Från motståndskamp till den demokratiska oppositionen

Publicerad 2018-02-09

Under kriget började de nationalistiska grupperingarna samarbeta med den underjordiska Hemmaarmén. Inför Warszawaupproret ställde sig nationalisterna tveksamma till att det skulle lyckas. Många gick emellertid över till Hemmaarmén, och efter krigsslutet fortsatte de som partisaner i kampen mot Sovjet och kommunisterna. De blev de fördömda soldaterna, ”żołnierze wyklęci”.
Dorota Tubielewicz Mattsson fortsätter sin serie om den polska nationalismen.

Den polska nationalismen. Del 3

Från motståndskamp till den demokratiska oppositionen

Ur filmen Historia Roja som handlade om en av de fördömda soldaterna.

Drömmen om en snar seger över Tyskland dog snabbt när Ryssland 1939 anföll Polen från öster. Ockupationen och terrorn kom nu från två håll: den tyska och den sovjetiska. Roman Dmowski och hans Nationell Demokrati (ND) har alltid sett Tyskland som det största hotet och Sovjet och kommunismen som ett hot mot ”polskheten” och nu bekräftas det. Trots den inre splittringen gick nationalisterna samman och ställde upp till kamp mot ockupanterna. Man bortsåg ofta från de ideologiska skillnaderna och samarbetade om än motvilligt med andra underjordiska organisationer, bland annat Hemmaarmén som ju hade sina rötter i Piłsudskis förhatliga regeringspartiet före kriget.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Resultatet av detta samarbete blev NSZ (Narodowe Siły Zbrojne – De Nationella väpnade styrkorna), en militär organisation som bildades i september 1942 när nationalistiska organisationer gick samman med Hemmaarmén. NSZ skulle framför allt kämpa för att befria landet från ockupanterna, behålla den östra gränsen från tiden före 1939 samt upprätta en ny västgräns vid floderna Odra och Nysa, i överensstämmelse med nationalisternas önskan att skapa ett Polen med dess ursprungliga gränser från tiden för Piast-dynastin. Man framhärdade dessutom i den nationalistiska förkrigspolitiken: ambitionen att skapa en decentraliserad stat med starka självstyrande regioner, att stärka presidentens och senatens makt, att stärka familjens ställning i samhället, att skapa ett utbildningssystem som skulle vila på den katolska etiken och slutligen bilda en polsk katolsk stat samt en nationell armé som skulle försvara den nationella gemenskapen mot såväl Tyskland som Sovjet.

Bildandet av NSZ möttes dock av kritik och motstånd. Många fruktade de nationalistiska idéerna som de kände från mellankrigstidens hårda ideologiska strider. De ideologiska skillnaderna bestod och födde en rädsla för att nationalisterna skulle ta över Hemmaarmén och kräva att den nationalistiska ideologin skulle bli dominerande. De långvariga och svåra samtalen om enandet slutade med att de flesta soldater från de nationalistiska styrkorna självmant gick över till Hemmaarmén.

NSZ förhöll sig kritiskt till planerna på ett uppror i Warszawa år 1944. Man ansåg att ett sådant uppror var utan chanser till seger. Ändå deltog flera förband från NSZ i Warszawaupproret, bland annat var de ansvariga för försvaret av Stare Miasto, Gamla stan. NSZ anklagades av många för att ha mördat judar under de pågående striderna.

Soldater under Warszawaupproret. Foto: wikipedia.

Hos många föranledde Andra världskriget en omvärdering i moraliska och etiska frågor. Inför den ofantliga terrorn engagerade sig också en del nationalister i hjälparbetet för judarna. Ett exempel kan vara författarinnan Zofia Kossak-Szczucka som före kriget blev känd för sin antisemitism men som under Andra världskriget räddade många judar undan Förintelsen.

Efter Andra världskriget och kommunisternas maktövertagande var det bara spillror kvar av NSZ. De som fortfarande trodde på fortsatt kamp, seger och ett självständigt Polen med gränser från före september 1939 fortsatte sin militära partisanverksamhet i skogarna och på landsbygden. Det är dessa soldater som nu kallas för ”żołnierze wyklęci” (de fördömda soldaterna). En arresteringsvåg samt den amnesti som utlystes 1947 innebar slutet för den politiska och militära nationalistiska rörelsen som enhetliga och organiserade strukturer. De flesta gick samma öde till mötes som soldater från Hemmaarmén – anklagade för förräderi hamnade de i fängelse, blev torterade och avrättade.

I det kommunistiska Polen misslyckades försöken att återuppliva den nationalistiska rörelsen som en officiellt och legalt fungerande politiskt parti. Visserligen verkade sedan 1945 organisationen Wołność i Niezawisłość (Frihet och självständighet) – en öppet antikommunistisk och paramilitär organisation – men redan år 1947 ställdes dess ledare inför rätta. Kommunismen var emellertid inte främmande för nationalismens charm, så länge den tjänade dess egna ideologiska syften. Inom ramen för en ideologi som officiellt förespråkade jämlikhet för alla människor oberoende av ras, religion och materiell ställning fanns det utrymme för extrem nationalism. Efterkrigskommunismen använde sig flitigt av nationalistiska slagord (så länge de var bekväma av ideologiska skäl) som skulle göra de kommunistiska idéerna mer lättsmälta för de breda massorna. Väl inbäddad i populistisk nationalism skulle kommunismen bli mer lätt smält och vinna fler anhängare.

Bolesław Piasecki ville förena sekulära katoliker och kommunister. Foto: wikipedia.

Stiftelsen ”PAX” och dess ledare Bolesław Piasecki var en organisation som skulle förena sekulära katoliker” och samarbeta med det kommunistiska systemet. Katolska kyrkan tog snabbt avstånd från PAX då Piasecki försökte övertyga kardinal Stefan Wyszyński, som var katolska kyrkans överhuvud i Polen, att acceptera Polska kommunistpartiets rätt att utse kandidater till biskopar. Piasecki var kritisk mot politiska förändringar i Polen (1956) och anklagade reformivrarna för att vara en del av den judiska konspirationen. Han upphöjdes till parlamentariker och 1968 gav han sitt fulla stöd till den propagandistiska klappjakt på intellektuella och judar som inspirerades av inrikesministern Mieczysław Moczar och hans falang inom partiet. Dagens nationalister tar avstånd från Piasecki och ifrågasätter hans intentioner – man menar att Piasecki utnyttjade ideologier (såväl den nationalistiska som den kommunistiska) som ett politiskt verktyg för att nå egen framgång. För många blev dock PAX och Piasecki själva kvintessensen av stalinism, dess terror, samarbete med förtryckaren och populistiska manipulationer.

En annan nationalistisk organisation var verkade inom det kommunistiska systemets ramar var Zjednoczenie Patriotyczne Grunwald (Patriotiska föreningen Grunwald) som verkade mellan 1981 och 1995. Grunwald kom till i protest mot att forskare med judiskt ursprung deltog i en konferens som Solidaritet arrangerade vid universitetet i Warszawa. Föreningen samlade kring sig personer som inte var partimedlemmar men hade starka band till det kommunistiska partiets mest extrema fraktion. Grunwalds högljudda aktioner gällde framför allt vissa oppositionellas tidigare engagemang i det kommunistiska systemet och syftade till att misskreditera den demokratiska oppositionen. Grunwald gav sitt fulla stöd till general Jaruzelski och berömde krigstillståndet som infördes den 13 december 1981. Dess aktiva medlemmar gick sedan vidare till andra nationalistiska organisationer, Radio Maryja och dagens extremt populistisk-nationalistiska tidning Nasz Dziennik.

Inom ramen före den demokratiska oppositionen i Polen bildades RMP – Ruch Młodej Polski (Rörelsen Det Unga Polen) som samlade kring sig den nya generationens nationalister, människor som föddes i, växte upp i och formades av det kommunistiska Polen, människor som inte mindes ett fritt och självständigt Polen. Man ville kämpa för självständighet och en gradvis befrielse från den sovjetiska dominansen. RMP anknöt tydligt till den ursprungliga polska nationalistiska tankegången – realistisk politik och diplomati som tar hänsyn till landets geopolitiska läge istället för romantiska uppror. Kontakterna med exilnationalisterna gjorde det möjligt att ge ut böcker och dra till sig intellektuella. Aleksander Hall, den polska konservatismens främsta tänkare som idag tar tydligt avstånd från dagens nationalism, samarbetade gärna med organisationen och publicerade sina texter i tidskriften Bratniak. Mycket handlade om att informera om den av kommunismen beljugna polska konservatismens historia. Och övertyga om att den nationella tanken inte behöver vara antisemitisk. Man ville skapa en dialog med vänsterfalangen inom den demokratiska oppositionen. Det var också därför som nationalisterna aldrig såg RMP som tillräckligt nationalistisk.

Solidaritetsrörelsen hade tio miljoner medlemmar med mycket olika världssyn. Bland dem fanns naturligtvis också människor med nationalistiska övertygelser. Deras åsikter pendlade mellan patriotiska och katolska slagord, tydligt antikommunistiska och i viss mån nationalistiska. Det är dock knappast troligt att de flesta skulle identifiera sig med Roman Dmowskis politiska idéer. Parallellt till denna fraktion verkade en grupp kring Antoni Macierewicz, som med sin tidskrift Głos ville föra traditionen vidare från nationalistiska Liga Polska före kriget. De utgjorde en fraktion inom Solidaritet som befann sig i konflikt med vänsterfraktionen som hade starka band till KOR (Kommittén för arbetarnas försvar). Denna konflikt skulle antagligen – om inte krigstillståndet införts i december 1981 – leda till en splittring inom rörelsen. Splittringen skedde istället i det fria demokratiska Polen.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen

Tidigare avsnitt:

Del 1: Från Adelsrepubliken till den populistiska nationalismen >>
Del 2: Från kampen för självständighet till nationalistisk radikalism >>
Nästa avsnitt:
Från krigstillståndet till firandet av Hitlers födelsedag >>

Sök i webb-Bulletinen