Gazeta Wyborcza är en av Polens mest välrenommerade dagstidningar, som grundades 1989 av journalister och aktivister i den underjordiska demokratiska rörelsen. Man ville ha en plattform inför de första demokratiska parlamentsvalen. Chefredaktör blev den redan då välkände Adam Michnik. Det första numret hade åtta sidor och såldes i 150 000 exemplar. Idag är Wyborcza en dagstidning, upplagan är 448 000 ex och antalet sidor ligger i snitt på 110. Gunnel Arbin var i Warszawa på den tiden, och hon blev till och med Wyborczas korrespondent i Sverige.

Av Gunnel Arbin

Nu när Gazeta Wyborcza, Valtidningen, har blivit Polens största dagstidning med eget flott palats som flaggskeppet i landets största mediekoncern, Agora, kan det vara roligt att erinra sig dess blygsamma början, som jag själv upplevde på plats.

Det var i september 1989, när jag var på polskkurs på Warszawas universitet. Det var då vid det förträffliga Polonicum, som jag verkligen lärde mig den polska grammatikens mysterier med alla sex kasusen i singularis och pluralis i alla deklinationerna för att nu inte tala om alla de elaka oregelbundna undantagen. Jag minns att jag protesterade mot att behöva lära mig att böja ksiaze (furste) genom att påpeka att sådana djur inte längre fanns i den polska hagen. Föga visste jag då att den polska högadeln efter bara några år skulle antingen återvända från sin mångåriga exil eller krypa fram ur hemlandets gömmor.

Taxi var billigt – om chauffören fick tag på bensin

En journalist skall ha tur och det hade jag verkligen denna höstmånad i Warszawa, där inte blott den politiska temperaturen var het. Den polska huvudstaden svettades i en värmebölja, som var så kraftig att jag fick låna sommarkläder av en väninna – i affärerna fanns ju nästan ingenting att köpa.

Men det var billigt att åka taxi, förutsatt att chauffören lyckades komma över bränsle. En av dessa vägens riddare anförtrodde mig att han hade en kompis i flygministeriet, så att han kunde tanka den bensin som var avsedd för departementets tjänstebilar.

En morgon minns jag särskilt. När bilen svängde upp framför universitetets vackra gallerport på Krakowskie Przedmiescie, sade föraren halvt till mig, halvt för sig själv:
– Czy jest Gazeta? (Har Gazeta kommit?) för att sedan glädjestrålande utbrista : -Jest Gazeta! (Gazeta har kommit)! Den fick nämligen inte säljas i statliga Ruch:s kiosker utan bara av försäljare från Oberoende studenters Förbund, som hade slagit upp sina bokbord framför byggnaderna. (På själva universitetsområdet fick de inte vara.) Där köpte han (och jag) varsitt exemplar av tidningen som var det enda nyhetsorgan som många polacker litade på.

Nyheter som andra tidningar inte tog upp

På den tiden såg den helt annorlunda ut än dagens fullmatade tidning. Det var ett tunt blad helt i svartvitt med undantag av Solidaritets ilsket röda logga i övre västra hörnet, tryckt på en gammal flattryckspress och med tryckfärg som smetade av sig på läsarens fingrar. Men den tog upp nyheter som ingen annan tidning i Polen då publicerade. En morgon minns jag att Gazeta innehöll en stor artikel om Raoul Wallenberg. Jag frågade en bekant i Solidaritets Medborgarkommitté, som jag då samarbetade med, om han kände till namnet: – Det är er hjälte, blev svaret.

Sen passade jag på att lägga just det numret framför en av de östtyska kursdeltagarna, när vi satt på en av dagens föreläsningar. Inte utan en viss triumf, måste jag bekänna, då han i diskussionerna framstått som en tämligen benhård kommunist. Han kastade en blick på den misshagliga artikeln, där det framgick att Wallenberg blivit fängslad av ryssarna, och vände bort huvudet.

Möblemanget var i barnstorlek

Ett år senare hade mycket förändrats – den kommunistiska regimen hade fallit och Solidaritet kommit till makten. Gazeta Wyborcza hade fått en annan press och utökat sidantal och en bilaga med featurematerial. Det var ont om lokaler och redaktionen flyttade in i en gammal förskola i stadsdelen Mokotów. Där satt vi alla på möblemanget som var i barnstorlek med knäna under hakan och diskuterade framtida projekt. Redaktör var den framstående journalistveteranen Stefan Bratkowski, som var intresserad av material från det svenska samhällslivet.

Gunnel Arbin är journalist med inriktning på Östeuropa, särskilt Polen.

Så kom det sig att jag blev utsedd till Gazeta Wyborczas featureredaktions Sverigekorrespondent. Så väldigt många bidrag blev det inte – det jag nu minns var ett reportage om Kockums nya satsning i Malmö med ett foto från verkstaden, som framkallade Bratkowskis häpnad. Där var ofattbart rent och snyggt, tyckte han.

Sen gick det 10 år innan jag fick kontakt med Gazetas redaktion igen. Det var 1999 när jag gjorde en reportageserie om Polens första decennium efter die Wende (varför finns det ännu inget bra svenskt ord för detta?). Då begav jag mig till det stora tidningshuset och gjorde en intervju med en av cheferna. Men det är en annan historia.