För två år sedan skrev historieprofessorn Jan Tomasz Gross boken Fear (Fruktan). Den är en redogörelse för pogromen i Kielce 1946 och en uppföljning av boken Grannar, som några år tidigare beskrev pogromen i Jedwabne. Böckerna har väckt stort uppseende, inte minst bland polacker som inte vill pekas ut som bödlar. Men kritiken har också gällt den brutala beskrivningen av de förfärliga händelserna, man har anklagat Gross för att söka provokation med extrema formuleringar.

Krig tar fram omänskligheten i människorna

Många, många polacker hjälpte judarna under och efter kriget, sade Jan Tomasz Gross, många höll emot när nazisterna började med sin systematiska utrotning av judarna. Nittio procent av mellankrigstidens 3,5 miljoner judar dog i Förintelsen. Men det fanns områden där antisemitismen var så självklar att när ryktet kom, att judarna i staden hade rövat bort ett barn – då gick stadens invånare ut, man ur huse, och slog ihjäl judarna.

Historikern och författaren Jan Tomasz Gross har varit på besök i Lund och talat om sin senaste bok, Fear (Fruktan) som kom 2006. Den behandlar pogromen i staden Kielce 1946.
Andra världskriget var slut. En liten rännil av judar som hade överlevt Auschwitz och deportering var på väg tillbaka hem. Andra invånare i den krigshärjade staden bodde nu i de hus som judarna tvingats lämna. Polacker, som själva hade fått utstå fem års nazistisk ockupation, var påverkade av den nazistiska propagandan. De ville inte lämna ifrån sig det de nu betraktade som sitt.

De återvändande judarna upplevdes som ett hot mot polackerna i staden, och ryktet om det bortrövade barnet fick folk att samlas utanför Judiska kommitténs hus. Judarna misshandlades till döds.

Barnet – som var ute och pallade körsbär – kom hem helbrägda, men masspsykosen hade brutit ut, människorna drog vidare till järnvägsstationen för att jaga judar – de som kom med tåget, eller försökte fly med tåget. 47 människor slogs ihjäl med järnrör, stenar och träpåkar.

Hur kunde detta ske?

När pogromen i Kielce kort efteråt blev bekant i Polen uppstod starka reaktioner. Alla kulturpersonligheter av betydelse skrev artiklar, protesterade, förfärades: Hur har detta kunnat hända i vårt Polen? Vi polacker som själva utsatts för så mycket – hur kan vi begå sådana övergrepp?

En skam att ha hjälpt sina medmänniskor

Jan Tomasz Gross blev intresserad av antisemitismen när han kom över en liten bok som berättade om människor som hade hjälpt nödställda judar under och efter kriget. Polacker som – verkligen med risk för sitt eget liv – gömde judar, hjälpte dem att fly undan Holocaust. Polacker som, även efter kriget, nästan alla bad att judarna inte skulle berätta vem de hade fått hjälp av: Då kan vi inte bo kvar i stan.

Vad är det för ett land där man får skämmas för att man hjälper sina medmänniskor?

Gross talar om myten: att judar använder kristna barns blod i sina ritualer. Trodde man verkligen på det? Eller var det bara ett argument att ta till
Gross talar om ekonomin: det fanns polacker som tog bra betalt för att hjälpa judar att överleva och som verkligen inte var beredda att lämna tillbaka judisk egendom till de forna ägarna.

Gross talar om nazisternas antisemitiska kampanj som naturligtvis satte sina spår, gjorde antisemitismen rumsren för många.

Biskopar ska inte prata politik

När kommunismen tvingades på Polen efter kriget fanns det judar bland de nya makthavarna. Många polacker uppfattade antalet kommunistiska judar som oproportionerligt stort. Och när det rapporterades trakasserier mot judar var myndigheterna inte beredda att gripa in. Periodvis använde kommunistregimen själva antisemitismen som ett vapen för att avleda polackernas missnöje med svält, dåliga löner, usla levnadsförhållanden.

Vad gjorde kyrkan?

Sansat folk bad att biskoparna skulle gå ut och tala sina församlingar till rätta. En enda, biskop Kubina i Czestochowa, deklarerade att pratet om ritualmord var en medveten lögn i syfte att framkalla brottsliga handlingar.
Vad gjorde de andra biskoparna? De fördömde Kubinas uttalande och sade att biskopar ska inte tala politik.

Polen – en psykisk och ekonomisk katastrof

– Men är du inte lite för tuff mot polackerna, frågar jag, hela Polen var raserat, förött, där låg inte sten på sten. De överlevande flyttade in i hus, i ruiner som stod obebodda, de använde saker de behövde, de som själva hade förlorat allt. Naturligtvis ska man inte mörda folk, det ska inte behöva sägas, men var inte hela Polen i ett tillstånd av psykisk och ekonomisk katastrof.

– Visst var det så, svarar Gross. Och många polacker hjälpte judar, många lämnade tillbaka judiska ägodelar när de rätta ägarna kom tillbaka. Men det fanns andra som inte gjorde det, och det är dem vi måste studera.

Kriget tar fram det omänskliga i människan.

– Intressant är att dra paralleller med det forna Jugoslavien, med Rwanda, säger Gross. Där gick människor också ut och mördade sina grannar. Intressant är också att i de områden som nu är västra Polen – de som polackerna fick som kompensation för vad ryssarna tog i öster – där uppstod inga pogromer. Där kom alla samtidigt, judarna var inget hot mot polackerna. Tyskarna hade fått lämna sina hem och ge sig iväg, och mellan de nya invånarna uppstod inga onormala kontroverser.

Gunilla Lindberg

Jan T Gross framträdde i Lund i ett arrangemang av
Institutionen för Öst- och Centraleuropakunskap,
Centrum för Europaforskning
och den nya Jiddiska institutionen vid Lunds Universitet.

Läs också Den kollektiva glömskan – Dorotea Tubielewicz Mattsson rapporterar från Gross framträdande i Stockholm. >>