hur Förintelsen, denna mordorgie utan motstycke, stegvis växte fram.
Han beskriver också ingående och åskådligt vad som tilldrog sig i de nazistiska koncentrationslägren Stutthof (Stutowo) och Majdanek och i förintelselägren eller dödsfabrikerna Bełżec, Sobibór, Treblinka och Chełmno, som var det första förintelselägret. Någon svenskspråkig bok om dem har inte funnits tidigare. Han frilägger också orsakerna till att de här lägren byggdes. Medvetet sysslar han mindre med Auschwitz men behandlar dess avgörande roll i utrotningen.
Stundtals är det fasansfull, outhärdlig läsning, även för den som länge vetat om nazisternas planmässiga utrotning av judar och romer och oppositionella. Miljoner människor sköts till döds, gasades ihjäl eller gick under av utmattning, svält och sjukdomar; folkmordet tog många former.
En fråga som diskuterats mycket är vad omvärlden visste om nazityskarnas framfart i Polen. Redan 1940, ett år efter krigsutbrottet, publicerades artiklar i amerikansk press om systematiska förföljelser och trakasserier av polska judar och om judar som föstes ihop i getton. Och följande år rapporterade New York Times att tusentals judar hade mördats i östra Polen och Ukraina. I svensk press rapporterades om ”utrotningskriget mot judarna” i oktober 1942. Det fanns alltså länge i västvärlden kunskap om det pågående folkmordet, och Szulc frågar sig varför så lite gjordes och vad man kunde ha gjort för att stoppa tragedin. Det räcker inte att veta, man måste också försöka handla.
Artur Szulc framhåller att Förintelsen inte får ses som ett ”mysterium”, som något obegripligt, irrationellt eller ologiskt. Och han sätter in Förintelsen i ett kronologiskt, geografiskt och idéhistoriskt sammanhang. Man bör granska de nazistiska förövarnas ideologiska drivkrafter: deras idéer om den ariska eller germanska rasens överlägsenhet, deras antisemitism, deras förnekande av alla människors lika värde och deras kamp för ”tyskt livsrum”. I åratal trummade nazipropagandan in bilden av judar och romer och slaver som ohyra, parasiter eller undermänniskor. Det ledde så småningom till att den ideologiskt övertygade nazisten tyckte sig kunna utplåna vissa kategorier av människor utan att känna ansvar för sina illdåd. Nazisterna fortsatte ihärdigt med sin utrotning ända till slutet, när det stod klart att kriget var förlorat.
Bo Bergman.
Szulc bok är en utmärkt källa till kunskap om ett av de grövsta brotten mot mänskligheten som begåtts. Vi måste minnas dessa barbariska grymheter och försöka rusta oss mot hotet om nya folkmord.
Men under de senaste årtiondena har etnisk rensning, folkmord och andra brott mot mänskligheten kunnat fortgå utan att omvärlden, trots medvetenhet och kunskaper, kunnat eller velat ingripa.
