webbBulletinen fortsätter idag serien om den polska nationalismen. Tisdagens avsnitt handlar bl.a.om Roman Dmowski, den polska nationalismens fader (1864-1939).

Den polska nationalismen.

Del 2. Från kampen för självständighet till nationell radikalism

Den polska nationalismens fader, Roman Dmowski.
Foto: wikipedia.

Den polska nationalistiska rörelsen utgörs av flera politiska fraktioner som alla åberopar sig på den nationella gemenskapen. Dess rötter sträcker sig till tiden för Polens delningar i slutet av 1700-talet, och i synnerhet till slutet av 1800-talet. Den polska nationalismens första organiserade uttryck var Liga Polska (Polska Förbundet) som bildades i Schweiz 1887. Dess främsta uppdrag var att skydda polackerna mot aktioner från ockupationsmakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern, som skulle skada ”polskheten”.

Dorota Tubielewicz Mattsson

På längre sikt ville man integrera patriotiska aktioner samt bekämpa polackernas apati och ovilja att ägna sig åt frihetskamp. Liga Polska gav ut tidskriften Głos (Rösten) som bidrog till att utforma den polska nationalistiska ideologin och som skapade termen ”allpolskhet” (wszechpolskość). ”Allpolskheten” stod för att människor ur samtliga samhällsskick skulle förenas i nationell gemenskap och utgick från idén om att bygga upp ett nytt Polen inom ramen för de forna gränserna. Man såg Tyskland och inte Ryssland som det största hotet och kunde därför avstå från de östra territorierna (där banden till polskheten var svaga). Istället förespråkade man ett Piast-Polen* där gränserna skulle dras kring axeln: Sląsk (Schlesien) och Pomorze (Pommern). Man accepterade därmed en konflikt med Tyskland. Dessa tankegångar togs senare upp i Narodowa Demokracjas (Nationell Demokrati) program.

Piast-Polen skulle vara grunden för det nya Polen. Karta: wikipedia.

Sekelskiftet var tiden då Nationell Demokrati växte sig starkt. Den konservativa och nationalistiska pressen var aktiv och tongivande. Före Första världskriget fokuserade det konkreta arbetet på utbildning av bönder och arbetare. Det gällde i första hand att politiskt aktivera de missgynnade samhällsklasserna och stärka deras polska identitet.

Den konservative tänkaren Roman Dmowski (1864-1939) är den polska nationalismens främsta förgrundsgestalt. Han ville utforma grunderna för en nationell gemenskap för polacker som efter Polens tre delningar i slutet av 1700-talet levde i tre olika stater. De skulle bli utgångspunkten för en framtida stark nationalstat. I sin bok Myśli nowoczesnego Polaka (Den moderne polackens tankar) från 1903 presenterade han sitt program i vilket han utgick från nationen som en gemenskap förenad av tro och språk och vars mentalitet och medvetande formats av språket och den gemensamma traditionen och kulturen. Till en början var han kritisk till kristendomen och ansåg att dess moraliska dogmer strider mot ”sund nationell egoism”. Senare insåg han vilken roll kyrkan och katolicismen spelade för polackerna. ”Katolicismen är inget tillägg till polskheten (…), den är dess essens. Att försöka skilja nationen från religionen och kyrkan är att förstöra nationens innersta väsen”, skrev han då. Han följde och beundrade de växande nationalistiska rörelserna i Italien och Tyskland.

Det var också Dmowski som utformade den antisemitiska ideologin i Polen. Han delade katolska kyrkans antisemitiska åsikter och såg judarna som grunden till en antikatolsk konspiration som även kommunister, socialister, frimurare, liberaler och protestanter deltog i. Polens delningar skyllde han på judarna. Han såg judarna som allierade med Tyskland och som ett oönskat och osäkert inslag i landet. Därför motsatte han sig att de assimilerades.

Som traditionalist motsatte han sig också socialismen och liberalismen som han såg som för Polen främmande ideologier. Liberalismen var i hans ögon relativistisk, okristen och alltför kapitalistisk. Socialismen var också farlig då den strävade efter att störta den traditionella samhällsordningen och därmed hotade nationens existens.

Dmowski tonade ner sina självständighetssträvanden inför Första världskriget. Men redan 1916 började han åter skissa planer för ett nytt självständigt Polen. 1917 stod han i spetsen för Polski Komitet Narodowy (Polska nationella kommittén) som erkändes av väststaterna som den officiella representanten för det polska folket. Dess uppgift var att återuppbygga den polska staten. Dmowskis diplomatiska verksamhet i Väst blev central för utformningen av det nya Polen och dess gränser. Det var faktiskt Roman Dmowski som den 20 juni 1919 undertecknade Versailles-traktatet och som därmed ånyo satte Polen på Europas karta.

Nationell Demokrati blev under mellankrigstiden en viktig politisk faktor och den största oppositionella politiska fraktionen. Till en början tolererade man Józef Piłsudskis styre. Men med tiden blev det alltmer uppenbart att nationalisterna ogillade att de som opposition saknade en stark majoritet i parlamentet. Detta ledde till en radikalisering av Nationell Demokrati. Med Piłsudskis statskupp i maj 1926 berövades nationalisterna all makt och deras politiska verksamhet reducerades till tandlösa protester i parlamentet. De främsta oppositionspolitikerna fängslades i Brześć och nationalistiska tidskrifter censurerades. Nu började nationalisterna söka efter lösningar utanför parlamentet.

Obóz Wielkiej Polski (Storpolska lägret) bildades och man talade helt öppet om att med våld störta regeringen. Militaristiska inslag började dyka upp. OWP anknöt i mångt och mycket till det italienska fascistiska partiet och det var därifrån man hämtade den ”romerska hälsningen”. Den spreds fort bland medlemmarna. Drömmen om ett väpnat maktövertagande samt politikens militarisering låg i tidens anda.

Även den allt mer negativa inställningen till minoriteter, och framför allt till den judiska minoriteten, vittnade om nationalisternas radikalisering. Man skyllde på att de judiska organisationerna 1907 påbörjat en politisk bojkott av polackerna (t.ex. genom att bojkotta polska läkare). Detta blev en förevändning för att sluta se judarna som grannar, vänner och medpolacker. Istället blev de farliga konkurrenter och fiender som utgjorde ett hot mot Polen och polackerna. Därför pläderade man för en bojkott av judiska affärer, man ville att studenter med judisk bakgrund inte skulle sitta tillsammans med studenter med katolsk bakgrund, vilket ledde till att universiteten inte borde anta ”främmande element” och därmed underlätta en klassresa som i sin tur skulle urholka den intellektuella elitens ”polskhet”. Man hävdade att judiska studenter, som ibland utgjorde 30-50 % av alla studerande, tog platserna från polska ungdomar ur de missgynnade klasserna och omöjliggjorde därmed en förbättring av deras materiella villkor. OWP organiserade våldsaktioner mot judarna. Man såg det som en protest mot makthavarna som man menade skyddade den judiska minoriteten och missgynnade polackerna. Samtidigt underblåste man de polsk-judiska konflikterna.

Nationell Demokrati såg sig själv som en reformistisk rörelse vars syfte var att organisera ett nät av bildnings-, självhjälps- och självförsvarsorganisationer med starka ideella band till den nationalistiska rörelsen. Verksamheten var mest framträdande på landsbygden där man med hjälp av lokala aktivister och präster organiserade kyrkokörer, kvinnocirklar etc. Till synes långt från politiken kunde man övertyga människor till den nationalistiska ideologin.

ND bildade också paramilitära organisationer som skulle skydda polackerna mot den kommunistiska revolutionen och anarkin. En av dem var den på senare tid återupplivade Młodzież Wszechpolska (Allpolsk ungdom) som skulle verka bland ungdomar, framför allt på de högre skolorna. Det handlade om att skola den polska ungdomen i nationalistiska idéer och att begränsa judarnas rätt att studera. Med tiden blev det vanligt med antisemitiska uttalanden och våldsaktioner mot de judiska studenterna, som motiverades med antingen att kristna lik användes av judiska medicinstuderande vid obduktionsövningar, att judiska elever kränkte de kristna elevernas religiösa känslor eller att studieplatserna berövades polska ekonomiskt missgynnade studenter.

Lika många var förevändningarna för att föra antisemitiska diskussioner i den nationalistiska pressen. ND var medvetet om pressens opinionsbildande roll. Förutom den redan nämnda veckotidningen Głos som blev forum för många kända polska författare (däribland Nobelpristagarna Władysław Reymont och Henryk Sienkiewicz) bör Prosto z mostu (Rakt på sak) nämnas; en tidskrift som fått en föga ärorik men bestående plats i den polska litteraturhistorien för sina antisemitiska påhopp på författare och konstnärer.

Under senare delen av 1930-talet skedde en vidare radikalisering av den polska nationalistiska rörelsen. Trots Dmowskis missnöje bildades flera separata organisationer, däribland Obóz Narodowo-Radykalny (National-Radikala Lägret). Det paramilitära ONR betonade sin ”ungdomliga” karaktär och sin antisemitism. Man attackerade judiska affärer, man organiserade marscher och demonstrationer. Några terrordåd under senare delen av 1930-talet var deras verk. Till följd av sin ideologiska extremism förbjöds organisationen som dock fortsatte att verka utan sina ledare. Organisationen hade två parallella strukturer: den ena verkade öppet och lät ungdomsorganisationen dra till sig myndigheternas och pressen uppmärksamhet. Den andra verkade i det fördolda och hette Organizacja Polska (Organisation Polen). Denna konspiratoriska struktur skulle fatta politiska beslut och utforma de ideologiska ramarna och bestod av den nationalistiska rörelsens intellektuella elit. Som mest hade ONR runt femtusen medlemmar.

Den 2 januari 1939 dog Roman Dmowski och de polska nationalisterna förberedde sig på det kommande kriget med glädje, eufori och tro på en snar seger.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen

* Mieszko Piast var den som på 900-talet enade Polen, och hans söner utvidgade det till vad man idag kallar Piast-Polen.

Del 1: Från adelsrepubliken till den populistiska nationalismen >>

Nästa avsnitt: